Anka
Ankor är domesticerade fåglar som huvudsakligen härstammar från gräsanden. De har födts upp av människan i tusentals år för köttets och äggens skull. Den första säkra domesticeringen skedde i Kina för minst 2000 år sedan. Idag är Kina den dominerande producenten av ankmat i världen, med över 80 procent av den globala produktionen. Ankor är kända för sin flockbeteende och sin förmåga att söka föda själva.
Domesticering och ursprung
Den domesticerade ankan härstammar huvudsakligen från gräsanden, även om myskankan utgör ett undantag. Den första säkra domesticeringen av gräsanden skedde i Kina, där tama ankor har funnits i minst 2000 år. En viktig egenskap som möjliggjorde domesticeringen var ungarnas benägenhet för prägling på människor. För att egentlig domesticering skulle ske krävdes dock mer än så, och de första bevisen på medveten uppfödning och äggkläckning kommer från Kina. Genetiska studier tyder på att domesticeringen av gräsänder skedde vid ett enda tillfälle under neolitikum, följt av snabb selektion för kött- eller äggproduktion.
Myskankan domesticerades separat i Mexiko och Sydamerika. Denna art kom till Europa på 1500-talet. I Sverige fanns inga tama ankor före medeltiden, och myskankan infördes först omkring mitten av 1600-talet. I antikens Rom och Grekland blev det vanligt med tama änder strax före Kristi födelse, men beskrivningar från den romerske författaren Columella tyder på att dessa djur ofta fångades i det vilda snarare än att vara resultatet av avel.
Raser och egenskaper
De flesta tamankraser härstammar från gräsanden. Ett fåtal raser kommer från myskankan, och det finns även hybrider mellan dessa två arter kallade mularder. Domesticeringen har förändrat djurens egenskaper avsevärt. Vilda gräsänder är monogama och territoriella, medan de flesta tamankar är promiskuösa och har förlorat det territoriella beteendet. Tamankar är generellt mindre aggressiva än sina vilda släktingar. Trots dessa skillnader parar sig tamankar ofta med vilda gräsänder och producerar fullt fertila hybridungar.
Domesticeringen har också lett till stor variation i storlek. En vild gräsand väger cirka 1,1 kilogram, medan stora köttraser som Aylesburyankan kan väga upp till 4,6 kilogram. Små raser som Appleyardankan kan däremot väga så lite som 0,7 kilogram. Vissa raser, som den vita Pekingankan, har avlats fram för köttproduktion, medan andra, som Indian Runner, är kända för sin höga äggproduktion på över 300 ägg per år. Det finns även rent ornamentala raser som har avlats för sina tofsar, kamar eller spektakulära fjäderdräkter för utställningssyften.
Uppfödning och hållning
Ankuppfödning förenklas av djurens naturliga beteenden, såsom ett starkt flockbeteende och en god förmåga att söka föda själva i våtmarker och vattendrag. Ankor har en potentiell livslängd på mellan 8 och 12 år i fångenskap. De flesta raserna lägger cirka 200 ägg per år, med undantag för mycket produktiva raser. Många tamankhönor är opålitliga när det gäller att ruva ägg och ta hand om sina ungar. Undantag är Rouenankan och särskilt myskankan, som är en god ruvarförälder.
I århundraden har det varit vanligt på gårdar att lägga ankägg under höns som visar ruplexter. Idag ersätts ofta hönan av en maskinell äggkläckningsapparat. Dock är ankungar beroende av modern för att få tillgång till stufett från hennes körtel för att bli vattentäta. En höna producerar inte lika mycket stufett som en anka, och en kläckmaskin producerar ingen alls. Först när ankungen får sina egna vuxna fjädrar börjar den producera stufett från sin egen körtel vid stjärten.
Produktionssystem och ekonomi
Över 80 procent av den globala ankproduktionen sker i Kina. År 2021 slaktades ungefär 4,3 miljarder ankor världen över, vilket gav en total köttproduktion på cirka 6,2 miljoner ton. Av detta skedde mer än 3,6 miljarder slaktningar i Kina, med en köttavkastning på omkring 4,9 miljoner ton. Ankköttsproduktionen är betydligt lägre än kycklingköttsproduktionen men högre än gåsköttsproduktionen. Fjädrar är en biprodukt från ankuppfödningen.
I Öst- och Sydostasien är ris-ankodling ett vitt spritt produktionssystem. Denna polykultur ger både ris och ankor från samma mark. Ankorna äter små skadedjur i risodlingen, rör om i vattnet vilket begränsar ogräs, och gödslar riset med sin spillning. Andra liknande system i regionen inkluderar ris-fisk-anka och ris-fisk-anka-azolla odlingar, där fisken ytterligare bidrar med gödsel och hjälper till att kontrollera skadedjur.
Hälsa och sjukdomar
Tamankar har en fördel jämfört med annan fjäderfä genom att vara starkt resistenta mot många fågelsjukdomar, inklusive allvarliga tillstånd som ankpest. De är dock mottagliga för den farliga H5N1-stammen av fågelinfluensa. Ankor kan drabbas av yttre parasiter som löss och inre parasiter som tarmmaskar, bandmaskar och hakmaskar. En hög parasitbelastning kan leda till en betydande minskning av ankornas tillväxthastighet.
Ankor som livsmedel
Ankor har ätits som mat sedan urminnes tider. Vanligtvis äts endast bröst- och lårköttet. Köttet behöver inte hängas innan tillagning och är ofta braiserat eller stekt, ibland smaksatt med pomerans eller portvin. Pekinganka är en stekt ankorätt från Beijing i Kina som har tillagats sedan medeltiden. Rätten serveras traditionellt med tunna pannkakor, salladslök och söt bönsås. En annan känd ankorätt är sprängd anka.
I Frankrike används ankor för produktion av foie gras de canard. I vissa kulturer används blodet från slaktade ankor som livsmedel. Det kan ätas kryddat och lätt tillagat, som i Irland, eller användas som ingrediens i olika regionala blodsoppor, som den polska czarninan eller den vietnamesiska tiết canh. Ankägg äts också, främst i vissa delar av världen.
Ankor i kulturen
Ankor har en plats i kulturen och konsten. I barnlitteraturen förekommer de i berättelser som The Tale of Jemima Puddle-Duck. I Sergej Prokofjevs musikaliska komposition Peter och vargen finns en anka som en av karaktärerna. Ankor har avbildats i konsten sedan forntida Egyptens tid, där de var förknippade med fertilitet. Deras beteende har också studerats. När en anka känner sig hotad försöker den oftast fly, antingen genom att flyga iväg eller simma till en säkrare plats. Ankor kan också gå till attack om deras ungar är i fara. Om en anka förnedras kan den bli mer tillbakadragen och undvika kontakt med andra ankor.
Vanliga frågor om Anka
Varifrån kommer tamankan och när introducerades den i Sverige?
Tamankan härstammar huvudsakligen från den vilda gräsanden, som domesticerades i Kina för minst 2000 år sedan. Ett undantag är myskankan, som domesticerades i Mexiko och Sydamerika. Myskankan kom till Europa på 1500-talet. I Sverige fanns inga tama ankor före medeltiden, och den första introduktionen av myskankan skedde omkring mitten av 1600-talet. I antikens Rom och Grekland blev det vanligt med tama änder strax före Kristi födelse, men dessa djur fångades ofta i det vilda.
Vad äter ankor och hur föds de upp?
Ankor har en god förmåga att söka föda själva i våtmarker och vattendrag, vilket förenklar deras uppfödning. I traditionella system som ris-ankodling i Öst- och Sydostasien äter ankorna små skadedjur i risfälten samtidigt som de gödslar marken. De flesta ankor föds upp för köttets och äggens skull. Ankor har ett starkt flockbeteende, vilket underlättar hanteringen. Deras potentiella livslängd i fångenskap är mellan 8 och 12 år.
Hur många ägg lägger en anka och hur kläcks de?
De flesta ankraser lägger cirka 200 ägg per år. Vissa raser är dock speciellt framavlade för hög äggproduktion, som Indian Runnerankan som kan producera över 300 ägg per år. Många tamankhönor är opålitliga ruvarföräldrar, så äggen kläcks ofta med hjälp av höns som visar ruplexter eller i maskinella kläckningsapparater. Ankungar är beroende av modern för stufett för att bli vattentäta, något som en höna eller kläckmaskin inte kan ersätta fullt ut.
Vilka är de vanligaste ankraserna och hur skiljer de sig åt?
De flesta raser härstammar från gräsanden. Exempel på köttraser är den stora Aylesburyankan och den vita Pekingankan. För äggproduktion är Indian Runner känd. Myskankan är en annan art som även används som ruvarförälder. Det finns också ornamentala raser som har avlats för utställning, med speciella fjäderdräkter, tofsar eller kamar. Storleken varierar kraftigt mellan raser, från små raser på 0,7 kg till stora på över 4,5 kg. Domesticeringen har också förändrat beteenden, som att tamankar ofta är promiskuösa till skillnad från vilda gräsänder.
Var produceras mest ankmat i världen och hur stor är produktionen?
Över 80 procent av den globala produktionen av ankmat sker i Kina. År 2021 slaktades mer än 3,6 miljarder ankor i Kina, vilket gav en köttproduktion på cirka 4,9 miljoner ton. Totalt slaktades ungefär 4,3 miljarder ankor världen över det året, med en total köttavkastning på 6,2 miljoner ton. Ankproduktionen är betydligt större än gåsproduktionen men mindre än kycklingproduktionen. Fjädrar är en vanlig biprodukt från denna näring.
Hur skiljer sig tamankar från vilda gräsänder och vilka sjukdomar drabbar de?
Domesticeringen har förändrat flera beteenden. Vilda gräsänder är monogama och territoriella, medan de flesta tamankar är promiskuösa och har förlorat det territoriella beteendet. Tamankar är generellt mindre aggressiva och har avlats fram i en stor variationsbredd i storlek. Trots skillnaderna kan tamankar fortfarande para sig med vilda gräsänder och producera fertila hybridungar. När det gäller hälsa är tamankar resistenta mot många fågelsjukdomar som ankpest, men mottagliga för H5N1 fågelinfluensa. De kan också drabbas av parasiter som löss och inre maskar.
Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.
