Gråsäl

Utseende och kännetecken

Gråsälen är en stor och tung sälart med tydliga könsskillnader. Hanarna är klart större än honorna, en skillnad som är mer uttalad hos de atlantiska populationerna. En fullvuxen hane från de europeiska vattnen är vanligtvis mellan 1.95 och 2.3 meter lång och väger 170 till 310 kilogram. Hanar från västra Atlanten, vid Kanadas och USA:s kuster, kan bli betydligt större och nå upp till 2.7 meter i längd och en vikt på 400 kilogram. Rekordstora tjurar har rapporterats upp till 3.3 meter. Honorna är mer blygsamma i storleken och mäter vanligen mellan 1.6 och 2.05 meter med en vikt på 100 till 250 kilogram.

Pälsfärgen och mönstret varierar kraftigt mellan individer och kön. Hanar tenderar att ha ett ljusare mönster på en mörkare bakgrund, medan honor ofta har mörka fläckar på en silvergrå eller ljusare botten. Honor har ofta en tydligt ljus buk. Hanarnas hals och bröst är ofta skrynkliga och ärrade, sannolikt från strider, medan honornas hud är slätare. Ett utmärkande drag för gråsälen är dess stora, konformiga huvud med en mycket låg panna, vilket gett den smeknamnen hästhuvudssäl och kroknäst sjuggris. Hanen har ett särskilt brett nosparti jämfört med honan.

Vid födseln är ungarna, som kallas kuttrar, vita med sin ljusa lanugopäls. De är mellan 90 och 110 centimeter långa och väger 11 till 20 kilogram. Efter två till tre veckor byter de denna vita päls. Ungefär en av fyrahundra sälungar är melanistiska, vilket innebär att de har en helt svart päls. Ungdjur är ofta enfärgade och kan vara svåra att könsbestämma. Gråsälen saknar yttre öronflikar, vilket är typiskt för öronlösa sälar.

Utbredning och underarter

Gråsälen har en vid utbredning över norra Atlanten och finns i arton länder, från USA och Kanada i väst till Ryssland i öst, med en särskild population i Östersjön. Den förekommer sporadiskt så långt söderut som Portugal. Den globala populationen uppskattades till omkring 632 000 individer år 2016. Arten delas traditionellt in i två geografiskt åtskilda bestånd eller underarter, även om taxonomin har varit föremål för revideringar.

Den atlantiska gråsälen, som historiskt kallats Halichoerus grypus atlantica, finns längs Nordatlantens kuster. Stora populationer finns i Kanada och Storbritannien. Världens största koloni ligger på Sable Island utanför Nova Scotia i Kanada, där cirka 76 600 ungar föddes år 2021. I Storbritannien finns betydelsefulla häckningsplatser på orter som Monach Islands, North Rona och Isle of May. I Irland finns stora kolonier på Inishkea Islands och Blasket Islands. Gråsälar har också börjat återkolonisera den tidvattenpåverkade delen av Themsen i London.

Östersjögråsälen, som tidigare bar namnet Halichoerus grypus baltica eller macrorynchus, är populationen i Östersjön. Den förekom tidigare i hela Östersjön men finns nu i huvudsak vid de nordliga kusterna på grund av historiskt hårt jakttryck. Enstaka individer når under vandringar så långt söderut som Polen och Tyskland. De båda europeiska beståndens utbredningsområden möts norr om Danmark, men hybridisering mellan dem är sällsynt, främst på grund av olika parningstider. Molekylära studier indikerar att de atlantiska och östersjöpopulationerna har varit genetiskt åtskilda i minst en miljon år.

Levnadssätt och ekologi

Gråsälen föredrar klippiga kuster som habitat, men i Nord- och Östersjön uppehåller den sig också på sandbankar. Mellan maj och juni ligger sälen vanligen på land för att byta päls. När det inte är parningstid kan unga sälar vandra långt till avlägsna stränder, men de återvänder ofta. Under den tidiga våren kan arten även vila på landfast is. Gråsälen är en skicklig dykare. Den stannar vanligen nära ytan och dyker till 60–100 meters djup, där den vistas i fyra till tio minuter. Den kan dock dyka ner till 425 meters djup och stanna under vatten i upp till en timme.

Födan består huvudsakligen av fisk, som ofta kompletteras med bläckfisk och kräftdjur. I Stockholms skärgård äter den gärna strömming, sik och andra lokala fiskarter. I sällsynta fall kan gråsälen döda större bytesdjur som en knubbsäl eller en vanlig tumlare. Det har även dokumenterats fall av kannibalism, där en hanne dödade och åt unga gråsälar. Gråsälens huvudsakliga naturliga fiender är späckhuggare och vissa hajar, medan ungar kan falla offer för örnar och trutar.

Under parningstiden bildar gråsälen små flockar, men vissa individer lever i grupp hela året. En typisk flock består i genomsnitt av sex honor och en hane. I större flockar kan flera hanar försöka hålla ihop egna harem. Strider mellan hanar är ovanliga, det är vanligare att mindre hanar visar undergivenhet mot en dominant hane. Parningen sker ungefär två veckor efter att honan fött sin unge, när hon slutar att ge di. Dräktigheten varar i drygt elva månader på grund av fördröjd implantation av embryot. Digivningsperioden är mycket kort, bara två till tre veckor. Honor blir könsmogna vid cirka fem års ålder, hanar ungefär ett år senare, men det tar ofta ytterligare fyra år innan en hane kan etablera en egen grupp med honor.

Population, skyddsstatus och konflikter

Gråsälens populationer har genomgått stora fluktuationer på grund av mänsklig påverkan. För fiskare och säljägare har den länge setts som en konkurrent och ett värdefullt byte. Vid 1900-talets början, innan intensiv jakt och miljögifter slog hårt mot beståndet, uppskattades antalet gråsälar i Östersjön kunna ha varit så högt som 100 000 djur. Populationen nådde en botten vid början av 1980-talet då endast 2 000 till 3 000 djur fanns kvar i Östersjön. Miljögifterna orsakade allvarliga fortplantningsstörningar. Från 1990-talet och framåt har beståndet i Östersjön återhämtats kraftigt, med en beräknad årlig tillväxt på cirka åtta procent fram till 2006.

År 2000 uppskattades antalet till cirka 15 500, och år 2005 till ungefär 22 000 individer. Denna positiva trend har fortsatt, och gråsälen är numera vanlig i Stockholms skärgård och kan till och med ses i centrala Stockholm. Vid flera platser har skyddszoner med tillträdesförbud inrättats för att skydda djuren. För de atlantiska populationerna är situationen generellt god. Beståndet vid Kanadas kust uppskattas till cirka 250 000 individer, och vid USA:s nordöstra kust lever omkring 7 300 gråsälar. Eftersom gråsälen huvudsakligen livnär sig på fisk har den växande populationen lett till ökade konflikter med yrkesfisket.

Den växande gråsälstammen i Östersjön har lett till ökade skador i det kustnära fisket, särskilt i Sverige och Finland. Sälarna söker föda i fiskeredskap och kan då riva sönder både fångsten och själva redskapen som nät och ryssjor. För att mildra dessa konflikter har det gjorts försök att utveckla sälsäkra ryssjor, men att skydda nätfiske är svårare. Som en följd av de ökade skadorna har både Sverige och Finland återinfört en begränsad, kvotreglerad jakt på gråsäl. Denna jakt är reglerad så att fortplantningstiden är fredad för att inte hota beståndens långsiktiga överlevnad.

Skillnader från andra sälar

I svenska vatten kan gråsälen förväxlas med knubbsälen och vikaren (också kallad tumlare eller vanlig säl). Gråsälen är större än båda dessa arter och har, till skillnad från dem, ett tydligt konformat huvud med ett mycket lågt pannparti. Detta ger den ett karaktäristiskt utseende som skiljer sig från andra sälar vid svenska kuster. Jämfört med vikaren, som den delar utbredningsområde med, har gråsälen en längre och mer sluttande nos, ett plattare huvud och ögon som sitter vidare isär.

Ett praktiskt kännetecken för att skilja arterna åt är näsborrarnas form. Vikarens näsborrar bildar ett V som verkar mötas vid botten, medan gråsälens näsborrar är mer parallella. Dessutom har gråsälen färre men större fläckar i pälsen jämfört med vikaren. Gråsälen är också betydligt tyngre, ofta upp till tre gånger tyngre än en vikare. Under vintern kan även hålsälen, som är ungefär lika stor, förväxlas med gråsälen, men hålsälen har vanligtvis en ljusare grundfärg och ett kraftigare fläckmönster.

Vanliga frågor om Gråsäl

Var finns gråsälen i Sverige?

Gråsälen finns i hela Östersjön, men den är numera vanligast vid de nordliga kusterna och i Stockholms skärgård. Populationen har ökat kraftigt sedan 1980-talets låga nivåer. De kan till och med ses i centrala Stockholm, till exempel vid riksdagen eller Stockholms slott, där de simmar in för att söka föda. Under vandringar kan enskilda individer nå så långt söderut som Polen och Tyskland, men den fasta populationen är koncentrerad till de nordliga delarna av Östersjön.

Vad äter gråsälen?

Gråsälens diet består huvudsakligen av fisk. Den äter de fiskarter som finns i dess närområde. I Stockholms skärgård ingår till exempel strömming och sik i dess föda. Födan kan ibland kompletteras med ryggradslösa djur som bläckfisk och kräftdjur. I mycket sällsynta fall har det observerats att gråsälar dödar större bytesdjur som knubbsälar eller vanliga tumlare. Det finns även dokumenterade fall av kannibalism, där vuxna hanar har dödat och ätit unga gråsälar.

Hur stor blir en gråsäl?

Gråsälen är en stor sälart med tydlig könsdimorfism, vilket innebär att hanarna är betydligt större än honorna. Storleken varierar också geografiskt. Hanar från de europeiska atlantkusterna är vanligtvis 1.95 till 2.3 meter långa och väger 170 till 310 kg. Hanar från västra Atlanten (Kanada/USA) kan bli upp till 2.7 meter långa och väga upp till 400 kg. Honorna är mindre och mäter 1.6 till 2.05 meter med en vikt på 100 till 250 kg. Vid födseln är ungarna mellan 90 och 110 cm långa och väger 11 till 20 kg.

Hur länge lever en gråsäl?

Gråsälen har en relativt lång livslängd. Den lever vanligtvis i upp till 40 år. Den äldsta kända individen blev 46 år gammal. Honorna blir könsmogna vid ungefär fem års ålder, medan hanarna blir det cirka ett år senare. Det tar dock ofta flera år ytterligare för en hane att mogna tillräckligt för att kunna etablera en egen grupp med honor och föröka sig. Hanarna blir ofta inte socialt mogna förrän de är runt tio år gamla.

Hur skiljer man gråsäl från vikare (vanlig säl)?

Det finns flera säkra kännetecken för att skilja gråsälen från vikaren. Gråsälen har ett konformat huvud med en mycket låg panna och en lång, sluttande nos, ofta kallad romarnäsa. Vikaren har ett mer rundat huvud. Ögonen sitter vidare isär på gråsälen. Näsborrarna är också olika: på vikaren bildar de ett tydligt V, medan gråsälens näsborrar är mer parallella. Gråsälen har generellt färre och större fläckar i pälsen och är också mycket större och tyngre, ofta upp till tre gånger tyngre än en vuxen vikare.

Hur många ungar får en gråsäl och hur länge diar den?

Gråsälhonan föder vanligtvis en unge per år. Dräktigheten varar i drygt elva månader, inklusive en period av fördröjd implantation av embryot. Efter födseln ger honan di under en mycket kort period, bara två till tre veckar. Detta är en påfallande kort digivningsperiod jämfört med många andra däggdjur. Parningen med en ny hane sker ungefär två veckor efter födseln, precis när honan slutar att ge di åt sin nuvarande unge. Honor blir könsmogna vid cirka fem års ålder.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.