Gotlandsstövare

Rasens historia och kamp för överlevnad

Gotlandsstövarens exakta ursprung är okänt, men hundar av stövartyp som liknar rasen har funnits på Gotland sedan tidigt 1800-tal. Vissa teorier pekar på importerade gula stövare från Tyskland under 1700-talet som ursprung, medan andra föreslår ett östligt ursprung med anknytning till östeuropeiska hundtyper. Oavsett dess ursprung har rasen varit en del av Gotlands jaktkultur i minst tvåhundra år. År 1920 erkändes gotlandsstövaren officiellt som en egen ras av Svenska Kennelklubben, och en första rasstandard fastställdes.

Denna erkännandeperiod blev kortvarig. År 1929 beslutade Svenska Kennelklubben att minska antalet raser, och gotlandsstövaren klassificerades om till att vara en gulbrun och långsvansad variant av smålandsstövare. Ytterligare ett beslut fattades 1934, då rasen skulle föras över till hamiltonstövarens stambok. Den gula färgen ansågs då vara otypisk men inte ett diskvalificerande fel. Detta innebar att gotlandsstövare kunde registreras som hamiltonstövare, men de hade ingen möjlighet att vinna priser på hundutställningar. Denna omklassificering ledde till att nästan alla gotlandsstövare försvann från de officiella registren.

Trots besluten från kennelklubben ville jägarna på Gotland behålla sin traditionella jakthund. En inventering som genomfördes 1989 visade att det fortfarande fanns ett tjugotal oregistrerade gotlandsstövare kvar på ön. Detta bildade grunden för en återupplivning av rasen. En rasklubb bildades 1988, och 1990 blev gotlandsstövaren interimiskt godkänd som egen ras under en prövoperiod på tio år. Denna period förlängdes sedan till 2004. Sedan 1991, med ett kort undantag mellan 2007 och 2009, har gotlandsstövaren stambokförts i Svenska Kennelklubben som en egen och självständig ras.

Utseende och variation

Gotlandsstövaren har ett ganska skiftande utseende. Detta beror på rasens skiftande historia och det faktum att den traditionellt har avlats efter funktion och arbetsförmåga, snarare än efter ett enhetligt och strikt exteriörideal. Enligt rasstandarden ska den ha en ädel och rektangulär kroppsbyggnad. Den ska vara torr och lätt i strukturen, men ändå ge ett kraftfullt och uthålligt intryck. Mankhöjden ligger mellan 48 och 56 centimeter för hanar och mellan 44 och 52 centimeter för tikar. Vikten varierar från 16 till 23 kilogram för hanar och från 15 till 20 kilogram för tikar.

Pälsfärgen är en tydlig kännetecken för rasen. Den sträcker sig från gult till gulrött. Dessutom ska hunden ha symmetriska vita tecken på specifika delar av kroppen. Dessa vita markeringar finns på benen, tassarna, nosen och bringan. Pälsen är kort och lättskött. Den stora variationen i utseende som kan ses inom rasen är ett direkt resultat av den historiska aveln för jaktduglighet framför allt annat.

Egenskaper och användning

Gotlandsstövaren är först och främst en drivande jakthund. Dess primära användningsområde är jakt på hare och räv. På grund av sin historia och byggnad är den byggd för att driva vilt under långa pass i skog och mark, vilket kräver stor uthållighet. När vildkaniner inplanterades på Gotland i början av 1900-talet användes gotlandsstövaren även för kaninjakt. Förutom sin jakthundsfunktion har rasen traditionellt även tjänat som gårdshund på Gotland.

Rasen har en stark jaktlust och ett stort rörelsebehov, vilket är viktiga faktorer att ta hänsyn till även för den som överväger rasen som sällskapshund. För att en gotlandsstövare ska må bra krävs mycket motion och mental stimulans. Trots sin starka drivinstinkt beskrivs rasen som tillgiven, vänlig och kapabel att koppla av i hemmet när den inte är ute på jakt. För att kunna bli utställningschampion i Sverige måste en gotlandsstövare dessutom ha meriter från jaktprov för drivande hund, vilket understryker betydelsen av dess arbetsförmåga.

Hälsa och skötsel

Gotlandsstövaren anses generellt vara en frisk och robust hundras utan kända rasspecifika sjukdomar. Den har en förhållandevis lång livslängd och individer kan uppnå en ålder på mellan 14 och 17 år. Pälsen är kort och kräver ingen komplicerad skötsel, regelbunden borstning räcker normalt. Det viktigaste skötselbehovet gäller inte pälsen utan hundens fysiska och mentala välbefinnande.

Som en hund avlats för aktivt arbete kräver gotlandsstövaren mycket motion och sysselsättning. Enbart korta promenader räcker inte för att tillfredsställa dess behov. Den trivs bäst med ägare som kan erbjuda långa vandringar, löpning eller, helst, möjlighet till jakt eller jaktliknande aktiviteter som spårarbete. Utan tillräcklig stimulans kan hunden bli frustrerad eller uttråkad. Rasen kan fungera som en god sällskapshund, men endast under förutsättning att dess stora energi och jaktinstinkt tas på allvar och tillgodoses.

Nuvarande status och bevarande

Gotlandsstövaren är idag en extremt ovanlig hundras. I hela världen finns det bara cirka 120 registrerade individer, vilket gör den till Sveriges minsta inhemska hundras sett till antalet. Antalet valpkullar som föds per år är mycket få. På grund av det låga antalet hundar och den begränsade aveln betraktas rasen som hotad och är en del av det svenska kulturarvet. Rasen är erkänd av Svenska Kennelklubben och den Nordiska Kennelunionen, men den har inte fått internationellt erkännande av Fédération Cynologique Internationale.

Rasen finns numera inte enbart på Gotland utan har spridits till andra delar av Sverige, främst de södra regionerna. Rasklubben och Svenska Kennelklubben arbetar aktivt med att bevara rasen genom specifika avelsstrategier. Målet är att säkra rasens framtid genom att främja en sund avel som bevarar dess särskilda egenskaper och arbetsförmåga, samtidigt som det genetiska materialet skyddas. Bevarandearbetet är avgörande för att denna traditionella gotländska hundras inte ska försvinna.

Vanliga frågor om Gotlandsstövare

Var kommer gotlandsstövaren ifrån?

Gotlandsstövaren är en svensk hundras med ursprung på ön Gotland. Hundar av denna typ har funnits på ön sedan tidigt 1800-tal, och rasen har varit en del av den gotländska jaktkulturen i minst tvåhundra år. Dess exakta ursprung är okänt, men teorier pekar på antingen importerade tyska stövare från 1700-talet eller ett östligt ursprung. Rasen erkändes först som egen av Svenska Kennelklubben år 1920.

Hur ser en gotlandsstövare ut?

Gotlandsstövaren har ett något varierande utseende eftersom den avlats för funktion. Den har en ädel, rektangulär och lätt kroppsbyggnad som ändå ger ett kraftfullt intryck. Pälsfärgen är gul till gulröd, med symmetriska vita tecken på ben, tassar, nos och bringa. Pälsen är kort. Hanar har en mankhöjd på 48–56 cm och väger 16–23 kg, medan tikar är 44–52 cm höga och väger 15–20 kg.

Vad används gotlandsstövaren till?

Gotlandsstövaren är en drivande jakthund, framförallt avsedd för jakt på hare och räv. Den är byggd för uthållighet och att driva vilt under långa pass. Historiskt användes den även för kaninjakt när vildkaniner infördes på Gotland, och den fungerade ofta som gårdshund. För att bli utställningschampion måste den ha meriter från jaktprov, vilket understryker dess huvudsakliga användning.

Är gotlandsstövaren en bra familjehund?

Gotlandsstövaren kan fungera som sällskapshund, men endast under vissa förutsättningar. Rasen har en mycket stark jaktlust och ett stort rörelsebehov. Den kräver mycket motion och mental stimulans, helst i form av jakt eller jaktliknande aktiviteter. Utan detta kan den bli frustrerad. Den beskrivs som tillgiven och vänlig i hemmet, men dess jaktegenskaper måste tas på allvar av en potentiell ägare.

Hur vanlig är gotlandsstövaren idag?

Gotlandsstövaren är en mycket ovanlig och hotad hundras. Det finns bara cirka 120 registrerade individer av rasen i hela världen, vilket gör den till Sveriges minsta inhemska ras. Antalet valpkullar som föds per år är få. Rasen är erkänd av Svenska Kennelklubben och Nordisk Kennel Union, men inte av den internationella kennelorganisationen FCI. Ett aktivt bevarandearbete pågår för att säkra rasens framtid.

Hur länge lever en gotlandsstövare och vilka hälsoproblem har den?

Gotlandsstövaren anses vara en frisk ras utan kända rasspecifika sjukdomar. Den har en förhållandevis lång livslängd och kan ofta leva upp till 14 till 17 år. Pälsen är kort och lättskött. Den största "skötseln" gäller hundens behov av extremt mycket motion och sysselsättning för att den ska trivas och må bra, på grund av sin arbetshundsnatur.

Källor: Wikipedia (sv). Senast uppdaterad 2026-10-04.