Jorduggla

Utseende och kännetecken

Jordugglan är en medelstor uggla med en kroppslängd på 33 till 43 centimeter och ett vingspann som kan mäta upp till 110 centimeter. Vikten varierar mellan 206 och 475 gram, och honor är något större än hanar. Den har proportionellt sett ett litet huvud med ett tydligt ljust ansiktsdiskt. Ögonen är gula och omgivna av svart, vilket ger fågeln ett skarpt utseende. Till skillnad från många andra ugglor i släktet Asio är dess örontofsar mycket små och är oftast inte synliga, förutom när den är upprörd eller försvarar sig.

Fjäderdräkten är huvudsakligen gulbrun med ett grovt, mörkt mönster på ovansidan och bröstet. Buken är mycket ljus och nästan ostreckad, vilket skapar en tydlig kontrast mot det streckade bröstet. Vingarna är långa, smala och spetsiga. På vingundersidan syns vita vingtäckare med svarta ytterkanter som påminner om kommatecken, medan vingspetsarna är svarta. I flykten, som beskrivs som lätt och graciös, nästan som i slowmotion, syns en bred vit bakkant på vingovansidan. Stjärten är grovt mörkbandad.

Läten och kommunikation

Jordugglan är en relativt ljudlig fågel, särskilt under häckningstiden. Hanens sång, som ofta framförs under flykt på hög höjd, består av en snabb serie djupa 'po-po-po-po-po-po'-ljud. Denna serie kan innehålla mellan 6 och 20 stavelser och är så kraftfull att den kan höras på upp till en kilometers avstånd. Honans läten skiljer sig markant. När hon tigger om föda ger hon ifrån sig ett hest och draget 'tjerr-app'. Som varningsläte använder hon ett raspigt 'tjeff-tjeff-tjeff'. Ungarnas tiggläten liknar honans men är något klenare och har beskrivits som ljudet när man spottar på en het spis. På sina vinterkvarter är arten däremot förvånansvärt tystlåten.

Global utbredning och underarter

Jordugglan har ett exceptionellt stort utbredningsområde och finns på alla kontinenter utom Australien och Antarktis. Den häckar i Nord- och Sydamerika, Västindien, stora delar av Eurasien och på öar i Stilla havet. Populationerna i de nordliga delarna, inklusive den i Sverige, är flyttfåglar som övervintrar i mildare områden som Sydeuropa, Nordafrika, Mellanöstern och södra Asien. Populationer i Sydamerika och på många öar är däremot stannfåglar. Artepitetet 'flammeus' betyder 'flammig' eller 'flamfärgad' på latin.

Arten delas in i ett tiotal underarter, varav flera är endemiska för specifika öar. Den vanliga nominatformen, Asio flammeus flammeus, häckar i Nordamerika, Europa och norra Asien. Andra anmärkningsvärda underarter inkluderar den mörkare Asio flammeus galapagoensis på Galápagosöarna, Asio flammeus sandwichensis på Hawaii och Asio flammeus sanfordi på Falklandsöarna. Ytterligare underarter finns på öar som Hispaniola, Puerto Rico, Kuba och Pohnpei i Stilla havet, samt i Anderna och på Sydamerikas slätter.

Ekologi och levnadssätt

Jordugglan är en fågel av de vidöppna landskapen. Dess favoritbiotoper inkluderar hedar, myrar, mossar, hyggen, kala skärgårdsöar och kustnära hedmarker. Till skillnad från många andra ugglor är den ofta aktiv under skymningen och gryningen, och kan även ses jaga på fullt dagsljus, särskilt när dess främsta bytesdjur, sorkar, är som mest aktiva. Den jagar genom att flyga lågt över marken på sina stela vingar och slår ner på bytet med klorna först.

Födan domineras helt av smågnagare, framför allt olika sorkarter. När sorkpopulationerna är låga kan den även byta till andra små däggdjur som näbbmöss, möss, kaniner och fladdermöss. Ibland fångar den även småfåglar och deras ungar, särskilt i kustnära miljöer där den kan angripa vadare, tärnor och trutar. Jordugglan är känd för att vara nomadisk och kan flytta till områden med högre gnagarpopulationer, vilket gör dess förekomst något oförutsägbar från år till år.

Häckningsbeteende

Jordugglan är markhäckande och bygger inget riktigt bo. Istället gör den en enkel fördjupning i marken, som ibland kan vara skyddad av en grästuva eller en buske, men som ofta ligger helt öppen. Honan förlitar sig på sin kamouflagefärgade fjäderdräkt och ligger mycket hårt på äggen vid fara. Honan lägger vanligtvis en kull på 6 till 9 glansigt vita ägg, men i år med mycket föda, särskilt när sorkar är ymniga, kan kullen nå upp till 13 ägg.

Honan ruvar äggen i 24 till 28 dygn, under vilken tiden hon matas av hanen. Ungarna lämnar boet redan efter 14 till 18 dagar, långt innan de kan flyga. De blir flygga efter ungefär fem veckor. Båda föräldrarna tar hand om ungarna, som blir helt självständiga några veckor senare. Arten lägger normalt en kull per säsong, men studier har visat att honan i exceptionellt goda år kan överge de första ungarna till hanens vård och sedan para sig med en annan hane för att lägga en andra kull. Jordugglan uppnår könsmogen ålder redan efter ett år.

Jordugglan i Sverige

I Sverige är jordugglan främst en häckfågel i den norra halvan av landet, med tyngdpunkt i Norrland. Den häckar även på hyggen i Mellansverige och på speciella lokaler i söder, såsom de kala hedarna på södra Öland och på skärgårdsöar längs kusten. Den skandinaviska populationen är flyttfåglar som lämnar Sverige på hösten för att övervintra i Väst- och Sydeuropa samt Nordafrika. En mindre andel individer stannar kvar och övervintrar i Syd- och Mellansverige, ungefär norrut till Småland. Våren återvänder jordugglan till de svenska häckplatserna under april och maj. Vintertid kan den då och då ses på öppna fält, åkrar och våtmarker även söderut, där den söker efter föda. Dess förekomst här är dock mer sporadisk och ofta knuten till lokala utbrott av gnagare.

Skydd och bevarandestatus

Globalt sett har jordugglan en mycket stor population som uppskattas till cirka två miljoner vuxna individer och ett enormt utbredningsområde. På grund av detta, och trots att populationstrenden visar på en minskning, kategoriseras den av Internationella naturvårdsunionen (IUCN) som livskraftig (LC). Minskningen bedöms inte vara tillräckligt kraftig för att motivera en hotkategori. Arten är dock beroende av öppna och oförstörda habitat, vilket innebär att igenväxning av odlingsmark och intensivt jordbruk kan utgöra ett lokalt hot. I Sverige är den en skyddsvärd art som gynnas av skogsbruksåtgärder som skapar öppna hyggen.

Vanliga frågor om Jorduggla

Hur känner man igen en jorduggla?

Jordugglan känns igen på sin medelstora storlek och långa, smala, spetsiga vingar. I flykten ser den nästan fjärilsliknande ut med en fladdrande, lätt flykt. Den har ett ljust ansikte med gula ögon omringade av svart, vilket ger ett maskliknande uttryck. Bröstet är grovt streckat i mörkt, medan buken är mycket ljus och nästan utan streck. På vingundersidan syns tydliga vita partier med svarta 'kommatecken' vid vingknogen och svarta vingspetsar. Dess mycket små örontofsar syns vanligtvis inte.

Var i Sverige kan man se jorduggla?

Under häckningstiden, från vår till sensommar, finns jordugglan främst i norra Sverige och på hyggen i Mellansverige. Den häckar även på speciella lokaler i södra Sverige, som de kala hedmarkerna på södra Öland och på ogynnade skärgårdsöar. På hösten flyttar de flesta fåglar söderut, men under vintern kan enstaka övervintrande individer ses på öppna fält, åkrar och våtmarker i södra och mellersta Sverige, fram till ungefär Småland. Våren återvänder fåglarna till sina häckplatser i Sverige under april och maj.

Vad äter jordugglan?

Jordugglans diet domineras helt och hållet av smågnagare. Dess absolut viktigaste bytesdjur är olika arter av sork. När sorkpopulationerna är låga kan den även byta till andra små däggdjur som näbbmöss, möss, kaniner, närmöss och till och med fladdermöss. I kustnära miljöer kan den ibland fånga småfåglar, inklusive vadare, tärnor och trutor, samt deras ungar. Den jagar ofta på dagen när dess bytesdjur är som mest aktiva.

Hur stor är en jorduggla?

Jordugglan är en medelstor uggla. Kroppslängden varierar mellan 33 och 43 centimeter. Dess vingspann mäter mellan 85 och 110 centimeter, vilket gör den till en ganska stor fågel i flykten. Vikten varierar från ungefär 200 gram upp till nära 500 gram, där honorna i genomsnitt är något tyngre och större än hanarna.

Hur skiljer man jorduggla från hornuggla?

Jordugglan och hornugglan kan förväxlas, men det finns flera säkra kännetecken. Hornugglan har mycket tydliga, långa örontofsar som den ofta reser, medan jordugglans tofsar är minimala och sällan syns. Jordugglan är generellt ljusare och sandfärgad i fjäderdräkten och har spetsigare vingar med tydliga svarta vingspetsar. Jordugglan har en nästan helt ostreckad ljus buk, medan streckningen på hornugglan fortsätter ner över hela undersidan. I flykten har jordugglan ofta en bred vit bakkant på vingen.

Var bygger jordugglan sitt bo?

Jordugglan är en markhäckare och bygger inget konstgjort bo. Istället gräver den en enkel fördjupning i marken på öppen mark, ofta i vegetation som hed, gräs eller mossar. Denna grop kan ibland vara lätt skyddad av en grästuva eller en buske, men är ofta helt oskyddad. Honan förlitar sig på sin kamouflage för att skydda äggen och ungarna, och ligger mycket tätt vid fara. Boet är så enkelt att det lätt kan förväxlas med en naturlig grop i marken.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.