Ekorre
Ekorren, även kallad röd ekorre eller europeisk ekorre, är en trädlevande gnagare som förekommer i stora delar av Europa och norra Asien. Den är känd för sin yviga svans, rödbruna päls och livliga beteende i skogar och parker. Arten är vanlig i Sverige och har en rik kulturhistoria, men är i vissa områden hotad av den introducerade grå ekorren. Ekorren är en arborealt och primärt herbivor gnagare inom släktet Sciurus.
Utseende och kännetecken
Ekorren har en karakteristisk yvig svans som hjälper till med balansen vid klättring och hopp mellan trädgrenar. Kroppslängden är mellan 24 och 30 centimeter, och svansen mäter ytterligare 17 till 20 centimeter. Vikten varierar från 200 till 450 gram, och hanar och honor är lika stora. Pälsfärgen på ovansidan är vanligen rödbrun, men kan skifta mot gråare under vintern, särskilt i nordliga områden. Undersidan är alltid gräddvit. Arten byter päls två gånger per år, och vinterpälsen är tjockare och försedd med tydliga örontofsar, ett drag som skiljer den från andra ekorrarter. Frambenen är kortare än bakbenen och försedda med långa, vassa och krökta klor som underlättar klättringen. Ögonen är stora och utstående.
Lätet från ekorren beskrivs ofta som ett smattrande eller tjattrande. Dess varningsrop är ett metalliskt "tjiuck". När den rör sig på marken gör den det uteslutande genom språng. Spåren den lämnar efter sig visar de större bakfötterna placerade framför de mindre framfötterna, båda par sida vid sida. Bakfotsspåret har fem tår och framfotsspåret har fyra.
Utbredning och underarter
Ekorren har ett vidsträckt utbredningsområde som sträcker sig över hela Europa och norra Asien. Den norra gränsen går vid tundran, och den södra gränsen sträcker sig från Medelhavet över Kaukasus, södra Uralbergen, centrala Mongoliet till nordöstra Kina. I Sverige är arten vanlig i skogsområden i nästan hela landet, med undantag för fjällbjörkskogen där den är sällsynt. Den syns även i urbana miljöer som parker, till exempel i Stockholms innerstad.
Det har beskrivits över 40 underarter av ekorre. En studie från 1971 reducerade dessa till 16 underarter, vilket har legat till grund för senare taxonomiskt arbete. Bland de erkända underarterna finns S. v. vulgaris i södra Skandinavien, S. v. varius i norra Skandinavien och S. v. fuscoater i Centraleuropa. En underart i södra Italien, S. v. meridionalis, har sedan 2017 erkänts som en egen art, den kalabriska svarta ekorren. Den japanska ekorren, Sciurus lis, betraktas numera också som en distinkt art.
Levnadssätt och ekologi
Ekorren lever främst i barrskog men finns även i lövskog och trivs väl i städers parker och trädgårdar. Den är vanligen aktiv på morgonen och sent på kvällen, och vilar ofta mitt på dagen i sitt bo för att undvika värme och rovfåglar. På vintern är dessa viloperioder kortare. Vid dåligt väder kan den stanna i boet i flera dagar. Ekorrar lever vanligen ensamma och är territoriella, särskilt när det gäller mat. Utanför parningssäsongen kan dock flera individer dela bo för att hålla värmen. Honor rör sig över mindre områden, cirka 20 hektar i skog, medan hanar kan röra sig över upp till 100 hektar. I blandat landskap är dessa områden mindre. Naturliga fiender inkluderar större rovfåglar som ugglor och duvhök, samt mård, katt, räv och hermelin som kan ta ungar. Ekorrar som överraskas på marken kan även falla offer för hundar eller tamkatter. Arten är relativt oskygg för människor, vilket gör den till ett av de skogsdjur vi ser oftast.
Fortplantning och uppväxt
Ekorren bygger bo av ris och kvistar eller övertar större övergivna fågelbon eller hackspettshålor. Den är polygam, och parningsrytmen varierar individuellt, vilket gör att ungar kan födas under hela våren och sommaren. Dräktighetstiden är mellan 32 och 40 dygn. Honan får vanligen två eller tre kullar per år, den första i februari eller mars. Varje kull består av mellan ett och sju ungar. De nyfödda ungarna är blinda vid födelsen och öppnar ögonen efter ungefär 14 dagar. De lämnar boet efter fem till sex veckor men stannar kvar i födelseområdet till hösten. Ungarna diar i tio veckor och börjar äta fast föda vid sju veckors ålder. Vid tolv månaders ålder är ekorren könsmogen. Livslängden i det vilda är normalt cirka tre år, men vissa individer kan bli upp till sex eller sju år gamla. I fångenskap kan de bli ännu äldre.
Föda och födosöksbeteende
Ekorrens huvudföda är växtmaterial. Den äter framför allt frön och blommor från barrträd, som granens hanblommor. Födan inkluderar även ekollon, nötter, tallbark, svampar, bär och bladlöss. En utbredd myt om att ekorren skulle äta fågelungar eller fågelägg har avfärdats genom forskning. Analyser av maginnehåll från hundratals ekorrar visade att sådant förekom i mindre än ett fall av hundra, och då troligen som rester av ben eller äggskal för kalciumupptag. Den röda ekorren kan inte heller effektivt smälta ekollon, till skillnad från den grå ekorren. Upp till 80 procent av den vakna tiden går åt till att äta och samla mat. Överskott av föda gömmer den i gömmor, antingen nedgrävda eller i hål i träd. Ekorren kommer dock inte alltid ihåg var den gömt maten, vilket gör att många gömmor aldrig återfinns. Den har inga strikta revir, så flera ekorrar kan leta mat inom samma område. Arten är skicklig på att klättra och kan även ta sig upp på grova putsade fasader för att söka föda.
Relation till människan
Historiskt har ekorren hållits som sällskapsdjur i burar, och ordet ekorrhjul härstammar från en inredningsdetalj i sådana burar. Dess skinn, kallat gråverk, var eftertraktat och användes till pälsverk, medan svansen kunde användas till penslar. Köttet beskrevs på 1800-talet som vitt, mört och välsmakande. I Sverige är ekorren fridlyst sedan år 2000. Svenska Jägareförbundet föreslog 2019 att införa allmän jakt på arten för skinnets och köttets skull, men Naturvårdsverket valde att inte föra förslaget vidare. I Europa är den röda ekorren hotad eller undanträngd av den introducerade grå ekorren i vissa områden, främst i Storbritannien och Italien. Den grå ekorren kan sprida ett parapoxvirus som är dödligt för den röda, och den utnyttjar vissa födokällor som ekollon mer effektivt. Internationella naturvårdsunionen (IUCN) klassificerar dock numera den röda ekorren som livskraftig. I nordisk mytologi förekommer den mytiska ekorren Ratatosk som springer upp och ner för Yggdrasil. I gammal folktro fanns diverse föreställningar om ekorren, som att pulvriserad ekorrhjärna skulle vara ett medel mot svindel.
Vanliga frågor om Ekorre
Hur ser en ekorre ut och hur känner man igen den?
Ekorren känns lättast igen på sin yviga svans och sin rödbruna päls, som kan bli gråare på vintern. Den har tydliga örontofsar i vinterpälsen, något som andra ekorrarter saknar. Undersidan är alltid gräddvit. Kroppslängden är 24 till 30 centimeter och svansen är 17 till 20 centimeter lång. Den har stora, utstående ögon och långa, krökta klor på framfötterna som hjälper den att klättra. Pälsen skiftas två gånger per år, och vinterpälsen är tjockare och längre.
Var finns ekorren i Sverige?
Ekorren är vanlig i skogsområden i nästan hela Sverige. Den finns från södra till norra landsändar, med undantag för fjällbjörkskogen där den är sällsynt. Den trivs även i urbana miljöer och kan ses i parker och trädgårdar, till och med i Stockholms innerstad. Den lever främst i barrskog men även i lövskog. De skogslevande individerna rör sig över områden som för honor vanligen sträcker sig cirka 20 hektar och för hanar cirka 100 hektar.
Vad äter en ekorre?
Ekorren är huvudsakligen växtätare. Huvudfödan består av frön och blommor från barrträd, som granens hanblommor. Den äter också ekollon, nötter, tallbark, svampar, bär och bladlöss. En vanlig myt om att den skulle äta fågelägg eller fågelungar är falsk. Den kan inte heller smälta ekollon särskilt effektivt. En stor del av dess vakna tid går åt till att samla och äta mat, och den gömmer ofta överskott för framtida behov. Ekorren lämnar efter sig kottar som är ofullständigt rensade.
Hur stor blir en ekorre och hur länge lever den?
En vuxen ekorre har en kroppslängd på 24 till 30 centimeter och en svanslängd på 17 till 20 centimeter. Vikten varierar mellan 200 och 450 gram. Hanar och honor är lika stora. I det vilda lever en ekorre normalt cirka tre år, men vissa individer kan bli upp till sex eller sju år gamla. I fångenskap kan de bli ännu äldre. Ungarna är könsmogna vid tolv månaders ålder. Dräktighetstiden är mellan 32 och 40 dygn.
Hur fortplantar sig ekorrar?
Ekorren är polygam och honan kan få två till tre kullar per år, den första ofta i februari eller mars. Dräktighetstiden är 32 till 40 dygn. Varje kull består av mellan ett och sju ungar. Ungarna är blinda vid födelsen och öppnar ögonen efter ungefär 14 dagar. De lämnar boet efter fem till sex veckor men stannar i närområdet till hösten. De diar i tio veckor och blir könsmogna vid tolv månaders ålder. Ekorren bygger ett bo av ris eller kvistar eller övertar andras bon.
Är den röda ekorren hotad?
Den röda ekorren är klassificerad som livskraftig globalt av IUCN. I vissa delar av Europa, som Storbritannien och Italien, är den dock hotad eller undanträngd av den introducerade grå ekorren. Den grå ekorren kan sprida sjukdomar som är dödliga för den röda och konkurrerar om föda. I Sverige är arten fridlyst sedan år 2000. Habitatfragmentering är ett ytterligare hot i Europa. Den grå ekorren sprider en form av parapoxvirus som är dödligt för röd ekorre och kan utnyttja viss föda mer effektivt, bland annat ekollon.
Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.
