Djävulssopp

Utseende och kännetecken

Djävulssoppen är en massiv svamp som kan bli mycket stor. Dess hatt är bred, vanligtvis mellan 10 och 25 centimeter, men kan i exceptionella fall nå hela 30 till 50 centimeter i diameter, vilket gör den till en av Europas största soppar. Hatthuden är ljusgrå, ibland nästan vit eller ljusockra, och har en fin, sammetsliknande yta som blir slätare med åldern. Hos äldre exemplar kan den utveckla olivgröna eller brunaktiga skiftningar, och ytan kan bli något klibbig vid fuktigt väder.

Under hatten har svampen röda till rödorangea porer som tydligt blånar vid beröring. Porerna är först gula till orange, men mognar snabbt till purpurröda eller karmosinröda. De fria eller något vidfästa tuborna under är blekgula eller grönaktigt gula och blånar också vid skärning. Foten är klubbformig och ofta bredare än den är lång, med en tydlig knöl vid basen som kan bli upp till 16 centimeter bred.

Foten är gul till orange vid toppen och blir alltmer rosa, rödorange till djupt karmosinröd nedåt mot basen. Den är dekorerad med ett fint, gult till rödaktigt hexagonal ådernät, som ibland bara täcker den övre halvan. Köttet är tjockt, svampigt och vitt, men kan vara gult till halmfärgat hos unga exemplar och ibland rödaktigt vid fotens bas. Köttet blånar långsamt vid skärning, särskilt intensivt ovanför tuborna och vid fotens topp.

Unga fruktkroppar kan ha en svag, nötaktig doft, men med åldern utvecklar de ofta en stark och obehaglig lukt som påminner om ruttet kött eller as. Sporavtrycket är olivgrönt. Sporerna är spolformiga och mäter 10 till 16 mikrometer långa och 4,5 till 7,5 mikrometer breda. Hatthuden är uppbyggd av sammanflätade hyfer som ofta är finkorniga.

Förekomst och växtplats

Djävulssoppen är inte ovanlig i Syd- och Mellaneuropa, där den trivs i varma lövskogar. Den bildar så kallad ektomykorrhiza, ett symbiotiskt samliv, med träd som ek, bok, lind, avenbok och kastanj. Den har en tydlig preferens för kalkrik, basisk mark. I Norden är arten mycket sällsynt och förekomsten är begränsad till områden med särskilt gynnsamma förhållanden, och den fruktifierar under sommaren och tidig höst.

I Sverige har den med säkerhet endast påträffats på Öland och Gotland, två öar som är kända för sina kalkrika jordar. År 2018 rapporterades ett fynd vid Uppsala i Uppland, vilket var en ovanlig upptäckt utanför de traditionella lokalerna. I övriga Norden har den hittats i sydvästligaste Finland och i Danmark. I Storbritannien finns den enbart i södra England, och i Medelhavsregionen har den rapporterats från norra Israel och Cypern.

Arten är vida spridd i den tempererade zonen men är sällsynt på de flesta platser där den rapporterats. I Europa förekommer den främst i södra regionerna och är sällsynt eller frånvarande i norra länder. Förutom de nämnda trädslagen har den även rapporterats från alm. På Cypern har den hittats i symbios med en lokal ekart, den gyllene eken. I östra Turkiet kallas den och andra liknande arter för ayı mantarı, vilket översätts till björnsvamp.

Giftighet och toxikologi

Djävulssoppen är en giftig svamp som klassificeras som allvarligt farlig. Den innehåller ett glykoprotein som kallas bolesatin, vilket är ett kraftigt gift. Giftverkan framkallar en våldsam gastroenterit med svåra magkramper, illamående och kraftiga kräkningar. I äldre svamplitteratur har den ofta betecknats som dödligt giftig, ett omdöme som även återfinns i vissa nyare källor.

Bolesatin har en LD50 på 3,3 mg per kilogram kroppsvikt hos möss, vilket indikerar en hög toxicitet. Giftet fungerar som ett cellgift genom att hämma proteinsyntesen. Det är värt att notera att bolesatin denatureras, det vill säga bryts ner, vid upphettning. Detta innebär att rå eller otillräckligt tillagad djävulssopp leder till de allvarligaste förgiftningarna. På grund av sin iögonfallande färg och ofta obehagliga lukt råkar dock relativt få personer ut för att äta den, vilket begränsar antalet förgiftningsfall. Intressant nog har bolesatins cellgiftsverkan väckt intresse för potentiell användning inom cancerbehandling. Trots sin rykte om giftighet är rapporter om faktiska förgiftningar sällsynta, vilket tillskrivits svampens slående och varnande utseende som avskräcker experiment. Den amerikanske mykologen Harry D. Thiers trodde initialt att material från Nordamerika matchade arten, men genetisk testning har senare visat att dessa fynd tillhör en annan art, Rubroboletus eastwoodiae.

Förväxlingsarter

Trots sitt karakteristiska utseende kan djävulssoppen förväxlas med flera andra rödporiga sopparter. En vanlig förväxlingsart är rosensopp, Rubroboletus rhodoxanthus. Denna art växer dock vanligen på sur mark, har en mer cylindrisk eller klubblik fot med ett mycket tätt ådernät och köttet blånar främst i hatten vid ett snitt. Falsk djävulssopp, Rubroboletus legaliae, är en annan liknande art som också föredrar sur mark, har rosa nyanser i hatten, kött som blånar mer omfattande vid skärning och smalare sporer som mäter 9 till 15 mikrometer långa och 4 till 6 mikrometer breda. Andra arter som kan skapa förvirring är Rubroboletus rubrosanguineus, som är associerad med gran och ädelgran, har rosa nyanser i hatten och mindre sporer som mäter 10 till 14,5 mikrometer långa. Rubroboletus pulchrotinctus är en mycket sällsynt art i Medelhavsområden som har en varierande hattfärg ofta med ett rosa band vid kanten, en mattfärgad fot utan djupa röda nyanser, porer som förblir gula eller orange även hos mogna exemplar och något smalare sporer som mäter 12 till 15 mikrometer långa. Slutligen kan den ogiftiga rödfotad sopp, Caloboletus calopus, som vanligen växer med barrträd, har porer som förblir beständigt gula även hos övermogna exemplar, en smalare och mer cylindrisk fot och smalare sporer som mäter 11 till 16 mikrometer långa, också utgöra en förväxlingsrisk för den oerfarna.

Taxonomi och namnhistoria

Svampen beskrevs första gången 1831 av den tyske mykologen Harald Othmar Lenz under namnet Boletus satanas. Lenz var medveten om rapporter om ogynnsamma reaktioner från personer som hade ätit svampen och upplevde själv obehag från odefinierade avgångar under beskrivningsarbetet, vilket ledde till det demoniska artepitetet satanas. Namnet härstammar från det grekiska ordet för Satan, som i sin tur kommer från det hebreiska ordet śāṭān. Länge placerades arten i det stora släktet Boletus.

Genetisk analys publicerad 2013 avslöjade att Boletus satanas och flera andra rödporiga blåsvampar var en del av dupainii-kladen, namngiven efter Boletus dupainii, och att de var avlägset placerade från kärngruppen av Boletus. Detta indikerade att dessa arter tillhörde ett distinkt släkte. Baserat på dessa molekylärfylogenetiska studier överfördes arten 2014 till det nybildade släktet Rubroboletus, tillsammans med flera andra besläktade rödporiga, blånande sopparter. Genetisk testning på flera arter i släktet har sedan visat att Rubroboletus satanas är närmast besläktad med Rubroboletus pulchrotinctus, en morfologiskt lik men mycket sällsyntare art som förekommer i Medelhavsregionerna. I vissa regioner, som östra Turkiet, kallas den och andra liknande arter inom släktena Rubroboletus och Suillellus för ayı mantarı, vilket betyder björnsvamp.

Forskning och betydelse

Djävulssoppen har varit föremål för vetenskaplig undersökning, inte bara på grund av sin giftighet utan också för dess taxonomiska relationer. En studie från 2016 av Mattias Andersson, Tommy Knutsson och Michael Krikorev, publicerad i Svensk Mykologisk Tidskrift, behandlade djävulssopp, falsk djävulssopp och deras liknande dubbelgångare i släktena Rubroboletus och Imperator som hittats i Skandinavien. Denna forskning bidrar till att klargöra skillnaderna mellan dessa sällsynta och förväxlingsbara arter. Giftämnet bolesatin, som isolerats från svampen, har en dokumenterad biologisk aktivitet som cellgift.

Dess förmåga att hämma proteinsyntes har lett till att dess potentiella användbarhet inom medicinsk forskning, särskilt inom området cancerbehandling, har utforskats. Detta gör djävulssoppen till ett intressant studieobjekt som sträcker sig bortom mykologin till farmakologin. Arten är en känd och lättigenkännlig del av den europeiska svampfloran, ofta nämnd i fälthandböcker på grund av sin storlek och färgprakt. Dess sällsynta förekomst i norra Europa, inklusive de skandinaviska öarna i Östersjön med deras kalkrika förhållanden, gör den till en eftertraktad art för svampentusiaster, men dess toxiska natur kräver stor försiktighet och korrekt kunskap för att undvika allvarliga konsekvenser. Den amerikanske mykologen Harry D. Thiers felidentifierade ursprungligen nordamerikanska fynd som denna art, vilket illustrerar de taxonomiska utmaningarna den har presenterat.

Vanliga frågor om Djävulssopp

Hur känner man igen djävulssopp?

Djävulssoppen känns igen på sin stora, ljusgrå till nästan vita, sammetsluddiga hatt som kan bli över 25 centimeter bred och i extrema fall upp till 50 centimeter. Den har klart röda till rödorangea porer under hatten som omedelbart blånar vid beröring, och porerna blir purpurröda vid full mognad. Foten är klubbformig, gul med röda nyanser och ett tydligt rött ådernät, och den är ofta bredare än den är lång. Köttet är ljust och blånar vid snitt, och äldre exemplar kan dessutom avge en obehaglig, rutten lukt som påminner om as.

Var växer djävulssopp i Sverige?

I Sverige är djävulssoppen extremt sällsynt. Den har med säkerhet endast påträffats på Öland och Gotland, två öar med kalkrik mark som svampen föredrar. År 2018 rapporterades ett ovanligt fynd utanför dessa kärnområden, nära Uppsala i Uppland. Förekomsten i övriga Norden är också begränsad till sydvästligaste Finland och Danmark. På de skandinaviska öarna i Östersjön finns de kalkrika förhållanden som arten behöver för att frodas.

Vilken mark och vilka träd föredrar djävulssoppen?

Djävulssoppen växer uteslutande på kalkrik, basisk mark. Den ingår i ett symbiotiskt förhållande med lövträd, en så kallad ektomykorrhiza. De vanligaste trädarterna den associeras med är ek, bok, lind, avenbok och äkta kastanj. Den finns alltså i lövskogar och blandskogar där dessa träd växer på lermark eller annan kalkhaltig jord. Andra rapporterade värdträd inkluderar alm, och på Cypern har den hittats tillsammans med en lokal gyllene ekart.

Hur giftig är djävulssoppen och vad händer om man äter den?

Djävulssoppen är mycket giftig och har i många böcker betecknats som dödligt giftig. Förgiftning ger upphov till kraftiga mag-tarmsymtom, såsom svåra magkramper, illamående och ihållande kräkningar i form av en våldsam gastroenterit. Giftet, glykoproteinet bolesatin, är ett cellgift som hämmar proteinsyntes. Giftet bryts ner vid tillräcklig upphettning, vilket innebär att rå eller dåligt tillagad svamp ger de allvarligaste förgiftningarna. Trots detta är rapporter om förgiftning sällsynta på grund av svampens varnande utseende och lukt.

Vilka svampar kan djävulssoppen förväxlas med?

Djävulssoppen kan förväxlas med flera andra blånande, rödporiga soppar. De vanligaste är rosensopp (Rubroboletus rhodoxanthus), som växer på sur mark och har en mer cylindrisk fot, och falsk djävulssopp (Rubroboletus legaliae), som har rosa nyanser i hatten och smalare sporer. Andra förväxlingsarter inkluderar Rubroboletus rubrosanguineus som växer med gran, Rubroboletus pulchrotinctus som har mattare färger, och den ogiftiga rödfotade soppen (Caloboletus calopus) som har beständigt gula porer och växer med barrträd. Varje art har specifika kännetecken som skiljer den från djävulssoppen.

Hur stor blir djävulssoppen och när växer den?

Djävulssoppen är en av Europas största soppar. Hatten är vanligtvis mellan 10 och 25 centimeter bred, men kan i exceptionella fall nå 30, 40 eller till och med 50 centimeter i diameter. Foten är kraftig och klubbformig och kan vara mellan 5 och 15 centimeter lång, och i sällsynta fall upp till 25 centimeter. Svampen bildar sina stora fruktkroppar under sommaren och tidig höst. Dess betydande storlek, tillsammans med den färgglada foten och de blånande porerna, gör den svår att överse i skogen.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.