Gordonsetter

Historia och ursprung

Gordonsetterns historia går tillbaka till början av 1800-talet. En hund med stora likheter med dagens ras avbildades år 1800 av Sydenham Edwards i verket Cynographia Britannica. Rasen har fått sitt namn efter Alexander Gordon, den fjärde hertigen av Gordon i Banffshire i Skottland, som var en passionerad jägare och födde upp settrar efter deras jaktegenskaper. När hertigen dog auktionerades hans hundar bort, och av elva hundar var endast en black and tan. Vid den första hundutställningen i Newcastle upon Tyne 1859 tävlade settrar i en gemensam klass, där de svarta med röda tecken utmärkte sig och konkurrerade ut övriga varianter. År 1861 fick de en egen klass i Birmingham. När The Kennel Club bildades 1873 skedde en definitiv uppdelning av setterraserna. Det var dock först år 1924 som rasens namn officiellt ändrades från Black and Tan Setter till Gordonsetter.

Rasen är en del av setterfamiljen, som även inkluderar den irländska och den engelska settern. Dess ursprung spåras tillbaka till gamla landspanielar, även om utkorsningar med andra hundtyper som hundar eller pointer kan ha förekommit. Den franske sportmannen Gaston de Foix beskrev redan på 1300-talet en typ av hund som kan vara en tidig föregångare. Under 1800-talet fanns det flera olika varianter av settrar, men den svarta med röda tecken blev den dominerande. Rasen exporterades till USA redan 1842 av George Blunt och Daniel Webster, som köpte två hundar vid namn Rake och Rachel. Under hertigens tid vid Gordon Castle var många av hundarna troligen trefärgade snarare än enbart svart-röda, vilket tyder på en större mångfald inom rasen vid den tiden.

Utseende och päls

Gordonsettern är alltid svart med tydliga, kastanjeröda eller mahognyfärgade tecken, en färgkombination som på hundar ofta kalls black and tan. De röda tecknen finns på tassarna och de nedre delarna av benen, under svansen, på halsen, på mulen och som en fläck ovanför varje öga samt två fläckar på bröstet. Hunden kan även ha en liten mängd vitt på bröstet. Pälsen är en av rasens kännetecken. Den är lång och silkeslen, antingen rak eller lätt vågig, men aldrig lockig. På huvudet och på benens framsidor är pälsen kort, medan den är medellång på kroppen. Längre behäng, ofta kallad fjäder, finns på svans, baksidan av benen, buk, bröst, hals och öron. Gordonsettern är den tyngsta av setterraserna. Hanar kan nå en mankhöjd på upp till 69 centimeter (27 tum) och en vikt på upp till 36 kilogram (80 pounds). Rasens hållning beskrivs som intelligent, ädel och värdig. Även om det är ovanligt, kan röda gordonsettrar födas av normalfärgade föräldrar på grund av ett recessivt rött gen, men sådana hundar är inte godkända för utställning.

Egenskaper och användning som jakthund

Gordonsettern är framför allt en jakthund som tillhör gruppen brittiska stående fågelhundar. Dess främsta egenskap är förmågan att fatta stånd, det vill säga att vid vittring av jaktbart fågelvilt stelna till en staty och peka ut fågelns placering för jägaren. Denna teknik gör jakten möjlig på fåglar som försöker gömma sig istället för att genast flyga iväg, vilket kallas att sitta för en hund. Rasen är specialiserad på att jaga olika typer av skogsfågel, som fasan, rapphöna, orre, tjäder och ripa. I Skottland kan bytet även vara skogsduva, snäppa eller morkulla, medan hundar utomlands kan användas på vaktel, dalripa, sandhöns, pärlhöns, skogshöns och francoliner. För att få högre utmärkelser på hundutställningar krävs det att en gordonsetter har godkända meriter från jaktprov för stående fågelhund.

Som jakthund är gordonsettern uthållig, tålig och viljestark, egenskaper som behövs för att arbeta i krävande miljöer som fjäll, fält och skog. Den är intelligent och lojal, men kräver mycket mental stimulans och fysisk motion för att trivas. Ägaren bör ha kunskap om rasens mentalitet och behov av aktivering för att hunden ska komma till sin fulla rätt. Gordonsettern är en av de långsammare raserna att mogna och når ofta inte sin fulla potential förrän vid tre års ålder eller senare. Dess förmåga att fatta stånd är den stående fågelhundarnas adelsmärke och är resultatet av en lång utveckling från de tidiga ställande spanielarna.

Temperament och omvårdnad

Gordonsettern beskrivs som alert, intresserad och självsäker. Den är intelligent, kapabel och orädd, samt lojal och öm mot sina nära. Rasen är mycket fäst vid sina ägare och trivs bäst i en omgivning med mycket uppmärksamhet och kärlek. Den kan vara ett bra familjedjur, men valpar och unga hundar kan vara ganska livliga och energiska, vilket gör att de inte alltid är lämpliga för hushåll med mycket små barn. Gordonsettern är känslig och empatisk, ivrig att lära, men behöver en fast och samtidigt mild hantering på grund av sin viljestyrka. Tidig socialisering och lydnadsträning är mycket viktigt för rasen.

Gordonsettern har ett starkt jaktinstinkt och bör därför inte släppas löpa fritt utan uppsikt, eftersom den lätt kan följa ett spår in i en farlig trafiksituation. Rasen behöver mycket motion, mellan 60 och 80 minuters kraftig aktivitet varje dag. Unga hundar bör dock inte överansträngas eller påbörja agilityträning förrän de är minst 18 månader gamla för att undvika ledproblem senare i livet. På grund av sin viljestyrka och energi kräver rasen en ägare som är beredd att ge den den tid, träning och mental stimulans den behöver för att må bra.

Hälsa, sjukdomar och avel

Gordonsettern har en genomsnittlig livslängd på mellan 10 och 15 år. En brittisk studie från 2024 rapporterade en medellivslängd på 12,4 år för rasen, vilket är något lägre än genomsnittet för renrasiga hundar på 12,7 år. Även om den inte är lika benägen för höftledsdysplasi som många andra stora raser, kan den drabbas av detta tillstånd. Andra hälsoproblem som kan förekomma är hypothyreos (sköldkörtelunderskött), gastrisk torsion (magvridning eller volvulus) och olika ögonsjukdomar. Bland ögonsjukdomarna är progressiv retinal atrofi (PRA) och grå starr (katarakt) betydande risker.

En speciell form av PRA, kallad rcd4 (stavat för rod-cone degeneration 4), är recessiv och är en stor orsak till sjukdomen inom rasen. En DNA-test för denna mutation gjordes tillgängligt av Animal Health Trust den 14 mars 2011. Studier har visat att 19 av 21 gordonsettrar med kliniska tecken på PRA var homozygota för denna mutation, vilket bekräftar dess betydelse. Upp till hälften av alla gordonsettrar kan vara bärare av denna recessiva gen. Det är därför viktigt med ansvarsfull avel och hälsokontroller för att minska risken för ärftliga sjukdomar. Svenska Gordonsetterklubben har utarbetat en rasspecifik avelsstrategi (RAS) för att främja rasens långsiktiga hälsa och vitalitet.

Rasens utveckling och relation till andra settrar

Gordonsettern delar sitt ursprung med de andra setterraserna från en gemensam genetisk blandning, som i sin tur har sitt ursprung i de tidiga ställande spanielarna. Många av de jakthundar som beskrevs under 1800-talet, som den ryska settern och olika vattenspanielar, har sedan dess försvunnit eller absorberats av andra raser. Redan på 1870-talet noterades det att settern i grunden är en förbättrad spaniel, en direkt ättling till den så kallade ställande spanielen. William Taplin hävdade i början av 1800-talet att settern ursprungligen producerades genom en blandning mellan spansk pointer och den större engelska spanielen.

Gordonsettern skiljer sig från sina släktingar genom att den är något större och tyngre än både den irländska och den engelska settern. Rasens moderna utseende med svart grundfärg och rika röda tecken blev standard, även om trikolor förekom historiskt sett. Rasens popularitet har varit stabil, och den är särskilt populär i Norge. Internationellt klassificeras setterraserna antingen i Sporting Group eller Gundog Group beroende på nationell kennelklubb. Gordonsetterns utveckling från en specialiserad jakthund till även en sällskapshund kräver fortfarande att dess arbetsinstinkter och energinivåer respekteras av ägare.

Vanliga frågor om Gordonsetter

Hur ser en gordonsetter ut?

Gordonsettern är alltid svart med tydliga, kastanjeröda eller mahognyfärgade tecken på tassarna och de nedre delarna av benen, under svansen, på halsen och mulen, samt som fläckar ovanför ögonen och två på bröstet. Den kan ha en liten mängd vitt på bröstet. Pälsen är lång och silkeslen, med längre behäng på svans, ben, buk och öron. Den är den tyngsta av setterraserna, och hanar kan väga upp till 36 kg och nå en mankhöjd på upp till 69 cm. Hållningen är intelligent, ädel och värdig.

Vad är gordonsetterns främsta användningsområde?

Gordonsettern är framför allt en jakthund av typen stående fågelhund. Dess specialitet är att fatta stånd, det vill säga att peka ut jaktbart fågelvilt som fasan, rapphöna eller orre genom att stelna till en staty och rikta nosen mot fågeln. Denna teknik används på fåglar som försöker gömma sig. Den är uthållig och väl lämpad för jakt i skog, fjäll och fält. För högre utställningsutmärkelser krävs ofta godkända meriter från jaktprov för stående fågelhund.

Hur mycket motion behöver en gordonsetter?

Gordonsettern är en energisk hund som kräver mycket motion. Den behöver mellan 60 och 80 minuters kraftig aktivitet varje dag för att må bra. På grund av dess starka jaktinstinkt bör den inte släppas löpa fritt utan uppsikt, eftersom den lätt kan följa ett spår och hamna i en farlig trafiksituation. Unga hundar bör inte överansträngas eller påbörja agilityträning förrän de är minst 18 månader gamla för att skona lederna och undvika problem senare i livet.

Hur är gordonsettern som familjehund?

Gordonsettern är lojal, intelligent och mycket fäst vid sin familj. Den kan vara en god familjehund i en aktiv miljö som ger mycket uppmärksamhet. Rasen är dock viljestark och kan vara livlig och energisk som valp och ung hund, vilket kan vara för mycket för hushåll med mycket små barn. Den är känslig och behöver tidig socialisering och konsekvent, men snäll och fast träning. Gordonsettern är känd för att mogna långsamt och kan behålla en lekfullhet långt upp i åren.

Vilka är vanliga hälsoproblem för rasen?

Gordonsettern har en livslängd på cirka 10 till 15 år, med en medellivslängd på 12,4 år enligt en studie. Vanliga hälsoproblem som kan förekomma är höftledsdysplasi, sköldkörtelproblem (hypothyreos), magvridning (volvulus) och vissa ögonsjukdomar som grå starr och progressiv retinal atrofi (PRA). En speciell recessiv form av PRA, kallad rcd4, är en stor orsak till ögonsjukdomen i rasen. Upp till hälften av alla hundar kan vara bärare, varför DNA-test och ansvarsfull avel är mycket viktigt.

Var kommer gordonsettern ifrån och hur gammal är rasen?

Gordonsettern härstammar från Skottland. Rasen utvecklades under 1800-talet och är uppkallad efter Alexander Gordon, den fjärde hertigen av Gordon, som var en framstående uppfödare av settrar för deras jaktegenskaper. Hundar med liknande black and tan-utseende dokumenterades redan år 1800. Rasen hette ursprungligen Black and Tan Setter och fick sitt nuvarande namn av The Kennel Club år 1924. Den är en av tre huvudraser inom setterfamiljen, tillsammans med den irländska och engelska settern, och delar ett ursprung från gamla ställande spanielar.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.