Biskopsmössa (svamp)
Biskopsmössa, även kallad brun hattmurkla, är en svampart som tillhör släktet stenmurklor och familjen Discinaceae. Den beskrevs första gången 1774 av Jacob Christian Schäffer och fick sitt nuvarande vetenskapliga namn av Lucien Quélet år 1886. Arten är vanligt förekommande och reproducerande i hela Sverige och har en karakteristisk sadelformad hatt. Den har historiskt betraktats som en matsvamp, men avråds numera starkt från förtäring på grund av potentiella giftämnen och stor risk för förväxling med farligare arter som lömsk biskopsmössa.
Beskrivning och utseende
Biskopsmössan har en mörkrödbrun till orangefärgad hatt som blir ungefär två och en halv till nio centimeter bred och hög. Hatten är sadelformad med två till fyra utskjutande lobar, och lobarnas ändar är ofta utdragna till vassa spetsar som kan projicera sig ovanför själva fruktkroppen. Den är kammarformad eller ihålig inuti och kan ofta utveckla svartbruna fläckar på ytan. Den bärande ytan för sporer, hymenium, växer på utsidan av hatten och bildar veck och kuddar när den expanderar, eftersom yttillväxten fortsätter även efter att den fäst vid foten.
Foten är vanligtvis ljusare än hatten, i nyanser av vitaktig, rödbrun eller till och med blåaktig färg, men är typiskt ljusare än hatten. Den är mellan två och åtta centimeter hög och en till två och en halv centimeter tjick och är mestadels ihålig. På utsidan är den slät, men inuti finns några inre kammare, och den har en mycket fin behåring på ytan. Köttet, eller contexten, är bara en till två millimeter tjockt, sprött och vitt till brunt till färgen. Svampen har ingen särskilt påtaglig lukt eller smak, vilket också är ett kännetecken.
Taxonomi och namnhistoria
Svamparten beskrevs första gången 1774 av den tyske mykologen Jacob Christian Schäffer under namnet Helvella infula, där den ursprungliga stavningen av släktesnamnet var Elvela. År 1849 etablerade Elias Magnus Fries släktet Gyromitra, som han skilde från Helvella baserat på ett gyros hymenium, det vill säga markerat med vågiga linjer eller konvolutioner. Detta släkte baserades på typarten G. esculenta. Senare, 1886, överförde den franske mykologen Lucien Quélet arten till Gyromitra, vilket är det namn som länge varit i bruk.
De följande decennierna präglades av viss förvirring kring artens taxonomiska placering. År 1907 flyttade Jean Boudier både G. esculenta och H. infula till ett nybildat släkte han kallade Physomitra. I ett försök att reda ut förvirringen kring namngivning och identitet hos de två svamparna föreslog Fred J. Seaver att båda var synonyma och representerade variabla former av samma art, men hans förslag antogs inte av senare mykologer. Arten är nu klassificerad i det nyupprättade släktet Paragyromitra. Det vetenskapliga namnet infula kommer från latinets infǔla, som syftar på en tjock, vriden ullband som bars av romerska präster vid offer.
Artens svenska trivialnamn, biskopsmössa, anspelar på formen, och den kallas också brun hattmurkla. På engelska är den känd som hooded false morel eller elfin saddle. Den tillhör en grupp svampar som kallas falska murklor på grund av deras visuella likhet med den högt skattade och ätliga släktet Morchella, de riktiga murklorna. Denna grupp inkluderar också arter som hjärnmurkla (Gyromitra esculenta), Discina caroliniana (beefsteak mushroom) och Discina gigas (snow morel).
Utbredning, habitat och växtplatser
Biskopsmössan har en vid utbredning på norra halvklotet och finns i boreala, bergs- och kustnära skogar. I Nordamerika sträcker sig utbredningen norrut till Kanada och söderut till Mexiko, och den har också rapporterats från Sydamerika, Europa och Asien. I Sverige är arten vanlig och reproducerande i hela landet. Den växer ofta ensam eller spridd i eller nära barrskog under hösten, vanligtvis under sen sommaren och hösten.
En typisk växtplats är på ruttet trä, som nedbrutna stubbar och stockar, vilket skiljer den från vissa förväxlingsarter. Den kan också hittas på hårt packad mark, till exempel bredvid grusvägar eller på campingplatser. Svampen är associerad med ett flertal barrträd som vitgran (Picea glauca), svartgran (P. mariana), sitkagran (P. sitchensis), contortatall (Pinus contorta), banksiantall (P. banksiana), Pinus monticola, balsamgran (Abies balsamea), Abies grandis, douglasgran (Pseudotsuga menziesii), västamerikansk hemlock (Tsuga heterophylla), västamerikansk lärk (Larix occidentalis) och jättetuja (Thuja plicata). Den förekommer också med lövträd som balsampoppel (Populus balsamifera), asp (P. tremuloides), stort lönn (Acer macrophyllum), olika alarter (Alnus species) och pappersbjörk (Betula papyrifera).
Giftighet, forskning och risker vid hantering
Biskopsmössan betraktades fram till slutet av 1970-talet som en god matsvamp som inte behövde avkokning, men numera avråds starkt från att äta den. Anledningen är att alla arter i släktet Gyromitra länge antagits innehålla varierande mängder av det giftiga ämnet gyromitrin. Gyromitrin metaboliseras i kroppen till monomethylhydrazin, en huvudingrediens i raketbränsle, och är ett mycket starkt gift som kan orsaka allvarliga förgiftningar. En studie från 2023 har dock ifrågasatt detta, då den med en ny kromatografimetod inte kunde påvisa några spår av gyromitrin i arten, som då kallades Paragyromitra infula.
Trots denna nya forskning råder stor försiktighet, inte minst på grund av en annan viktig risk: förväxling. Biskopsmössan förväxlas mycket lätt med den giftigare arten lömsk biskopsmössa (Gyromitra ambigua), som definitivt innehåller gyromitrin. Giftet i lömsk biskopsmössa misstänks kunna ha cancerogena egenskaper på lång sikt även vid låga doser, och inte heller förtäring efter avkok är att rekommendera. Gyromitrin är så potent att det räcker att andas in ångor från svampen som innehåller det, till exempel vid förvaring i ett slutet utrymme som en bil eller under torkning, för att uppvisa förgiftningssymptom. Därför är försiktighet vid hantering av alla misstänkta Gyromitra-arter mycket viktig, oavsett om man tänker äta dem eller inte, och dessutom anses biskopsmössan av många vara smaklös, vilket ytterligare minskar incitamentet att riskera förtäring.
Förväxlingsarter och hur man skiljer dem åt
Den största och farligaste förväxlingsrisken är med lömsk biskopsmössa (Gyromitra ambigua), även kallad giftig hattmurkla eller storsporig biskopsmössa. Denna art innehåller giftet gyromitrin och är mycket giftig. För att skilja arterna åt kan man notera att lömsk biskopsmössa ofta har en något skrynkligare och mörkare hatt, samt en fot med tydligare lila nyanser. Dessutom växer den ofta direkt på marken, medan biskopsmössan ofta växer på ruttet trä som stubbar och stockar. Mikroskopiskt har lömsk biskopsmössa större sporer, cirka 22 till 30 mikrometer långa.
Biskopsmössan kan också förväxlas med hjärnmurkla (Gyromitra esculenta), som dock har en kraftigt rynkig, hjärnliknande hattyta med konvolutioner istället för de böljande eller knöliga vecken som kännetecknar P. infula. Discina brunnea är en annan liknande art, men den är mer ståtlig med en vit fot och en rynkig hatt som vanligtvis saknar spetsiga utskott. Den sadelformade hatten kan även leda till förväxling med vissa arter i släktet Helvella, som dock vanligtvis har gråare färger och tunnare, räfflade stjälkar, till exempel Helvella maculata som har distinkt vitt kött. Det är vanligtvis inte möjligt att med blotta ögat säkert skilja biskopsmössan från den mycket lika Paragyromitra ambigua utan att undersöka mikroskopiska kännetecken, vilket understryker vikten av extrem försiktighet, och den stora förväxlingsrisken är en huvudanledning till att all förtäring av biskopsmössa avråds från, oavsett de senaste forskningsrönens tvivel om dess egen giftighet.
Mikroskopiska kännetecken och reproduktion
För en säker artbestämning krävs ofta mikroskopering. Biskopsmössans ascosporer är ellipsoidala till formen, genomskinliga (hyalina), släta och tunnväggiga. De mäter 17 till 22 mikrometer långa och 7 till 9 mikrometer breda. Sporerna är biguttulata, vilket innebär att de innehåller två stora oljedroppar i vardera änden. De sporbildande cellerna, ascierna, är grovt cylindriska, innehåller åtta sporer och är operculata, vilket betyder att de öppnas med ett apicalt lock för att frigöra sporerna.
Ascieerna har dimensionerna 200 till 350 mikrometer i längd och 12 till 17 mikrometer i bredd. De klubbliknande parafyserna, som är sterila celler bland ascierna, har en diameter på 7 till 10 mikrometer vid sin spets (apex). Dessa mikroskopiska detaljer är avgörande för att skilja biskopsmössan från nära släktingar som lömsk biskopsmössa, vilken har betydligt större sporer. Fruktkroppen i sig är tekniskt sett ett apotecium, där det fertila, sporbärande hymeniumet är exponerat på ytan av den sadelformade hatten.
Vanliga frågor om Biskopsmössa (svamp)
Hur ser en biskopsmössa ut och var växer den?
Biskopsmössan har en karakteristisk sadelformad hatt som är mörkrödbrun till orangefärgad och vanligtvis 2,5 till 9 centimeter bred och hög, med två till fyra lobar som ofta slutar i vassa spetsar. Foten är ljusare, i vitt, rödbrunt eller blåaktigt, 2 till 8 centimeter hög och ihålig eller kammarformad inuti med en mycket fin behåring på ytan. I Sverige är den vanlig i hela landet och växer ofta på ruttet trävirke som nedbrutna stubbar och stockar, men kan också hittas på hårt packad mark som vid vägkanter. Den förekommer i barrskogar under sen sommaren och hösten, ofta ensam eller spridd, och är associerad med träd som gran, tall, ädelgran och björk.
Är biskopsmössa giftig och kan man äta den?
Biskopsmössan har länge ansetts potentiellt giftig eftersom den tillhör släktet Gyromitra, där många arter innehåller det farliga giftet gyromitrin. Traditionellt betraktades den som en god matsvamp utan avkokning fram till slutet av 1970-talet, men numera avråds starkt från att äta den. En viktig anledning är den stora förväxlingsrisken med den definitivt giftiga lömska biskopsmössan. En studie från 2023 kunde inte hitta gyromitrin i biskopsmössan med en ny metod, men på grund av riskerna och att den av många anses smaklös rekommenderas fortfarande inte förtäring. All förtäring av alla Gyromitra-arter avråds från på grund av giftrisk.
Vilken svamp kan biskopsmössa förväxlas med och hur skiljer man dem åt?
Den vanligaste och farligaste förväxlingen är med lömsk biskopsmössa (Gyromitra ambigua), som är giftig och innehåller gyromitrin. Lömsk biskopsmössa har en något mörkare och skrynkligare hatt och en fot med tydligare lila nyanser, och den växer ofta direkt på marken, till skillnad från biskopsmössan som ofta växer på trä. Andra förväxlingsarter inkluderar hjärnmurkla (Gyromitra esculenta) som har en kraftigt rynkig, hjärnliknande hattyta, och Discina brunnea som är mer ståtlig med vit fot och en rynkig hatt utan spetsar. Vissa Helvella-arter har också sadelformade hattar men vanligtvis gråare färger och tunnare, räfflade stjälkar. Säker artskillnad kräver ofta mikroskopering.
Vad är gyromitrin och vilka risker finns vid hantering av falska murklor?
Gyromitrin är ett mycket starkt gift som finns i vissa arter av släktet Gyromitra, som lömsk biskopsmössa. När det kommer in i kroppen omvandlas det till monomethylhydrazin, en kemikalie som används i raketbränsle och som kan orsaka allvarliga leverskador och påverka centrala nervsystemet. Giftet misstänks även kunna ha cancerframkallande egenskaper på lång sikt. Riskerna vid hantering är stora, eftersom det räcker att andas in ångor från svampen som innehåller giftet, till exempel vid torkning eller förvaring i ett slutet utrymme som en bil, för att drabbas av förgiftningssymptom. Därför är extrem försiktighet nödvändig vid alla kontakter med misstänkta Gyromitra-arter.
När och var i världen växer biskopsmössa?
Biskopsmössan växer under sen sommaren och hösten och är en typisk höstsvamp. Den har en vid utbredning på norra halvklotet och finns i boreala, bergs- och kustnära skogar i Nordamerika, Europa och Asien. I Nordamerika sträcker sig utbredningen norrut till Kanada och söderut till Mexiko, och den har också rapporterats från Sydamerika. Den växer ofta ensam eller spridd i eller nära barrskog, och dess habitat inkluderar ruttet trä och hårt packad mark som vid vägar eller campingplatser. I Sverige är den vanlig och reproducerande i hela landet.
Vad säger den senaste forskningen om giftigheten i biskopsmössa?
En studie från 2023 har ifrågasatt den länge förda uppfattningen att biskopsmössan innehåller giftet gyromitrin. Studien använde en ny kromatografimetod och kunde inte påvisa några spår av gyromitrin i arten, som i studien refererades till som Paragyromitra infula. Detta ställer nytt ljus på artens potentiella giftighet. Trots detta råder stor försiktighet och avrådan från förtäring kvar, främst på grund av den extrema förväxlingsrisken med den giftiga lömska biskopsmössan. Eftersom det är svårt att skilja arterna åt med blotta ögat och lömsk biskopsmössa definitivt innehåller det farliga giftet, är den säkraste vägen att undvika alla svampar som ser ut som biskopsmössor.
Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.
