Irländsk röd setter

Historia och ursprung

Irländsk röd setters historia kan spåras långt tillbaka i tiden. En av de första litterära beskrivningarna av en hund av settertyp finns i Caius verk De Canibus Britannicis från 1570, som beskriver en tystlåten hund som kryper fram mot fågel. Den tidiga hunden var dock inte identisk med dagens ras. Under 1700-talet började irländska adelsmän aktivt avla fram en egen settertyp, och detaljerade stamböcker fördes, till exempel av familjen de Freyne från 1793. Ursprungligen var settrar på Irland ofta rödvita eller citrongula, men en preferens för helröda hundar växte fram. Den första gången en irländsk setter avbildades var år 1800 i Sydenham Edwards Cynographia Britannica. Vid den första hundutställningen i Newcastle upon Tyne 1859 ställdes settrar ut tillsammans med pointer, men redan året därpå fick den irländska settern egen klass i Birmingham. En rasklubb för att främja den helröda varianten bildades 1866, och från 1882 uteslöts de rödvita hundarna från utställningsringen. Den moderna rasstandarden fastställdes av Irish Red Setter Club i Dublin 1886.

I Sverige bildades den officiella rasklubben, Svenska Irländsk Setterklubben, redan 1910. På 1970-talet bildades även en alternativ, fristående klubb kallad Irländsk Röd Setterförening. Rasen kom till USA under tidigt 1800-tal, och 1874 skapades Field Dog Stud Book, den äldsta stamboksregistreringen för renrasiga hundar i landet. Under slutet av 1800-talet blev den helröda varianten alltmer populär i utställningsringen, vilket ledde fram till den ras vi ser idag.

Utseende och fysiska egenskaper

Irländsk röd setter är en medelstor hund som präglas av elegans och långa linjer. Den har strama muskler och fria, flytande rörelser. Den mest karaktäristiska dragen är den djupt röda pälsen, som kan beskrivas som röd eller kastanjebrun. Pälsen är måttligt lång och silkeslen med en fin topppäls och en riklig underull under vintermånaderna. Den kräver regelbunden borstning för att hållas i gott skick och för att undvika tovor. Pälsen bildar så kallad behäng, eller fjädrar, på bröstet, svansen, öronen, benen och kroppen. Hanhundarna är något större än tikarna, med en mankhöjd mellan 58 och 67 centimeter och en vikt på 29 till 34 kilogram. Tikarna är mellan 55 och 62 centimeter höga och väger 25 till 29 kilogram. Hunden är djupt bröstad med en markerad midja. Dess livslängd ligger vanligtvis runt 11 till 12 år.

Temperament och användningsområde

Irländsk röd setter är en energisk och snabb fågelhund som ursprungligen avlades för jakt på hönsfåglar som ripa, rapphöns, fasan, tjäder och orre. Vid jakt arbetar den i en friktionsfri och elegant galopp för att söka och lokalisera fågel med sin utmärkta luktsinne. När den hittar viltet fattar den stånd, det vill säga den stannar och pekar ut fågelns läge med en karakteristisk posering. På jägarens order reser den sedan viltet, och efter skott apporterar den fågeln. Rasen har mycket stor energi och jaktlust, och trivs bäst när den får använda sina rastypiska egenskaper. För att få högre utmärkelser på hundutställning krävs det att hunden har meriter från jaktprov för stående fågelhund.

Trots sin höga energi utomhus beskrivs rasen som lugn och behaglig inomhus. Den har ett vänligt och ömt temperament och beskrivs som påvisbart tillgiven. Den amerikanska rasstandarden lyfter fram dess roliga och karaktärsfulla personlighet. En irländsk röd setter som får tillräckligt med motion och mental stimulans kan bli en utmärkt och tillgiven familjemedlem. Rasen är inte skygg av sig.

Hälsa och avel

Irländsk röd setter anses vara en förhållandevis frisk ras. Svenska Kennelklubken och rasklubben har dock ett hälsoprogram som fokuserar på två ärftliga sjukdomar. Den första är höftledsdysplasi (HD), en åkomma som finns hos många stora och medelstora raser. Ungefär 15 till 20 procent av de undersökta irländska röda settrarna hade HD vid slutet av 1990-talet, då drygt 40 procent av rasen undersöktes. Den andra sjukdomen är Canine Leukocyte Adhesion Deficiency (CLAD), en immunbristsjukdom som gör att de vita blodkropparna inte fungerar normalt. CLAD är recessivt ärftlig, vilket innebär att båda föräldrarna måste vara anlagsbärare för att en valp ska drabbas. Genom internationellt samarbete och användning av blodprov för att identifiera bärare har denna sjukdom kunnat avlas bort inom rasen under 2000-talet. Det finns avelsförbud för hundar med detta anlag.

En ovanlig företeelse hos rasen är att valpar kan födas med dvärgväxt. Detta tillstånd är också recessivt ärftligt, men till skillnad från CLAD går det inte att identifiera anlagsbärarna förrän genom deras avkommor. Dvärgväxta valpar ser normala ut vid födseln men utvecklar med tiden ett typiskt utseende med korta rörben, kort rygg och nacke samt ett förhållandevis stort huvud. Tillståndet är förknippat med en högre grad av ledproblem. Rasklubbens avelsråd arbetar för att identifiera anlagsbärarna genom att mäta misstänkta valpar och markera deras föräldrar, som sedan inte bör användas i avel.

Rasens utveckling och specialisering

Under rasens utveckling har det skett en specialisering mellan hundar avlade för utställning och sådana avlade för arbete i fält. Redan på 1800-talet blev den helröda färgen alltmer eftertraktad i utställningsringen, vilket påverkade avelsinriktningen. Mellan 1874 och 1948 producerade rasen så många som 760 utställningschampioner, men endast fem fältchampioner. Denna utveckling ledde till att den arbetsdugliga irländska settern nästan försvann från jakten i Amerika. På 1940-talet uppmärksammades detta problem i tidskrifter som Field and Stream och Sports Afield, vilket ledde till insatser för att återupprätta rasen som en fungerande jakthund genom att importera arbetshundar och genomföra utkorsningar. I USA finns två huvudsakliga typer som omfattas av termen Irish Setter: den utställningsavlade hunden som erkänns av American Kennel Club och den fältavlade Red Settern som registreras i Field Dog Stud Book. Rasens mångsidighet och historia som både arbetshund och sällskapshund har säkrat dess fortsatta popularitet.

Vanliga frågor om Irländsk röd setter

Hur ser en irländsk röd setter ut?

Irländsk röd setter är en medelstor, elegant hund med långa linjer och strama muskler. Dess mest kännetecknande drag är den djupt röda eller kastanjebruna pälsen, som är måttligt lång och silkeslen. Pälsen bildar behäng, det vill säga längre hår, på bröstet, svansen, öronen och benen. Hunden har ett djupt bröst och en markerad midja. Hanhundarna är vanligtvis 58 till 67 centimeter höga vid manken och väger 29 till 34 kilogram, medan tikarna är 55 till 62 centimeter höga och väger 25 till 29 kilogram. Rörelserna är fria och flytande.

Vad är temperamentet hos en irländsk röd setter?

Irländsk röd setter har ett vänligt, ömt och tillgivet temperament. Den beskrivs som påvisbart tillgiven och har en rolig, karaktärsfull personlighet. Rasen är inte skygg. Inomhus kan den vara lugn och behaglig, men utomhus har den mycket stor energi och förvandlas till ett intensivt energiknippe. Den har en stark jaktlust och är tröttlös vid arbete. Med tillräckligt med motion och mental stimulans blir den en utmärkt familjehund.

Vad används irländsk röd setter till?

Irländsk röd setter är en stående fågelhund, avlad för jakt på hönsfåglar som ripa, rapphöns, fasan, tjäder och orre. Den använder sitt utmärkta luktsinne för att lokalisera fågel, stannar sedan och pekar ut den (fattar stånd), och på order reser den viltet. Efter skott apporterar den fågeln till jägaren. Den är väl anpassad för arbete på fält och hedmark. För att få högre utmärkelser på hundutställning krävs det att hunden har klarat jaktprov. Rasen är också en mycket vanlig sällskapshund.

Hur länge lever en irländsk röd setter och vilka är vanliga hälsoproblem?

Livslängden för en irländsk röd setter är vanligtvis runt 11 till 12 år. Rasen anses vara förhållandevis frisk, men det finns ett hälsoprogram som fokuserar på två ärftliga åkommor. Höftledsdysplasi (HD) drabbar ungefär 15–20 procent av de undersökta hundarna. En annan sjukdom är Canine Leukocyte Adhesion Deficiency (CLAD), en immunbristsjukdom som dock har kunnat avlas bort under 2000-talet genom tester. En mycket ovanlig företeelse är dvärgväxt, en recessivt ärftlig åkomma som gör att valpar utvecklar korta ben och ett stort huvud.

Vilka rasklubbar finns för irländsk röd setter i Sverige?

I Sverige finns den officiella rasklubben Svenska Irländsk Setterklubben (SISK), som är ansluten till Svenska Kennelklubken och bildades redan 1910. Det finns också en alternativ, fristående rasklubb som heter Irländsk Röd Setterförening (ISF), som bildades på 1970-talet. Båda klubbarna arbetar med rasen. Den officiella klubben samarbetar med Svenska Kennelklubken i hälsoprogram som övervakar ärftliga sjukdomar som höftledsdysplasi och CLAD.

Hur har irländsk röd setter utvecklats som ras?

Irländsk röd setter har sitt ursprung i Irland där den avlades fram som en fågelhund. Ursprungligen fanns det både rödvita och helröda hundar, men en preferens för den helröda färgen växte fram under 1800-talet. En rasklubb för den helröda varianten bildades 1866. Rasen specialiserades senare, där en linje blev mycket framgångsrik i utställningsringen medan den arbetsdugliga jakthunden nästan försvann i Amerika. Insatser på 1940-talet syftade till att återupprätta rasen som en fungerande jakthund. I USA finns idag två typer: den utställningsavlade hunden och den fältavlade Red Settern.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.