Härfågel

Utseende och läte

Härfågeln är en medelstor fågel med en längd på mellan 25 och 32 centimeter och ett vingspann på upp till 48 centimeter. Den väger mellan 46 och 89 gram. Fjäderdräkten är karakteristisk med en kanel- eller klarorange grundfärg på kroppen. Vingarna, ryggen och stjärten har iögonfallande svarta och vita tvärband. Den mest kända särdragen är den långa fjäderkammen på huvudet, som har svarta toppar. Denna kam kan resas rakt upp, särskilt när fågeln är upprörd eller exalterad, men ligger oftast nedfälld och liknar då en nacktofs. Näbben är lång, tunn och nedåtböjd, svart med en ljusare bas.

Fågelns flykt är fladdrig och vågformad, vilket ibland beskrivs som likt en stor fjärils. Lätet är det som gett arten dess namn och är ett mjukt, trestavigt 'oop-oop-oop', som ofta hörs på långt håll. Läte kan också vara två- eller fyrsyllabigt. Förutom det välkända ropet kan härfågeln avge raspande kraxningar vid oro och väsningar. Honan producerar ett pipigt läte under parningsleken när hanen matar henne.

Taxonomi och utbredning

Härfågeln beskrevs vetenskapligt av Carl von Linné 1758. Den placeras i släktet Upupa och familjen härfåglar (Upupidae). Familjen har tidigare räknats till praktfåglarna, men förs numera tillsammans med näshornsfåglarna till en egen ordning, Bucerotiformes. Det finns flera underarter av härfågel som varierar i storlek och färgintensitet. Åtta underarter erkänns vanligtvis, indelade i tre grupper: epops-gruppen i Europa och Asien, senegalensis/waibeli-gruppen i Sahelregionen i Afrika, och africana-gruppen söder om ekvatorn. Den afrikanska underarten U. e. africana är särskilt distinkt och har ibland behandlats som en egen art. Madagaskarhärfågeln betraktas numera som en separat art.

Arten har ett mycket stort utbredningsområde som sträcker sig över Europa, Asien och Afrika. De nordliga populationerna, som de i Europa och norra Asien, är flyttfåglar som övervintrar i tropikerna, ofta i Sahelbältet i Afrika. De afrikanska populationerna söder om Sahara är däremot ofta stannfåglar. Fågeln har observerats som tillfällig gäst så långt norrut som i Alaska. För att trivas kräver härfågeln öppen mark att söka föda på och vertikala ytor med håligheter, som träd, klippor eller murar, att bygga bo i. Den förekommer därför i en mängd olika habitat som hedar, skogsbryn, savanner och gräsmarker.

Förekomst och status i Sverige

Härfågeln etablerade sig som häckfågel i Sverige under första halvan av 1800-talet, främst i Skåne, längs östkusten och inåt landet. Kring 1920 hade den dock åter försvunnit som häckande art. Under 1980- och 1990-talen återkom den som en årlig men sällsynt häckfågel. Sedan år 2001 har dock mycket få säkra häckningar rapporterats, med undantag för några enstaka fall i Västmanland 2008 och Skåne 2017. De flesta observationer och de senaste häckningsförsöken har skett på Öland, som är den plats i Sverige där arten nu oftast ses. På grund av denna dramatiska minskning klassades härfågeln som akut hotad på den svenska rödlistan 2005. Sedan 2010 anges den som nationellt utdöd (RE). Trots detta har arten observerats i alla svenska landskap.

Den globala populationen av härfågel är stor och uppskattas till mellan fem och tio miljoner individer. I Europa tros det häcka mellan 1,3 och 2,76 miljoner par. Även om arten minskar i antal på grund av habitatförstörelse och jakt i vissa områden, anses den inte vara globalt hotad. Internationella naturvårdsunionen (IUCN) kategoriserar därför härfågeln som livskraftig (LC).

Ekologi och beteende

Härfågeln är en ensamjägare som huvudsakligen livnär sig på insekter som gräshoppor, skalbaggar, syrsor och myror. Den tar också små reptiler, grodor, och ibland frön och bär. Födan söks vanligtvis på marken, där fågeln går omkring och systematiskt petar med sin långa näbb i jorden för att hitta larver och puppor. Större byten slår den mot marken eller en sten för att döda dem och avlägsna oätliga delar som vingar och ben. Härfågeln är känd för att solbada genom att breda ut vingarna och stjärten mot marken och luta huvudet bakåt. Den tar också sand- och dammbad.

Arten är monogam under en häckningssäsong och mycket territoriell. Hanen markerar reviret med sina frekventa rop. Strider mellan rivaliserande hanar kan vara brutala och ibland leda till att individer blir bländade. Boet placeras i ett hål i ett träd, en mur eller en klippa, ofta ungefär 1,5 meter över marken. Ingångshålet är smalt. Boet kan vara obefodrat eller innehålla en bädd av torrt gräs, kvistar och till och med spillning, vilket ofta gör att det luktar illa. Honan ruvar ensam de mellan fyra och tolv, vanligtvis fem till åtta, gråa eller gulaktiga äggen i 16 till 18 dagar. Kullstorleken varierar geografiskt, där fåglar på högre breddgrader lägger fler ägg. Ungarna blir flygfärdiga efter 26 till 29 dagar.

Härfågeln i mytologi, kultur och litteratur

På grund av sitt iögonfallande utseende och distinkta läte har härfågeln en rik historia i mytologi och folktro. I grekisk mytologi förvandlades kung Tereus till en härfågel. I klassisk kinesisk poesi ses den ofta som en budbärare från himlen som för med sig vårens ankomst. I den europeiska folktron har fågeln setts som en varslare, och dess läte har tolkats som varningar som 'Upp! Upp! Ut! Ut!', vilket ansågs förebåda krig eller svält. Detta är också kopplat till dess svenska namn, som härstammar från 'oäringsfågel', där 'oäring' betyder missväxtår. I Schweiz trodde man förr att man kunde bota snuva genom att dricka askan från en bränd härfågel blandat med vin.

Berättelserna i Tusen och en natt nämner att ett härfågelshjärta placerat under huvudet på en sovande person kan få denne att avslöja sina hemligheter. I Koranen omnämns att profeten Salomo hade en härfågel i sitt följe eftersom den kunde hitta underjordiska vattenkällor. Fågelns vetenskapliga namn Upupa och dess engelska namn hoopoe är ljudhärmande, baserade på dess rop. Härfågeln har också förekommit i svensk litteratur, till exempel i en vers av humoristen Axel Wallengren (Falstaff, fakir). Skalden Bertil Malmberg använde fågeln som en symbol i en dikt om konstnärers sorg och lycka, där han refererar till dess frostiga vingar och klagosång.

Vanliga frågor om Härfågel

Hur känner man igen en härfågel?

Härfågeln är mycket lätt att känna igen på sitt utseende och läte. Den har en slank kropp med en kanel- eller orangebrun färg och svarta och vita tvärband på vingar och stjärt. Den mest karakteristiska detaljen är den långa, uppresbara fjäderkammen på huvudet, som har svarta spetsar. Näbben är lång, tunn och nedåtböjd. Dess läte är ett mjukt, trestavigt 'oop-oop-oop' som ofta hörs på avstånd. I flykten har den en fladdrande, vågformad rörelse som liknar en stor fjärils.

Var kan man se härfågel i Sverige?

Härfågeln är numera en mycket sällsynt gäst i Sverige och klassas som nationellt utdöd som häckfågel. Den observeras dock fortfarande, framför allt under vår- och höstflyttningen. Öland är den plats i Sverige där arten oftast ses, och där har de flesta av de senaste decenniernas få häckningsförsök ägt rum. Fågeln har rapporterats från alla svenska landskap, men förekomsten är oregelbunden och osäker. De senaste säkra häckningarna i Sverige skedde i Västmanland 2008 och i Skåne 2017.

Vad äter härfågeln?

Härfågelns diet består huvudsakligen av insekter. Den äter en mängd olika arter som gräshoppor, syrsor, skalbaggar, myror, cikador och trollsländor. Den tar också små reptiler som ödlor, grodor, och ibland växtmaterial som frön och bär. Fågeln söker föda på marken genom att gå omkring och stoppa sin långa näbb i jorden för att hitta larver och puppor. Större byten slår den mot marken eller en sten för att döda dem och göra dem hanterliga genom att avlägsna vingar och ben.

Hur stor är en härfågel och hur länge lever den?

Härfågeln är en medelstor fågel. Den mäter mellan 25 och 32 centimeter i kroppslängd och har ett vingspann på 44 till 48 centimeter. Vikten varierar mellan 46 och 89 gram. De nordliga flyttfåglarna har generellt sett något större vingar än de sydliga populationerna. Det finns ingen specifik information om genomsnittlig livslängd i de tillgängliga anteckningarna. Storleken varierar något mellan de olika underarterna, som också skiljer sig i färgnyans.

Varför är härfågeln nationellt utdöd i Sverige?

Härfågeln försvann som häckfågel i Sverige kring 1920 efter en period av etablering på 1800-talet. Trots att den återkom som en sällsynt häckare under 1980- och 1990-talen, har inga säkra häckningar rapporterats sedan 2001, med bara ett par mycket enstaka undantag. Den drastiska minskningen och avsaknaden av regelbunden häckning har lett till att arten sedan 2010 klassats som nationellt utdöd (RE) på den svenska rödlistan. Orsakerna till att den inte har kunnat etablera sig permanent är inte fullt utredda, men kan relateras till habitatförändringar och klimatförhållanden. Den europeiska populationen minskar även på grund av habitatförstörelse och jakt.

Vad betyder namnet 'härfågel'?

Det svenska namnet 'härfågel' härstammar från medeltiden och är en förändring av 'oäringsfågel'. Ordet 'äring' betyder års skörd, så 'oäring' syftar på ett missväxtår. I folktron ansågs härfågeln med sitt läte kunna förebåda svält och olycka, vilket förknippades med missväxt. Namnet är alltså starkt kopplat till fågelns roll som ett omen i äldre tider. Äldre dialektala namn som 'popp' i Skåne och 'pofågel' i Blekinge har samma ursprung. Det vetenskapliga namnet Upupa epops är också ljudhärmande och härstammar från det grekiska ordet för fågeln.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.