Harkrankar

Systematik och familjer

Harkrankarnas systematik är mycket omdiskuterad och har varierat över tid. Idag betraktas de oftast som en överfamilj, Tipuloidea, inom underordningen myggor. Denna överfamilj omfattar fyra levande familjer. Storleken på dessa familjer varierar avsevärt. Småharkrankarna (Limoniidae) är den största gruppen med över 10 000 arter. Storharkrankarna (Tipulidae) är den näst största med drygt 4 000 arter. Ögonharkrankarna (Pediciidae) och mellanharkrankarna (Cylindrotomidae) är betydligt mindre med några hundra respektive drygt sextio arter.

Utöver de fyra levande familjerna räknas ibland även två utdöda taxon, Architipulidae och Eolimnobiidae, till harkrankarna. Den totala artlistningen är osäker och troligen är långt ifrån alla arter beskrivna. En källa, Catalogue of the Crane Flies of the World, listar över 15 000 arter. Mer än 75 procent av de kända arterna har beskrivits av entomologen Charles Paul Alexander, som under sin karriär publicerade beskrivningar av nära 11 000 nya arter och underarter samt 256 nya släkten och under släkten över en period av 71 år.

Utseende och morfologi

En harkrank har ett karakteristiskt långsmalt och gängligt utseende med en slank bakkropp och mycket långa, ömtåliga ben som lätt lossnar. Vingarna hålls ofta utfällda i vila, vilket gör de stora svängkolvarna tydligt synliga. Dessa svängkolvar har en stabiliserande funktion under flykten. Harkrankar är svaga och oförutsägbara flygare med en tendens att vackla. Storleken varierar kraftigt mellan arterna. I tempererade klimat som Sverige är de vanligen mellan 2 och 60 millimeter långa, med ett vingspann från 5 upp till 65 millimeter. Tropiska arter kan nå upp till 100 millimeter i längd, och vissa arter i släktet Holorusia kan ha ett vingspann på upp till 11 centimeter.

Harkrankar skiljs från andra liknande insekter som stickmyggor genom en tydlig V-formig fåra mellan vingfästena på mellankroppen och genom att de saknar punktögon. Deras munsköld är kort med en näbblik spets som kallas nasus, och de långa, piskformiga palperna är ett annat kännetecken. Honorna har tjockare kroppar än hanarna för att rymma de cirka 300 äggen, och deras bakkropp avslutas med ett spetsigt äggläggningsrör. Vingarna kan vara enfärgade, randiga eller marmorerade, och hos honor är de ibland rudimentära.

Utbredning och habitat

Harkrankar finns över hela världen, från norra breddgrader och höga höjder till tropikerna, där den största artmångfalden återfinns. Individuella arter har vanligtvis begränsade utbredningsområden. I Sverige finns knappt 350 olika arter. Larverna, läderlapparna, förekommer i en mängd olika fuktiga habitat. Dessa inkluderar alla slags sötvattensmiljöer, fuktig jord, källor, träsk, fuktiga skogsbottnar med mättad humus och bladförna. Vissa arter lever i marint eller bräckt vatten, medan andra hittas i fuktiga mossor eller lever i ruttnande trä och genomblötta stockar, som till exempel arterna i släktet Ctenophora. Ytterligare arter, som till exempel inom släktena Nephrotoma och Tipula, trivs i torrare jordar på betesmarker, ängar, stäpper och gräsplaner. De vuxna insekterna förekommer ofta i vegetation nära sjöar och bäckar eller på grästäckta ytor, i fuktiga och tempererade miljöer.

Biologi och levnadssätt

De fullvuxna harkrankarna har en mycket kort livslängd på bara 10 till 15 dagar. Under denna tid söker de främst efter en partner för att para sig. De flesta vuxna harkrankar äter knappt alls, även om vissa arter kan suga i sig lite nektar, pollen eller växtsaft. Exempel finns på att de har slagit sig ner på döende sniglar för att suga avsöndringar, en handling som ibland felaktigt har tolkats som att de dödar sniglarna. Honan är ofta redan befruktad när hon kläcks ur puppan och kan lägga ägg omedelbart.

Äggen läggs vanligtvis i fuktig jord eller i algmattor. Vissa arter lägger ägg på vattenytor, i torr jord eller släpper dem helt enkelt under flykten. De flesta harkrankägg är svarta till färgen och kan ha en trådliknande filament som hjälper till att fästa dem i våta eller akvatiska miljöer. Parningen kan ske under flygning och tar från några minuter till flera timmar. Hanarna söker efter honor genom att gå eller flyga.

Larvernas liv (Läderlappar)

Harkrankens larver kallas läderlappar, från engelskans leatherjacket. De är cylindriska till formen men smalnar av framtill, och huvudkapseln är ofta indragen i mellankroppen. Bakkroppen kan vara slät, täckt av hår eller försedd med utskott eller valkliknande fläckar. Larverna är mycket varierande i sin föda. De flesta arter lever på förmultnande växtmaterial och de mikroorganismer som hör samman med detta. Vissa larver äter alger eller mikroflora, medan andra gnager på rötter och skott av levande växter och kan då betraktas som skadedjur. Ytterligare några arter är rovdjur och livnär sig på andra små ryggradslösa djur.

Larverna andas genom ett par andningsöppningar som sitter på bakkroppens sista segment, och de har ofta rudimentära sidospirakler. De har även tvärgående krypvalkar på bakkroppssegmenten. De bakre segmenten på bakkroppen är vanligtvis hårlösa, delvis förhårdnade och bär de bakre andningsöppningarna. Andningsöppningsskivan är vanligen omgiven av flikliknande utskott och analpapiller eller lober.

Etymologi och alternativa namn

Namnet harkrank är sammansatt av två led. Förleden 'har' är en förvrängning av ordet 'hår', vilket syftar på insektens hårtunna och späda ben. Efterleden 'krank' härleds från medelhögtyskans 'krank', som betyder smal, och syftar på den långsmala kroppen. På vissa håll i Sverige lever den äldre formen 'hårkrank' kvar. I äldre tider kunde namnet harkrank användas om alla slags myggor och knott.

På engelska kallas de för crane flies, men i vardagligt tal används också namnet 'daddy longlegs'. Detta namn delar de med två helt olika grupper av spindeldjur: familjen Pholcidae (källarspindlar) och ordningen lockespindlar (Opiliones). Ytterligare förväxlingsrisker finns med familjerna Trichoceridae (vintermyggor), Ptychopteridae (skuggmyggor) och Tanyderidae, som alla har liknande utseenden eller namn men inte tillhör Tipuloidea. Dessa grupper placeras istället som systergrupper eller i andra överfamiljer.

Anatomiska detaljer och förväxlingsarter

Harkrankar är medelstora till stora tvåvingar, vanligen mellan 7 och 35 millimeter långa. De har förlängda ben, vingar och bakkropp och deras färg är gul, brun eller grå. Antennerna har upp till 19 segment och kan vara kranslika, sågtandade eller kamliknande. På vingarna finns karakteristiska interferensmönster som varierar mellan arter och är användbara för artbestämning. Vingnerven subcosta (Sc) förenas med radialnerven genom Sc2. Det finns vanligtvis fyra grenar av radialnerven som löper ut till vingkanten.

Larverna är utdragna och vanligen cylindriska. Den bakre två tredjedelarna av huvudkapseln är innesluten eller indragen i det främsta bröstsegmentet. Mandiblerna är motstående och rör sig i horisontellt eller snett plan. De bakre segmenten på bakkroppen är vanligtvis hårlösa, delvis förhårdnade och bär de bakre andningsöppningarna. Andningsöppningsskivan är vanligen omgiven av flikliknande utskott och analpapiller eller lober.

Vanliga frågor om Harkrankar

Hur känner man igen en harkrank?

En harkrank känns lätt igen på sina extremt långa och spinkiga ben samt sin långsmala, gängliga kropp. De har ofta vingarna utfällda i vila, vilket gör de stora svängkolvarna tydligt synliga. En viktig anatomisk detalj är en tydlig V-formig fåra mellan vingfästena på mellankroppen. Till skillnad från många andra insekter saknar de punktögon. De är svaga flygare med en vacklande och oförutsägbar flykt, och deras ben är så ömtåliga att de lätt lossnar om man försöker fånga dem.

Var i Sverige kan man hitta harkrankar?

Harkrankar finns i hela Sverige och det finns knappt 350 olika arter i landet. De vuxna insekterna kan ses på många platser, ofta i vegetation nära vatten eller på gräsmarker. Larverna, läderlapparna, lever i fuktiga miljöer. Dessa inkluderar fuktig jord och bladförna i skogar, träskmarker, källor, mossiga platser och till och med i ruttnande trä. Vissa arter trivs också i torrare jordar på ängar, betesmarker och gräsplaner, medan andra kan hittas i fuktiga moss- och levermosskuddar.

Vad äter harkrankar?

De fullvuxna harkrankarna äter i princip ingenting under sin korta livslängd på 10–15 dagar. Vissa arter kan suga i sig lite nektar, pollen eller växtsaft. Det finns observationer av att de sätter sig på döende sniglar för att suga avsöndringar, men de dödar inte sniglarna. Larverna däremot är aktiva ätare. De flesta arter lever på förmultnande växtmaterial, men vissa äter alger, mikroflora eller delar av levande växter som rötter och skott. Några få larver är rovdjur och livnär sig på andra små ryggradslösa djur.

Hur stora blir harkrankar och hur länge lever de?

Storleken varierar kraftigt. I Sverige och andra tempererade klimat är de vanligen mellan 2 och 60 millimeter långa, med ett vingspann som sträcker sig från små 5 millimeter upp till 65 millimeter. Tropiska arter kan bli betydligt större, upp till 100 millimeter i längd, och vissa arter i släktet Holorusia når ett vingspann på 11 centimeter. Den vuxna insekten lever mycket kort, bara 10 till 15 dagar. Hela livscykeln, inklusive larvstadiet, är dock betydligt längre, men den exakta tiden varierar mellan arter.

Är harkrankar farliga för människor eller växter?

Harkrankar är inte alls farliga för människor. De har inget stick- eller bettredskap och kan inte spruta något gift. De fullvuxna djuren äter knappt och är helt ofarliga. Larverna, läderlapparna, kan i vissa fall vara skadedjur i jordbruk och trädgårdar. Det gäller främst de arter som äter rötter och skott på levande växter, vilket kan skada gräsplan och grödor. De flesta larver är dock oskyldiga och livnär sig på dött växtmaterial, alger eller mikrober i fuktig jord.

Vad är skillnaden mellan en harkrank och en spindel med långa ben?

Skillnaden är grundläggande eftersom de tillhör helt skilda djurklasser. En harkrank är en insekt och har alltid sex ben. En spindel däremot är ett spindeldjur och har åtta ben. Ytterligare skillnader är att harkrankar har vingar och antenner, vilket spindlar saknar. Spindlar har ofta en tydligt tvådelad kropp (cephalothorax och bakkropp), medan en harkrank har tre delar (huvud, mellankropp och bakkropp). Harkrankar har också en V-formig fåra på mellankroppen och saknar punktögon.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.