Brunand

Utseende och läten

Brunanden är en ganska stor och kraftigt byggd dykand. Hanen och honan ser väldigt olika ut, en så kallad könsdimorfism. Den adulta hanen har ett rödbrunt huvud och hals, medan bröstet och bakpartiet är svarta. Kroppssidorna är grå och ryggen är blekt gråblå med brunaktiga vattringar. Hanens öga har en röd iris och näbben är mörkgrå till svart med ett tydligt gråblått band innanför spetsen. Den adulta honan är genomgående mörkbrun och grå på sommaren, med ett brunt huvud som ofta har en ljusare fläck nära näbben. På vintern blir honans kroppssida och rygg mer vattrat grå. Honan har svart iris, en ljus ring runt ögat och en mörkgrå näbb där det ljusa bandet kan vara mindre tydligt eller saknas helt.

I flykten syns brunandens diffust grå handpennor som har mörka spetsar. Arten är ganska tystlåten. Hanens spelläte under häckningstid är dock mycket karakteristiskt. Det beskrivs som ett vinande som klipps av med ett gällt efterslag, liknande ljudet av en rikoschetterande kula. Honan kan ge ifrån sig ett mjukt morrande ljud om den blir skrämd.

Utbredning och flyttning

Brunandens häckningsområde sträcker sig över stora delar av Europa och Asien, österut till Japan. De populationer som häckar i nordliga områden är flyttfåglar. På hösten flyttar de till övervintringsområden som kan ligga så långt söderut som tropiska Afrika, Indien och Sydostasien. Fåglar som häckar längre söderut är däremot ofta stannfåglar eller gör bara korta förflyttningar för att undvika hårt väder. Höstflyttningen sker främst från slutet av september till november. Intressant nog flyttar honorna generellt något senare än hanarna, och paren övervintrar inte heller på samma platser. En majoritet av hanarna stannar längre norrut, medan en majoritet av honorna drar längre söderut.

I Sverige var brunanden förr en ganska sällsynt art. Den första kända observationen gjordes på Gotland 1840 och det första säkra häckningsfyndet noterades på Öland 1867. Fram till 1880 hade den häckat på Gotland och Öland, i Bråviken vid Norrköping, i Tåkern och i vikar i Uppland. Idag häckar den främst på Gotland, Öland, i Östergötland och Uppland. De flesta svenska brunänder flyttar ut i september, oktober till Danmark eller västra Europa, men många övervintrar även i södra Sverige så länge vattnen är isfria. Flyttfåglarna återvänder till häckningsområdena i mars, april.

Livsmiljö och beteende

Brunanden är en fågel som är starkt knuten till vatten. Den behöver stora och näringsrika öppna vatten med ett djup på upp till sex meter. Viktigt är rikligt med undervattensväxter, så kallade makrofyter, samt vegetation som sticker upp ovanför ytan. Den häckar i sjöar med sött, bräckt eller till och med saltaktigt vatten, i våtmarker eller i långsamrinnande floder. Arten föredrar inlandsvatten men kan vid hårt väder, som kraftig frost, drivas ut till skyddade kustvikar. På vintern uppehåller den sig i liknande miljöer och kan då ofta samlas i stora flockar, särskilt vid platser där varmt vatten släpps ut från industrier.

Brunanden är en social fågel som bildar stora flockar, särskilt under ruggningsperioden och på vintern. Då kan flockarna bestå av flera tusen individer, ofta blandade med andra dykänder. De är starka flygare som kan nå hög hastighet. Födosök sker huvudsakligen genom att dyka, vanligtvis på ett till tre meters djup, för att nå växtdelar och smådjur från botten. De kan också beta vid ytan. Intressant nog är de ofta skymnings- och nattaktiva under vintern. Studier har visat att de gärna födosöker i anslutning till sång- och knölsvanar. Dessa svanar trampar upp sediment från botten när de äter, vilket frigör föda som brunänderna sedan kan plocka upp, något som fördubblar deras födointag.

Häckning

Brunanden häckar som enskilda par eller i löst sammanhängande små grupper. Boet är en grund skålformad fördjupning som skapas i ett tjockt lager av växtmaterial. Det kan placeras på land inom tio meter från vattenkanten, flytande i vattenbrynet eller gömt i tät vegetation som vass. Under år med högt vattenstånd kan de även häcka på översvämmade fält eller i starrtuvor. Honan bygger boet och lägger vanligtvis åtta till tio ägg, men kullar på mellan fyra och fjorton ägg förekommer. Äggen är blygrå till gulgröna och honan ruvar dem i ungefär 26 till 28 dagar. Honan tar ensam hand om ungarna som blir flygga efter 50 till 55 dygn.

Efter häckningen genomgår de adulta fåglarna en ruggningsperiod då de blir flygoförmögna i tre till fyra veckor. Brunanden drabbas i hög grad av parasitäggläggning, där honor lägger ägg i andra honoras bon. Studier visar att upp till 89 procent av bon i vissa områden kan innehålla ägg som inte lagts av den ruvarande honan. Dessa parasitägg kan utgöra så mycket som 37 procent av alla ägg i en population. Om antalet parasitägg överstiger sex är honan dubbelt så benägen att överge sitt bo. Predation på bon är också hög, särskilt för bon på land. Bon som ligger på öar eller över vatten på konstgjorda plattformar har betydligt bättre framgång, troligen för att vatten avskräcker vissa däggdjurspredatorer.

Föda

Brunanden är en allätare med en mycket varierad kost. Den livnär sig på en blandning av växt- och animaliskt material. Från växtriket äter den frön, rötter och andra delar av vattenväxter. Från djurriket ingår vattenlevande insekter och deras larver, blötdjur som snäckor, kräftdjur, maskar, groddjur och småfisk. Som en typisk dykand hämtar den mycket av denna föda från bottnen på de vatten den besöker. Födosöket sker oftast på ett till tre meters djup.

Status, hot och bevarande

Brunandens globala population uppskattas till omkring två miljoner individer, medan den europeiska populationen tros ligga mellan 198 000 och 285 000 fåglar. Trots dessa siffror har arten minskat kraftigt över stora delar av sitt utbredningsområde. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserade därför arten som sårbar år 2015. I Sverige har minskningen varit tydlig. På 1970-talet beräknades det svenska beståndet till cirka 5 000 häckande par. Idag uppskattas endast cirka 1 100 par häcka i landet, vilket har lett till att ArtDatabanken sedan 2020 listar brunanden som starkt hotad på den svenska rödlistan. Orsakerna till den kraftiga minskningen är inte helt klarlagda. Eftersom brunanden ofta häckar i närheten av skrattmåskolonier, och dessa själva har minskat betydligt, kan detta vara en bidragande faktor. Arten är känslig för förändringar i sin livsmiljö, särskilt förlust av näringsrika vatten med rik undervattensvegetation.

Vanliga frågor om Brunand

Hur känner man igen en brunand?

Hanen är lätt att känna igen med sitt rödbruna huvud och hals, svarta bröst och grå kropp. Han har ett gråblått band på den mörkgrå näbben och röda ögon. Honan är enhetligt mörkbrun och grå med ett brunt huvud som ofta har en ljusare fläck. I flykten syns diffust grå vingar med mörka spetsar på handpennorna. Båda könen är ganska tystlåta, men hanens spelläte är ett karakteristiskt vinande med ett gällt efterslag. Hanens läte beskrivs som liknande ljudet av en rikoschetterande kula.

Var häckar brunanden i Sverige?

I Sverige häckar brunanden idag främst på Gotland och Öland, samt i Östergötland och Uppland. Historiskt var den mycket mer sällsynt och de första säkra häckningsfynden gjordes på Öland 1867 och på Gotland. Den har även häckat i vikar som Bråviken, Tåkern och Hjälstaviken. Det svenska häckningsbeståndet uppskattas nu till endast cirka 1 100 par. Förr var arten så sällsynt att den första observationen i Sverige gjordes på Gotland så sent som 1840.

Vad äter brunanden?

Brunanden är en allätare med en bred kost. Den äter växtdelar som frön och rötter från vattenväxter. Den konsumerar även animaliskt material som vattenlevande insekter och larver, blötdjur, kräftdjur, maskar, groddjur och småfisk. Den hämtar mycket av födan genom att dyka till bottnen på ett till tre meters djup. Vintertid kan den vara mer aktiv under skymning och natt. Studien har visat att den gärna födosöker nära svanar som trampar upp föda från bottnen, vilket fördubblar brunandens födointag.

Hur stor är brunanden?

Brunanden är en medelstor dykand. Den mäter mellan 42 och 49 centimeter i längd och har ett vingspann på 67 till 75 centimeter. Hanar är i genomsnitt något större och tyngre än honor. Vikten för vinterfåglar har rapporterats variera mellan 467 och 1 240 gram. Arten är kraftigt byggd med en kort stjärt och en sluttande panna.

Är brunanden en flyttfågel?

Ja, de brunänder som häckar i nordliga områden, inklusive Sverige, är flyttfåglar. De lämnar häckningsområdena från slutet av september till november och flyttar till övervintringsområden i södra och västra Europa, eller så långt som till tropiska Afrika och Asien. Intressant nog flyttar honorna generellt senare och längre söderut än hanarna. Många fåglar övervintrar dock även i södra Sverige om vattnen är isfria. Flyttfåglarna återvänder till Sverige i mars och april.

Varför är brunanden hotad?

Brunanden har minskat kraftigt både globalt och i Sverige. Globalt är den klassad som sårbar av IUCN. I Sverige är den starkt hotad med en populationsminskning från cirka 5 000 häckande par på 1970-talet till nuvarande cirka 1 100 par. Exakta orsaker är oklara, men den är beroende av stora, näringsrika vatten med rik undervattensvegetation. Minskningen av skrattmåskolonier, som den ofta häckar nära, kan vara en bidragande faktor. Förlust av lämplig häckningshabitat är ett troligt hot. Den globala populationen uppskattas till två miljoner fåglar, men den europeiska populationen på mellan 198 000 och 285 000 minskar.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.