Hasselsnok

Utseende och kännetecken

Hasselsnoken har ett litet huvud med tydliga fjäll och en grundfärg som oftast är brunaktig, gråaktig eller rödaktig. På ryggen finns två längsgående rader med mörka, ibland otydliga fläckar eller band. Från näsborren, över ögat och bakåt på huvudets sida löper ett brunsvart band. En stor, mörk teckning som ofta liknar en krona finns på huvudets ovansida, vilket gett släktet dess namn Coronella, som betyder liten krona. Buken är grå till blågrå hos honor och rödaktig hos hanar. Till skillnad från många andra ormar i regionen har hasselsnoken släta fjäll, vilket ger den en mjuk yta och gett den alternativa namnen slätsnok eller slät snok. Arten har runda pupiller. Den når vanligtvis en längd mellan 60 och 75 centimeter, men exemplar på upp till 83 centimeter har dokumenterats i Sverige och ett på 92 centimeter i Ryssland.

Huvudets fjäll är karakteristiska. Rostralfjället är minst lika djupt som brett och skapar en triangulär fördjupning mellan de internasala fjällen. Huvudets ovansida täcks av nio stora plattor. Nasalfjället är ofta delat. Det finns vanligtvis ett preokulärt fjäll och två postokulära fjäll. Temporalfjällen är vanligtvis arrangerade i mönstret 2+2 eller 2+3. Arten har sju, eller sällan åtta, övre labialfjäll, varav det tredje och fjärde eller fjärde och femte gränsar till ögat. På kroppens mittersta del finns 19 rader av ryggfjäll, som alla är släta och inte kölade. Antalet bukfjäll varierar mellan könen, med 150 till 164 hos hanar och 162 till 200 hos honor. Analplattan är vanligtvis delad och subkaudalfjällen är parade.

Ekologi och levnadssätt

Hasselsnoken är en värmeälskande art med en optimal kroppstemperatur mellan 27 och 33 grader Celsius. Den kan dock vara aktiv även vid lägre temperaturer. För att nå denna temperatur solbadar den eller värmer sig på stenar och andra föremål som hettats upp av solen. Trots detta lever den normalt sett ett tillbakadraget och dolt liv. Arten föredrar torra, solexponerade biotoper med sandjord, stenar eller klippor och med en rik och blandad vegetation. Den är inte särskilt vattenkrävande och kan nöja sig med att dricka morgondagg eller vatten från små regnpölar. Under vintern går hasselsnoken i ide, vanligtvis ensam, i hålor eller klippskrevor.

I Storbritannien är arten begränsad till hedmarksbiotoper, vilket illustrerar dess preferens för öppna, solbelysta och torrare miljöer. Denna habitatpreferens är en nyckelfaktor för dess utbredning, eftersom den undviker tät skog och fuktiga områden. Hasselsnokens aktivitet är starkt kopplad till tillgången på solvärme, och den kan vara mer aktiv under varma dagar även om lufttemperaturen i sig är låg, genom att utnyttja värmen från underlaget. Dess dolda levnadssätt gör den svår att observera, vilket bidrar till intrycket av att den är sällsynt även inom sitt utbredningsområde.

Föda och jaktmetod

Hasselsnoken är en specialiserad reptiljägare. Den livnär sig huvudsakligen på mindre djur, särskilt andra reptiler som ödlor och andra ormar, inklusive huggormar och mindre hasselsnokar. Den tar också små däggdjur som näbbmöss, sorkar och möss, som den jagar i deras bogångar. Ungarna äter nästan uteslutande ödleungar. För att övermanna större byten använder hasselsnoken en form av konstriktion, men den dödar inte genom att strypa som äkta konstriktorer. Istället är den en opistoglyf orm, vilket innebär att den har giftkörtlar placerade längre bak i munnen. Den injicerar sekret från dessa körtlar för att underlätta nedsubdueringen av bytet. Själv utgör hasselsnoken föda åt ett flertal rovdjur, inklusive kråkfåglar, vråkar, iller, hermelin, grävling, igelkott och tamkatter.

Jaktmetoden med konstriktion kombinerat med injicering av körtelsekret är effektiv för att hantera byten som kan vara kämpiga, som andra ormar. Detta sekret kan neutralisera små djur. Hasselsnokens specialiserade diet gör den känslig för förändringar i populationerna av dess bytesdjur, särskilt ödlor. Beteendet att även äta andra hasselsnokar indikerar en viss grad av kannibalism, vilket kan vara en faktor som reglerar populationstätheten under vissa förhållanden. Dess förmåga att ta huggormar visar att den är en skicklig predator som kan hantera även giftiga motståndare.

Utbredning och förekomst i Europa

Hasselsnokens naturliga utbredningsområde sträcker sig över större delen av västra och södra Europas fastland, från södra England och norra Spanien i väster till västra Turkiet, Azerbajdzjan, Armenien och norra Iran i öster. I norr når den Norge och Sverige upp till cirka 63 graders nordlig bredd, samt Lettland, Litauen och Estland. Arten saknas på öar som Korsika och Sardinien. I Danmark finns inga säkra fynd sedan 1914, och arten anses sannolikt vara försvunnen där. I Finland finns den enbart på Åland, där den inte är vanlig. I Sverige förekommer hasselsnoken i de södra delarna, främst längs ostkusten från Skåne till Uppland, utefter västkusten i Halland, Västergötland och Bohuslän, samt kring de stora mellansvenska sjöarna och på Öland och Gotland. Ingenstans i landet är den vanlig, då Sverige generellt är för kallt för denna värmeälskande art.

Utbredningen i Europa är ojämn och fragmenterad. I Norge finns den längs sydkusten, där den lokalt kan vara allmän. Arten finns genom Tyskland, Schweiz, Österrike, Italien (men inte på Sicilien), på Balkanhalvön och i Grekland, samt i europeiska Ryssland upp till 57 graders nordlig bredd. Frånvaron i Danmark är anmärkningsvärd, eftersom den finns strax söder om den tyska gränsen och i södra Sverige. De danska fynden består endast av sex exemplar, alla insamlade mellan 1870 och 1914, med en trovärdig observation från Sønderjylland 1947. Denna frånvaro understryker artens krav på specifika, varma habitat och gör den till en indikatorart för välbevarade, solbelysta miljöer.

Hot, skydd och bevarande

Hasselsnoken är en skyddsvärd art som står inför flera hot. Den är fridlyst i Sverige och upptagen på den nationella röda listan som sårbar (VU). I Finland är den också rödlistad som sårbar och fridlyst enligt naturvårdslagens förordning. På EU-nivå skyddas den genom habitatdirektivet och Bernkonventionen. Det främsta hotet är habitatförlust till följd av ändrade odlingsmönster och igenväxning av dess öppna, solbelysta livsmiljöer. Ett allvarligt direkt hot är också felaktig identifiering. Eftersom hasselsnoken kan förväxlas med den giftiga huggormen dödas många exemplar av människor, trots att hasselsnoken saknar gifttänder och är helt ofarlig för människor. Skillnader som runda pupiller (huggormen har vertikala) och släta fjäll kan hjälpa till att skilja arterna åt.

Igenväxning är ett särskilt allvarligt hot i många delar av dess utbredningsområde, eftersom den förlorar de öppna, solbelysta platser den behöver för termoregulering. Förändringar i jordbruket som leder till att marker blir mer intensivt odlade eller övergivna och successivt växer igen minskar lämpliga habitat. Bevarandeåtgärder fokuserar därför på att säkerställa och sköta om dessa öppna, torra miljöer. Det är också viktigt med information till allmänheten för att minska dödandet av ormar på grund av förväxling med huggorm. Skyddet genom EU:s habitatdirektiv innebär att medlemsstaterna måste utse särskilda skyddsområden (Natura 2000-områden) för arten och säkerställa ett gynnsamt bevarandestatus.

Fortplantning och livscykel

Hasselsnoken är ovovivipar, vilket betyder att honan föder levande ungar. Äggen kläcks inuti honans kropp, och ungarna föds sedan ut fullt utvecklade. Förlossningen sker under sensommaren, och kullstorleken varierar vanligtvis mellan 3 och 15 ungar. Denna fortplantningsstrategi är vanlig hos ormar som lever i kallare klimat, eftersom honan genom sin kroppsvärme kan ge äggen en mer stabil utvecklingsmiljö än om de lades utomhus. Hanarna har 54 till 70 subkaudalfjäll under svansen, medan honorna har 40 till 76, vilket är en könsdimorfism som inte direkt syns utvändigt.

De nyfödda ungarna är omedelbart självständiga och måste snabbt hitta föda, vilket för dem huvudsakligen består av ödleungar. Denna tidiga specialisering i diet skiljer sig från de vuxna ormarna. Hasselsnokens livslängd kan vara upp till 19 år i det vilda, vilket är relativt långt för en orm av sin storlek. Denna långa livslängd, kombinerat med en låg reproduktionshastighet (små kullar), gör populationerna extra sårbara för förändringar och hot, eftersom det tar lång tid att återhämta sig från populationsminskningar. Fortplantning sker vanligtvis efter att ormarna kommit ut ur vinteriden och har haft tid att återhämta sig.

Taxonomi, vetenskaplig historia och förväxlingsrisk

Arten beskrevs vetenskapligt redan 1768 av Josephus Nicolaus Laurenti med namnet Coronella austriaca i verket 'Specimen medicum, exhibens synopsin reptilium emendatam'. Ett intressant taxonomiskt kuriosum är att en orm som beskrevs 1862 av Wilhelm Peters under namnet Simotes semicinctus, med Borneo som angivet fyndort, senare visat sig vara identisk med hasselsnoken. Denna individ hade inga likheter med andra sydostasiatiska ormar, och uppgiften om Borneo som utbredningsområde anses vara felaktig. Taxonet flyttades senare till släktet Oligodon, men studier från 2008 bekräftar att det rör sig om en hasselsnok. Reptile Database erkänner två underarter av hasselsnok, inklusive den nominotypiska underarten.

Förväxling med huggorm (Vipera berus) är det mest akuta dödshotet för hasselsnoken. Många exemplar dödas av människor som misstar den för den giftiga huggormen. Detta sker trots att hasselsnoken saknar framplacerade gifttänder och är helt ofarlig. För att korrekt identifiera en hasselsnok är det viktigt att titta på flera kännetecken. Hasselsnoken har runda pupiller, medan huggormen har vertikala, kattliknande pupiller. Fjällen på hasselsnoken är släta, vilket ger den en glatt yta, medan huggormens fjäll är kölade och känns sträva. Teckningen kan också vara en ledtråd. Hasselsnoken har ofta två rader av fläckar på ryggen, medan huggormen vanligtvis har en mörk, sicksackformad ryggstrimma.

Vanliga frågor om Hasselsnok

Hur känner man igen en hasselsnok och skiljer den från huggorm?

Hasselsnoken känns igen på sin släta hud, till skillnad från många andra ormar som har kölade fjäll. Den har en brun, grå eller rödaktig grundfärg med två rader av mörka fläckar på ryggen. Ett tydligt brunsvart band löper från näsborren, över ögat och bakåt på huvudet. En annan viktig detalj är att den har runda pupiller, vilket skiljer den från huggormen som har vertikala, kattliknande pupiller. På huvudets ovansida finns ofta en mörk, kronliknande teckning. Buken är gråblå hos honor och rödaktig hos hanar, och huvudet är mindre och inte lika trekantigt som huggormens.

Var i Sverige och Norden finns hasselsnoken?

I Sverige finns hasselsnoken främst i de södra delarna av landet. Den förekommer längs ostkusten från Skåne upp till Uppland, utefter västkusten i Halland, Västergötland och Bohuslän, samt i områden kring de stora mellansvenska sjöarna. Den finns också på Öland och Gotland. Arten är ingenstans vanlig i Sverige, eftersom klimatet generellt är för kallt för denna värmeälskande orm. I Finland finns den endast på Åland, och i Norge finns den längs sydkusten där den lokalt kan vara allmän. I Danmark anses den vara försvunnen, med de sista säkra fynden från perioden 1870 till 1914.

Vad äter hasselsnoken och hur jagar den?

Hasselsnoken är en specialiserad rovdjur som huvudsakligen livnär sig på andra reptiler. Dess diet består av ödlor, andra ormar (inklusive huggormar) och små däggdjur som näbbmöss, sorkar och möss. Ungarna äter nästan uteslutande ödleungar. För att hantera större byten använder den sig av en svag konstriktion och injicerar sekret från körtlar placerade bak i munnen för att underlätta nedsubdueringen. Denna metod skiljer sig från äkta konstriktorer som dödar genom strypning. Sekreten från dess opistoglyfa giftkörtlar kan neutralisera små djur.

Hur stor blir en hasselsnok, hur länge lever den och hur fortplantar den sig?

En vuxen hasselsnok blir vanligtvis mellan 60 och 75 centimeter lång. Rekordexemplar på 83 centimeter har dokumenterats i Sverige och ett på 92 centimeter i Ryssland. I vilt tillstånd kan hasselsnoken bli upp till 19 år gammal. Honorna tenderar att ha fler bukfjäll (162–200) än hanarna (150–164). Arten är ovovivipar, vilket innebär att honan föder levande ungar efter att äggen kläckts inuti kroppen. En kull består vanligtvis av mellan 3 och 15 ungar som föds under sensommaren. Hanarna har vanligtvis fler subkaudalfjäll under svansen (54–70) än honorna (40–76).

Är hasselsnoken giftig eller farlig för människor och varför dödas den?

Nej, hasselsnoken är helt ofarlig för människor. Den saknar gifttänder i främre delen av munnen som huggormen har. Den har visserligen körtlar som producerar sekret för att hjälpa till att hantera byten, men dessa är placerade långt bak i munnen (opistoglyfi) och utgör inget hot mot människor. Det vanligaste hotet mot hasselsnoken är just att den felaktigt dödas av människor som tror att den är en giftig huggorm. Den är skyddsvärd och fridlyst i Sverige och Finland, samt skyddad av EU:s habitatdirektiv på grund av detta och habitatförlust.

Vilka är de största hoten mot hasselsnoken och hur skyddas den?

De största hoten mot hasselsnoken är habitatförlust på grund av igenväxning och ändrade odlingsmönster, samt direkt dödande på grund av förväxling med huggorm. Igenväxning minskar de öppna, solbelysta platser den behöver för att värma sig. Arten är fridlyst i Sverige och rödlistad som sårbar (VU), och liknande skydd finns i Finland. På EU-nivå skyddas den genom habitatdirektivet och Bernkonventionen, vilket innebär att medlemsstater måste bevara dess livsmiljöer. Informationsinsatser för att lära allmänheten skilja på ofarliga snokar och giftiga huggormar är en viktig bevarandeåtgärd för att minska onödigt dödande.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.