Årta

Utseende och kännetecken

Årtan är en liten and som är något större än kricka. Den har en förhållandevis lång näbb och en tydligare utstickande stjärt än många andra simänder, vilket ger den en låg och långsträckt profil när den simmar. Den adulta hanen är mycket distinkt med ett rödbrunt huvud och hals som är finvattrat i vitt. Han har kraftiga vita ögonbrynsstreck som möts långt bak i nacken. Bröstet är vattrat i mörkt beige med en rödaktig ton, medan kroppssidorna, buken och de övre vingtäckarna är ljust blågrå. Vingspegeln är grågrön.

Honan är mer färglöst tecknad och vattrad i beige, grått och vitt för att ge ett bättre kamouflage vid häckning. Hennes rygg är svartbrun med rostgrå fjäderkanter och hon har ett ljust brungrått huvud och hals. Honan har ett mindre tydligt ljust ögonbrynsstreck och en ljus prick ovanför näbbroten, vilket skapar ett mörkt streck genom ögat. Hennes vingspegel är grå och omgiven av ett vitt band. Årtans läte är ett mycket karakteristiskt, torrt och knirrande ljud, som ofta liknas vid ljudet av att dra ett finger över en kam.

Utbredning och flyttning

Årtan är en strikt flyttfågel med ett mycket stort utbredningsområde. Den häckar lokalt över större delen av den tempererade och boreala Västpalearktis, från Västeuropa till östra Asien. I Europa finns den så långt söderut som till norra Medelhavsområdena. Hela populationen flyttar efter häckningen till vinterkvarter i norra tropiska Afrika, södra Asien och Sydostasien. Flytten sker på bred front och ofta nattetid.

Under flytten kan årtor bilda stora flockar, där grupper på flera hundra individer inte är ovanliga. I vinterkvarteren i Afrika och Asien kan flockar samlas i tusental. Vårflytten inleds i februari och fåglarna anländer parvis till sina häckningsområden från mitten av mars till början av maj. Höstflytten börjar i slutet av juli och når sitt maximum i Europa under augusti eller början av september. Ett mycket viktigt rastområde under flytten är Volgadeltat, dit många fåglar flyttar för att genomgå sin flygoförmögna ruggningsperiod.

Årtan i Sverige

I Sverige är årtan en ganska sällsynt häckfågel. Den förekommer från Skåne och åtminstone upp till Gästrikland, samt i ett ytterligare bestånd längs kustlandet i Västerbotten och Norrbotten. Den totala svenska häckpopulationen uppskattas till omkring 600 individer. På grund av sin begränsade förekomst och sannolikt negativa utvecklingstrend kategoriseras arten som sårbar (VU) i svenska Artdatabankens rödlista från 2020. Den föredrar att häcka vid små, näringsrika och grunda vatten med riklig vegetation, som sumpängar och översvämmade åkrar.

Ekologi och häckning

Årtans habitat under häckningssäsongen är grunda, näringsrika dammar och sjöar med gott om flytande och uppstickande växtlighet, samt riklig strandvegetation i våtmarksområden som sumpängar och översvämmade åkrar. Vintertid uppträder den på stora sötvattenssjöar och översvämmade flodområden med liknande vegetation. Den är social utanför häckningstid men kan under häckningen vara mycket territoriell och försvara ett ganska stort revir mot artfränder. Årtan häckar första gången vid ett års ålder och bildar nya par varje säsong.

Honan lägger vanligtvis åtta till nio beige ägg, men kullar på upp till elva ägg förekommer. Boet är en skålformig fördjupning i marken, som fodras med gräs och dun, och placeras sällan mer än 150 meter från vatten, ofta inom 20 meter. Honan ruvar äggen i 21 till 23 dagar. Ungarna tas om hand av honan och blir flygga efter 35 till 40 dagar. Efter häckningen genomgår de vuxna fåglarna en flygoförmögen ruggningsperiod på tre till fyra veckor, där hanarna ruggar mellan mitten av juli och augusti och honorna från mitten av augusti till september.

Föda och födosök

Årtans föda varierar med säsongen. Under häckningsperioden är den allätare med en huvudsakligen animalisk diet som består av insekter och deras larver, kräftdjur och blötdjur. Den äter dock även frön och vattenväxter. Vintertid övergår den till en mestadels vegetarisk kost som domineras av frön från växter som nate, starr, halvgräs, vildris och olika gräs. Särskilt föredrar den frön från växterna Echinochloa colona och vattenlotusarterna Nymphea micrantha och Nymphea lotus. Årtan är en typisk simand som tar sin föda direkt från vattenytan eller mycket grunt under ytan. Den födosöker genom att simma med utsträckt hals och placera huvudet delvis under vattnet, en teknik som kallas för att skumma eller 'dabbling'. Den är aktiv både dagtid och nattetid när den letar efter föda.

Taxonomi och namn

Årtan placerades traditionellt i det stora andsläktet Anas, men DNA-studier har visat att den tillsammans med skedand och några andra arter utgör en tydligt åtskild grupp. De flesta internationella taxonomiska auktoriteter, och sedan 2022 även BirdLife Sverige, placerar därför nu årtan i det egna släktet Spatula. Det vetenskapliga artepitetet querquedula och det svenska trivialnamnet årta anses båda vara ljudhärmande och syfta på hanens karakteristiska knirrande läte om våren. Namnet årta har historiskt varit starkt förknippat med namnet kricka och har på olika språk använts synonymt för flera mindre änder. Detta märks till exempel i att det italienska namnet för kricka, 'cerceta', är avlett från det latinska 'querquedula'. Det engelska namnet garganey härstammar från 1600-talet och har sitt ursprung i det lombardiska 'gargenei', som i sin tur kommer från det latinska 'gargala'.

Hot och skyddsstatus

Globalt har årtan ett mycket stort utbredningsområde och en stor population som uppskattas till mellan drygt en och 1,7 miljoner vuxna individer. Trots en negativ utvecklingstrend kategoriseras den internationellt som livskraftig (Least Concern) av IUCN. De största hoten på häckplatserna är habitatförstöring genom torrläggning och uppodling av våtmarker, förändrade vattennivåer, mänsklig störning och sjukdomar som blyförgiftning och botulism. Ett betydande hot utgörs också av jakt.

Mer än 500 000 årtor skjuts årligen i länder som Ryssland, Ukraina, Frankrike och Polen. Jakten i Danmark anses däremot vara hållbar enligt studier. I vinterkvarteren i Afrika och Asien hotas arten av habitatförstöring på grund av dammbyggen, igenväxande våtmarker och ökenspridning. Årta omfattas av Avtalet om bevarande av afrikansk-eurasiska flyttande vattenfåglar (AEWA). I Sverige är arten klassad som sårbar på grund av sin lilla och sannolikt minskande häckpopulation.

Vanliga frågor om Årta

Hur ser en årta ut?

Hanen är mycket iögonfallande med ett rödbrunt, finvattrat huvud och hals, samt breda vita ögonbrynsstreck som möts i nacken. Hans kroppssidor och buk är ljust blågrå och han har en grågrön vingspegel. Honan är mer färglös och kamouflerande, vattrad i beige, grått och vitt, med ett ljust brungrått huvud. Båda könen har en förhållandevis lång näbb och en tydligare utstickande stjärt än många andra änder, vilket ger dem en långsträckt profil i vattnet. Årtan är något större än en kricka och har en längd på 37 till 41 centimeter och ett vingspann på 59 till 67 centimeter.

Var häckar årtan i Sverige?

I Sverige häckar årtan ganska sällsynt. Den förekommer från Skåne och åtminstone upp till Gästrikland. Det finns också ett ytterligare bestånd längs kustlandet i Västerbotten och Norrbotten. Den totala svenska häckpopulationen uppskattas till cirka 600 individer. Fågeln föredrar att häcka vid små, grunda och näringsrika vatten med rik vegetation, som sumpängar, översvämmade åkrar och grunda sötvattenkärr. Boet placeras vanligtvis inom 20 meter från vattenkanten i en skålformig fördjupning fodrad med gräs och dun.

Vad äter en årta?

Årtans diet förändras med säsongen. Under häckningstiden är den allätare med en huvuddel animalisk föda, såsom insekter och deras larver, kräftdjur och blötdjur. Den äter också frön och vattenväxter. Vintertid lever den nästan uteslutande på vegetabilisk föda, främst frön från olika vattenväxter och gräs, som nate, starr, halvgräs, vildris och vattenlotus. Den tar födan genom att skumma den från vattenytan eller precis under ytan. Födosök sker både dagtid och nattetid, och fågeln föredrar frön från specifika växter som Echinochloa colona och Nymphea-arter.

Hur låter årtan?

Årtan har ett mycket distinkt och igenkännligt läte, särskilt hos hanen. Det beskrivs som ett torrt, knirrande ljud, som ofta jämförs med ljudet av att dra ett finger över en kam. Detta läte är en vårig kallelåt. Honan är generellt sett tystare än många andra andhonor, men kan producera ett svagt kvackande. Det vetenskapliga namnet querquedula och det svenska trivialnamnet årta anses båda vara ljudhärmande och syfta just på detta karakteristiska läte.

Vart flyttar årtan på vintern?

Årtan är en strikt flyttfågel som lämnar sina häckningsområden i Europa och Asien helt under vintern. Hela populationen flyttar till vinterkvarter i norra tropiska Afrika, södra Asien och Sydostasien. I Afrika uppträder den som en strykfågel som rör sig mellan olika översvämmade flodområden. Flytten sker på bred front, ofta nattetid, och de kan bilda mycket stora flockar i vinterkvarteren. Höstflytten inleds i slutet av juli och når Afrika i början av september, med ett maximum i oktober. Under flytten vilar de dagtid på öppna vatten.

Är årtan en hotad art?

Globalt sett är årtan inte klassad som hotad. Den har ett mycket stort utbredningsområde och en stor population på mellan en och 1,7 miljoner individer, vilket gör att Internationella naturvårdsunionen (IUCN) kategoriserar den som livskraftig (Least Concern). I Sverige är situationen annorlunda. Här är den en sällsynt häckfågel och kategoriseras som sårbar (VU) i den svenska rödlistan. Största hoten globalt är habitatförstöring, jakt och förändringar i vattennivåer. Mer än 500 000 individer skjuts årligen i länder som Ryssland och Ukraina.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.