Kalkon
Kalkon (Meleagris gallopavo) är en stor hönsfågel som ursprungligen kommer från Nord- och Centralamerika. Den är känd för sin betydande storlek, den hanens karakteristiska solfjäderstjärt och sina köttiga utväxter på huvudet. Kalkonen är stannfågel som lever i öppna skogar och har en omfattande historia kopplad till människan, både som vilt jaktdjur och som tamfågel. Idag finns den även som introducerad art i delar av Europa.
Utseende och storlek
Kalkonen är en av de största och tyngsta flygfåglarna i världen och den tyngsta arten i ordningen Galliformes, som omfattar hönsfåglar. Den har en tung kropp, en tunn hals, ett litet huvud och långa ben. Adulta hanar, som kallas tuppar eller toms, är betydligt större än honorna, vilket kallas sexuell dimorfism. En fullvuxen hane är i genomsnitt 117 centimeter lång med ett vingspann på 163 centimeter och väger normalt mellan 5 och 11 kilogram, med ett genomsnitt på 7,4 kilogram. Rekordvikten för en vild kalkontupp är 17,06 kilogram. Honan, som kallas höna eller hen, mäter i genomsnitt 94 centimeter med ett vingspann på 127 centimeter och väger mellan 2,5 och 5,4 kilogram, med ett genomsnitt på 4,2 kilogram.
Hanens fjäderdräkt är övervägande svart med en metallisk, komplex kopparglans som blir mer uttalad med åldern. Han har en stor, solfjäderformad stjärt som är rödbrun med breda mörkare och ljusare band. En stor del av huvudet och halsen är fjäderlösa och röda, med köttiga utväxter som kallas caruncles. När hanen är upphetsad blir dessa hudpartier, inklusive en hudflik på näbben som kallas snood, ännu rödare på grund av ökad blodtillströmning. Många hanar har också en skäggliknande tuva av grova filament, kallad ett skägg, som växer från bröstets mitt. Honans fjäderdräkt är mer dämpad i nyanser av brunt och grått, och endast cirka tio procent av honorna har ett kortare och tunnare skägg.
Utbredning och underarter
Kalkonens ursprungliga utbredningsområde sträcker sig över stora delar av Nord- och Centralamerika, från södra Kanada genom USA till Mexiko. Arten är en stannfågel men kan göra regionala förflyttningar. Den exakta utbredningen är svår att fastställa eftersom den har fluktuerat kraftigt genom historien på grund av intensiv jakt och senare inplanteringar för jaktens skull. Det finns också hybrider mellan vilda och tama kalkoner som förekommer längre norrut och västerut än den ursprungliga vilda arten. Kalkonen delas vanligtvis in i sex underarter. Underarten Meleagris gallopavo silvestris finns i centrala och östra USA, medan Meleagris gallopavo osceola är lokaliserad till Florida. Meleagris gallopavo intermedia förekommer från norra Texas till östcentrala Mexiko, och Meleagris gallopavo merriami finns i västra USA. Meleagris gallopavo mexicana lever i bergstrakter väster om den mexikanska centrala platån, och nominatformen Meleagris gallopavo gallopavo finns i södra Mexiko.
Utöver sin naturliga utbredning har kalkonen introducerats till andra delar av världen. Den fördes till Spanien redan på 1500-talet och spreds sedan vidare i Europa. Idag finns etablerade, förvildade populationer i Tyskland. Arten har även införts till Nya Zeeland och flera öar i Oceanien. Det är intressant att notera att de tama kalkonerna i Amerika härstammar från europeiska tamkalkoner, inte direkt från de lokala vilda populationerna.
Habitat och levnadssätt
Kalkonen föredrar öppna skogsmarker med en blandning av träd och gläntor, som fält, ängar och våtmarker. Den trivs särskilt bra i ek- och bokskogar, men kan även leva i torra buskmarker och på gräsmark. I Nordamerika finns den i en mängd olika habitat, från lövskogar med ek och hickory till barrskogar och cypress-träsk. I Kalifornien lockas den till områden med ek och vildhavre. Arten är mycket anpassningsbar och kan leva i i princip vilken tät inhemsk växtsamhällstyp som helst, bara det finns tillräckligt med skydd och öppna ytor.
Kalkonen lever stora delar av året i flockar, som ibland kan vara på uppemot 60 individer. Den är en marklevande fågel som tillbringar dagarna med att födosöka på marken. Om natten vilar den i träd för att skydda sig från rovdjur. Födan består huvudsakligen av växtmaterial som frön, nötter och löv, men den äter också insekter. Under parningstiden, som infaller i februari eller mars, blir hanarna mycket territoriala. De avger karakteristiska läten, kallade kalkontjut, och strider ofta med varandra om honornas gunst. Efter parningen ruvar honan ensam på ett bo på marken. Hon täcker över äggen med löv när hon lämnar boet för att födosöka.
Släktskap och taxonomi
Kalkonen beskrevs vetenskapligt 1758 av Carl Linnaeus, som gav den det binomina namnet Meleagris gallopavo. Släktnamnet Meleagris kommer från grekiskan och betyder pärlhöna. Artepitetet gallopavo är ett medeltida latinskt ord som kombinerar gallus (fågel) och pavo (påfågel). Tidigare placerades kalkonen och dess nära släkting arguskalkonen (Meleagris ocellata) i en egen familj. Genetiska studier visar dock tydligt att båda arterna är en del av familjen fasanfåglar (Phasianidae). Inom denna familj är de närmast släkt med skogshöns som tjäder, järpe och orre.
Etymologi och namnhistoria
Det svenska namnet kalkon har en intressant historia som går tillbaka till tidiga europeiska upptäcktsresanden i Amerika. När européerna först såg fågeln trodde de fortfarande att Amerika var en del av Indien. Fågeln fick därför namnet 'Kalikut-höna', efter den indiska hamnstaden Kalikut, som idag heter Kozhikode. Från detta namn har svenskans 'kalkon', holländskans 'kalkoen' och estniskans 'kalkun' utvecklats. Många andra språk har namn som istället refererar direkt till Indien, som det ryska 'indeyka', det turkiska 'hindi' eller det franska 'dinde', som är en kortform av 'coq d’Inde'.
Det engelska namnet 'turkey' grundar sig också på ett historiskt missförstånd. När den amerikanska kalkonen introducerades i England under Tudor-eran skedde det ungefär samtidigt som den nordafrikanska hjälmpärlhönan kom till landet. Dessa två stora exotiska fåglar förväxlades ofta med varandra. Ett tidigt engelskt namn på hjälmpärlhönan var 'turkey-rock', möjligen för att 'Turkiet' var ett allmänt begrepp för något exotiskt. Detta namn kom sedan att användas för båda arterna. Med tiden etablerades 'guineafowl' för hjälmpärlhönan, medan kalkonen fick behålla namnet 'turkey'.
Vanliga frågor om Kalkon
Var finns vild kalkon i Sverige?
Det finns inga etablerade populationer av vild kalkon i Sverige. Arten är inte naturligt förekommande i Norden. De kalkoner som finns i Sverige är tama kalkoner som hålls i jordbruk eller som sällskapsdjur. I Europa finns det introducerade, förvildade populationer i bland annat Tyskland, men dessa har inte spritt sig till Sverige. Kalkonen introducerades till Europa på 1500-talet via Spanien, men har inte etablerat sig i det svenska vildmarken.
Hur stor blir en kalkon?
Kalkonen är en mycket stor fågel. Hanen (tuppen) är betydligt större än honan. En fullvuxen hane är normalt mellan 100 och 125 centimeter lång och väger mellan 5 och 11 kilogram, med ett genomsnitt på cirka 7,4 kilogram. Honan mäter mellan 76 och 95 centimeter och väger mellan 2,5 och 5,4 kilogram, med ett genomsnitt på 4,2 kilogram. Rekordvikten för en vild kalkontupp är över 17 kilogram. Med denna storlek är den en av de tyngsta flygfåglarna i världen. Dess vingspann varierar från 1,25 till 1,44 meter för hanen.
Vad äter en vild kalkon?
Kalkonen är allätare med en kost som huvudsakligen består av växtmaterial. Den lever av frön, nötter som ekollon, löv och andra växtdelar. Den kompletterar kosten med insekter. I vissa områden, som i Kalifornien, är ekollon en särskilt favoriserad föda. Kalkonen tillbringar dagarna med att födosöka på marken i sitt habitat, som ofta är öppna skogar med gott om bär och frön. I Florida kan den även finnas i områden med kort gräs och ek.
Hur länge lever en kalkon och vilka är dess närmaste släktingar?
Däremot kan släktskapen beskrivas i detalj. Kalkonen tillhör familjen fasanfåglar (Phasianidae). Genetiska studier visar att dess närmaste släktingar inom denna familj är skogshönsen, som inkluderar arter som tjäder, järpe och orre. Den har också en mycket nära släkting, arguskalkonen (Meleagris ocellata), som lever på Yucatánhalvön i Centralamerika. Tidigare placerades dessa två kalkonarter i en egen familj, men de ingår nu i fasanfåglarna.
Hur skiljer man han- och honkalkon åt?
Könsdimorfismen är mycket tydlig hos kalkoner. Hanen är mycket större och tyngre än honan. Hanen har en glansig, metallskimrande svart fjäderdräkt med kopparaktiga nyanser, en stor solfjäderformad stjärt och ett fjäderlöst, rött huvud med köttiga utväxter (caruncles) och en snood (en hudflik på näbben). Många hanar har också ett skägg av grova hårliknande filament som växer från bröstet. Honan är mindre, med en mer dämpad fjäderdräkt i bruna och grå nyanser, en mindre stjärt och mindre utvecklade hudutväxter på huvudet. Endast cirka 10% av honorna har ett kort skägg. Hanens stjärtfjädrar är jämnlånga, medan en ung hanes (jake) stjärt har längre fjädrar i mitten.
Vilka underarter av kalkon finns det och var lever de?
Det finns sex erkända underarter av vild kalkon. Meleagris gallopavo silvestris, den vanligaste, finns i centrala och östra USA. Meleagris gallopavo osceola är begränsad till Florida. Meleagris gallopavo intermedia lever från norra Texas till östcentrala Mexiko. Meleagris gallopavo merriami finns i västra USA. Meleagris gallopavo mexicana lever i bergstrakter väster om den mexikanska centrala platån. Nominatformen, Meleagris gallopavo gallopavo, finns i södra Mexiko, från Jalisco till Veracruz och söderut. Dessa underarter har olika utbredningar inom det stora nord- och centralamerikanska området.
Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.
