Hornuggla

Utseende och kännetecken

Hornugglan är en medelstor uggla med en längd på mellan 31 och 37 centimeter och ett vingspann på uppemot en meter. Viktmässigt varierar den mellan 245 och 400 gram. Dess mest iögonfallande drag är de långa örontofsarna, som den kan resa och rikta uppåt. Fjäderdräkten är brunaktig och vertikalt streckad, med en spräcklig och vattrad mönstring i svartbrunt, rostgult och vitt på ovansidan.

Bröstet och buken är rostgula och vita med svartbruna längsfläckar. Honan är något större och mörkare än hanen. Ögonen har en karakteristisk orangefärgad, lysande iris. Tarsen och tårna är helt fjäderklädda, och på en sittande fågel når vingens spetsar nedanför stjärten.

Dagtid är hornugglan svårsedd eftersom den kamouflerar sig genom att sitta tätt intill en trädstam. Den drar då ihop sin kropp och fjäderdräkt, vilket gör den smal och avlång. Denna förmåga att smälta in gör den till en skicklig dagtidssovare. Under flyttningen kan den vara lättare att observera, då den sträcker över land och nära kusten.

Läten och kommunikation

Vuxna hornugglor är relativt tystlåtna fåglar. Honans läte beskrivs som ett svagt och nasalt 'peh-äv'. Hanens sång är ett djupt 'oh' som upprepas ungefär varannan och en halv sekund. Desto ljudligare är ungarnas tiggläte, ett tvåstavigt och klagande 'pii-eh'. Detta läte kan höras över avstånd på upp till en kilometer och är ett viktigt sätt för ungarna att hålla kontakt med sina föräldrar under häckningsperioden.

Utbredning och systematik

Hornugglan har en ovanligt stor utbredning och häckar över stora delar av Palearktis, i norra Afrika, Europa och norra Asien så långt österut som till Kina och Japan, samt i söder till nordvästra Indien. Den förekommer även över stora delar av Nordamerika så långt söderut som norra Mexiko. De populationer som häckar i nordligare regioner är flyttfåglar eller uppträder nomadiskt under dåliga sorkår, medan de sydligare populationerna är stannfåglar. Arten delas in i fyra underarter. Den vanliga hornugglan (Asio otus otus) finns i Europa, Asien och Nordafrika. Underarten Asio otus tuftsi förekommer från västra Kanada till nordvästra Baja California och norra Mexiko. Asio otus wilsonianus finns från södra centrala och sydöstra Kanada till södra centrala USA. Slutligen är Asio otus canariensis endemisk för Kanarieöarna. Tidigare behandlades den afrikanska hornugglan (Asio abyssinicus) som en underart till hornuggla.

Den vetenskapliga beskrivningen gjordes av Carl von Linné 1758 under namnet Strix otus i den tionde upplagan av Systema Naturae. Idag placeras den i släktet Asio, som introducerades av Mathurin Jacques Brisson 1760. Släktet Asio innehåller åtta kända arter världen över, även kallade öronugglor. Trots att den delar släkte med bland annat jordugglan, visar genetiska studier att det är ett ovanligt stort genetiskt avstånd mellan dessa arter. Fossilfynd visar att släktet Asio fanns under förhistorisk tid på platser som Kansas, Idaho och Kalifornien.

Ekologi och beteende

Hornugglan undviker starkt ljus och tillbringar ofta dagen sovande i träd, som till exempel tall. I skymningen flyger den ut för att söka efter föda. Den föredrar semi-öppna habitat, särskilt skogsbryn, där den kan roosta och häcka i tätare trädstånd men jaga över öppen mark. Födan består framför allt av mindre däggdjur som sork, men under cykler med låg bytespopulation eller i torra eller urbaniserade miljöer kan den även ta fåglar och insekter. Häckningssäsongen i Europa infaller vanligtvis mellan februari och juli, medan den i Nordamerika är från mars till maj.

Hornugglan är inte starkt territoriell eller sedentär. Den placerar sitt rede i övergivna bon efter andra fåglar, exempelvis av kråkfåglar eller hökar, och allra oftast i barrträd. Den lägger i snitt tre till fem ägg som ruvas av honan i 25 till 30 dagar. Ungarna tas om hand av båda föräldrarna, och framgången i häckningen korrelerar med bytesdjurens population och risken för predation. Ett annat karakteristiskt beteende är arten partiska för regelbundna sovplatser som delas av flera hornugglor samtidigt, ett fenomen som är relativt ovanligt för en kommunalt roostande fågel.

Förekomst och status i Sverige

I Sverige är hornugglan ganska vanlig i södra och mellersta delar av landet, upp till ungefär 62 graders nordlig bredd. Större delen av den svenska populationen flyttar söderut på hösten, men några fåglar övervintrar i södra Sverige, främst i Skåne. Efter en svagt negativ trend kring millennieskiftet har arten därefter gått kraftigt tillbaka. Data från Svensk fågeltaxerings nattrutter visar att beståndet mer än halverats under de senaste 15 åren. Antalet reproduktiva individer skattas till cirka 9 000, med ett totalintervall på 4 400 till 13 600.

På grund av den kraftiga och tidigare underskattade minskningen har hornugglans status i rödlistan ändrats från nära hotad till starkt hotad (EN). Minskningstakten under de senaste 18 åren beräknas ha uppgått till cirka 55 procent. Nedgången omfattar såväl artens förekomstarea och habitatkvalitet som det totala antalet individer. Denna utveckling står i kontrast till den stabila europeiska populationstrenden och den svaga minskningen som noterats i Nordamerika.

Global status och taxonomisk historia

Hornugglan har ett mycket stort häckningsområde och en stor global population, vilket gör att Internationella naturvårdsunionen (IUCN) bedömer den som livskraftig. Den europeiska populationen uppskattas till mellan 304 000 och 776 000 par, vilket innebär 609 000 till 1 550 000 vuxna individer. Eftersom Europa utgör cirka 28 procent av det globala utbredningsområdet, kan den globala populationen grovt uppskattas till mellan 2,18 och 5,54 miljoner vuxna individer, men dessa siffror är osäkra. Den är en av de mest vida spridda och talrika ugglearterna i världen, men starka nedgångar har upptäckts i flera delar av dess utbredningsområde.

Släktet Asio, där hornugglan ingår, kallas ofta för öronugglor. Genetiska studier av mitokondrie-DNA visar att släktet Asio, och därmed hornugglan, divergerade mest nyligen bland levande ugglearter från släktet Otus, eller kärrugglor. En mer avlägsen förgrening skedde från släktet Strix. Trots att den madagaskariska ugglan (Asio madagascariensis) och den abessinska ugglan (Asio abyssinicus) en gång ansågs vara underarter till hornugglan, anses de nu vara skilda arter. Dessa tropiska arter är mörkare och tyngre byggda, möjligen anpassade till en annan ekologisk nisch. Den randiga ugglan (Asio clamator) är genetiskt relaterad men tycks inte vara en nära släkting.

Namn och folktradition

Hornugglans vetenskapliga släktnamn, Asio, är latin för 'hornuggla'. Dess artnamn, otus, härstammar från grekiskan och syftar på en liten uggla med örontofsar. Ett äldre svenskt namn för fågeln är skogsuv. På engelska kallas den för long-eared owl, northern long-eared owl eller informellt för lesser horned owl och cat owl. Dialektalt har den i trakten kring Abbekås kallats kuderusk, men det är värt att notera att samma ord i trakten av Kullen istället betyder skäggsimpa, vilket visar på namnens lokala variation och förväxlingsrisk. Detta illustrerar hur fågelnamn kan skifta betydelse mellan olika bygder.

Vanliga frågor om Hornuggla

Hur känner man igen en hornuggla?

Hornugglan känns igen på sina långa, upprättstående örontofsar som den kan resa. Den är en medelstor uggla med en brunaktig, vertikalt streckad fjäderdräkt som är spräcklig i svartbrunt, rostgult och vitt. Bröstet är rostgult och vita med svartbruna längsfläckar. Ögonen har en tydlig orangefärgad iris. Dagtid kan den vara svår att se då den sitter kamouflerad tätt intill en trädstam, där den drar ihop kroppen och ser smal och avlång ut. På en sittande fågel når vingspetsarna nedanför stjärten.

Var finns hornugglan i Sverige och hur flyttar den?

Hornugglan är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige, upp till ungefär 62 graders nordlig bredd. Större delen av den svenska populationen är flyttfåglar som flyttar söderut på hösten. En mindre andel, främst i Skåne, övervintrar dock i södra Sverige. Den föredrar semi-öppna habitat som skogsbryn, där den kan roosta i täta träd men jaga över öppen mark. Populationer i nordligare delar av världen är ofta flyttfåglar eller nomader, medan sydliga populationer är stannfåglar.

Vad äter hornugglan och hur jagar den?

Hornugglans primära föda är små gnagare, särskilt sorkar. Under perioder när dessa bytesdjur är fåtaliga, eller i torra, öiga eller urbaniserade miljöer, kan den ta en mer varierad kost som inkluderar fåglar och insekter. Den jagar i skymningen och på natten och föredrar att göra det över öppen mark, ofta nära skogsbryn där den har sina sovplatser. Jaktsuccessen är nära kopplad till populationstrenderna hos dess bytesdjur. Den undviker starkt ljus och sover ofta dagen i träd som tallar.

Hur stor är hornugglan och hur ser den ut i detalj?

Hornugglan är en medelstor uggla som mäter mellan 31 och 37 centimeter i längd. Dess vingspann är betydligt större, mellan 86 och 98 centimeter. Vikten varierar från 245 till 400 gram, där honan vanligtvis är något större, tyngre och mörkare än hanen. Fjäderdräkten på ovansidan är vattrad i svartbrunt, rostgult och vitt. Tarsen och tårna är helt fjäderklädda, och den andra handpennan har ett inskuret yttre fane. Dess orangefärgade iris är ett annat tydligt kännetecken.

Hur häckar hornugglan och hur tar den hand om sina ungar?

Hornugglan häckar i Europa vanligtvis mellan februari och juli, medan häckningen i Nordamerika sker från mars till maj. Den bygger inte eget bo utan använder övergivna bon från andra fåglar, som kråkfåglar eller hökar, och föredrar att placera dem i barrträd. Honan lägger i genomsnitt tre till fem ägg som hon ruvar i 25 till 30 dagar. Båda föräldrarna tar sedan hand om ungarna och matar dem. Häckningsframgången är starkt beroende av tillgången på bytesdjur som sorkar och av predationstryck. Arten är inte starkt territoriell.

Är hornugglan hotad och hur ser populationstrenderna ut?

Globalt sett bedöms hornugglan som livskraftig med en stor och vidsträckt population, grovt uppskattad till mellan 2 och 5,5 miljoner vuxna individer. I Sverige är situationen dock allvarlig, där arten har mer än halverats under de senaste 15 åren och nu är klassad som starkt hotad (EN). Den europeiska populationstrenden är stabil, medan den i Nordamerika har genomgått en svag minskning under de senaste decennierna. Den kraftiga nedgången i Sverige, på cirka 55 procent på 18 år, berör både antalet individer, utbredningsområdet och kvaliteten på dess habitat.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.