Whist
Whist är ett klassiskt engelskt kortspel för fyra personer som spelar i två par mot varandra. Spelet, vars namn troligen kommer från ett gammalt engelskt ord för 'hysch', etablerades som ett av västvärldens mest ansedda kortspel under 1700-talet. Det är ett stickspel där målet är att vinna fler stick än motståndarna, med en enkel grundregel men med utrymme för strategi. Whist ligger till grund för en mängd andra spel, däribland bridge.
Spelets uppbyggnad och grundregler
Whist spelas av fyra spelare som bildar två lag. Efter att ha dragit kort för att bestämma partnerskap och givare, delas en vanlig 52-kortslek ut så att varje spelare får 13 kort. Givarens sista kort läggs upp och bestämmer trumffärgen för den givan. Spelet går ut på att vinna stick. Ett stick vinns av den högsta kortet i den färg som spelades ut, såvida inget trumfkort spelats, i vilket fall det högsta trumfkortet vinner. Spelare är skyldiga att följa färg om de kan. Om de inte kan det får de antingen kasta ett kort i en annan färg eller trumfa.
Spelet pågår tills alla 13 korten på handen är spelade. De första sex sticken som ett par vinner ger inga poäng. Därefter ger varje ytterligare stick, kallat ett udda stick, ett trickpoäng. I den vanliga engelska varianten, short whist, behöver ett par samla fem trickpoäng för att vinna ett game, vilket också kallas att få utgång. Att vinna ett game ger robbertpoäng. Det lag som först vinner två games vinner en robbert, vilket är en hel spelomgång. Slutresultatet räknas ut som skillnaden mellan lagens robbertpoäng.
Poängsystem och varianter
Whist har flera olika poängsystem. I den äldre long whist krävdes nio eller tio udda stick för att vinna ett game. Den mer vanliga short whist, som etablerades på 1800-talet, kräver fem udda stick. Amerikansk whist skiljer sig genom att kräva sju udda stick för ett game och saknar vanligtvis honnörspoäng. Honnörspoäng är bonuspoäng som kan tillkomma. I engelsk whist ges poäng om ett par innehar tre eller fyra av de fyra högsta korten i trumffärgen, det vill säga ess, kung, dam och knekt. Att ha tre honnörer kan ge två poäng och att ha alla fyra kan ge fyra poäng. Ett par som har fyra poäng från honnörer kan dock inte vinna game enbart på dem utan måste även göra minst ett udda stick.
Förutom de grundläggande varianterna finns det många andra spel som bygger på eller härstammar från whist. Bridgewhist är en direkt föregångare till kontraktsbridge. I Sverige är fyrmanswhist en mycket populär variant, som skiljer sig genom att spelas helt utan trumf. Det finns också whistspel anpassade för tre spelare, som tremanswhist, och för två spelare, som tvåmanswhist.
Historisk utveckling och spridning
Whist utvecklades i England under 1600-talet från äldre spel som Ruff and Honours. Namnet tros komma från ett äldre engelskt ord, whist eller wist, som betydde tyst, uppmärksam, vilket anspelar på spelets koncentrerade karaktär. Under 1700-talet blev whist det dominerande sällskapsspelet bland den engelska överklassen. En viktig milstolpe var publiceringen av Edmond Hoyles regelbok, A Short Treatise on the Game of Whist, år 1742. Denna bok blev standardverket för spelets regler under det kommande seklet.
På 1800-talet förfinades spelets strategier och regler ytterligare. Henry Jones, som skrev under pseudonymen Cavendish, publicerade 1862 en inflytelserik bok som blev den nya standarden. Officiella regler för short whist upprätthölls då av exklusiva klubbar som The Portland Club i London och The Whist Club i New York. Whist förblev extremt populärt ända fram till 1890-talet, då det började trängas undan av det nya spelet bridge i de finare klubbarna. Whist lever dock kvar som ett socialt spel, i tävlingssammanhang som duplicate whist och på välgörenhetsevenemang kallade whist drives.
Strategi och konventioner
Trots att reglerna är enkla erbjuder whist stort utrymme för strategiskt tänkande. Eftersom det inte finns någon budgivning som i bridge, måste spelarna dra slutsatser om varandra kort baserat enbart på de kort som spelas ut. En skicklig spelare försöker kartlägga vilka kort motståndarna sannolikt håller och samtidigt ge sin partner ledtrådar om sitt eget kortinnehav. Detta görs genom att följa etablerade konventioner för vilket kort man spelar i olika situationer, särskilt vid första utspelet och under spelets inledande skede.
Dessa konventioner är inte bara ett sätt att vinna stick, utan ett kommunikationssystem mellan partners. Till exempel är det konventionellt att leda med sitt starkaste, oftast längsta, färg i spelets första stick. Ordningen man spelar ut höga kort i en färg kan signalera om man har fler kort i den färgen eller inte. Att spela ett lägre högt kort medan man håller ett ännu högre, en taktik som kallas finess, är en vanlig strategi för att maximera antalet vunna stick. Genom att noggrant studera spelets gång kan ett samspelt par mot slutet av en giva veta med stor säkerhet var de viktiga korten finns.
Terminologi och spelformer
Whist har en egen terminologi. Givaren är den som delar ut korten. Ett game vinns när ett par når det avtalade antalet trickpoäng, vilket kallas att få utgång. En robbert är en spelomgång som vinns av det par som först vinner två games. Begreppet dummy används i vissa varianter, som solowhist, där en spelares hand läggs upp öppet och spelas av motståndaren mittemot, vilket möjliggör spel för tre personer. Spelet kan noteras med penna och papper eller med speciella whistmarkörer.
Förutom de grundläggande formerna för fyra spelare har whist gett upphov till en stor familj av spel för olika antal deltagare. För tre spelare finns varianter som bismarck och fanjunkare. För två spelare finns exempelvis japansk whist och plockwhist. Det finns även spel som är anpassade för ett valfritt antal spelare, som knockoutwhist och beredskap. Denna mångfald visar på whistens flexibilitet och bestående popularitet som grund för kortspel.
Vanliga frågor om Whist
Hur går ett parti Whist till?
Ett parti Whist spelas av fyra personer i två lag. Efter att ha delat ut 13 kort till varje spelare bestäms trumffärgen av givarens sista kort. Spelet går ut på att vinna stick. Den som vinner ett stick får inleda nästa. De första sex sticken ett lag vinner ger inga poäng. Varje stick därefter, kallat ett udda stick, ger ett trickpoäng. I standardvarianten short whist vinner ett lag ett game när de samlat fem trickpoäng. Det lag som först vinner två games vinner hela partiet, en robbert. Slutpoängen är skillnaden i robbertpoäng mellan lagen.
Vad är skillnaden mellan engelsk och amerikansk whist?
Den främsta skillnaden mellan engelsk och amerikansk whist ligger i poängräkningen. I engelsk whist, ofta kallad short whist, krävs fem udda stick för att vinna ett game. I amerikansk whist krävs istället sju udda stick. Dessutom ingår vanligtvis inte honnörspoäng i den amerikanska varianten. Honnörspoäng är bonusar som ges till det lag som innehar tre eller fyra av de högsta trumfkorten. Den engelska whisten har också en äldre variant som kallas long whist, där krävdes dubbelt så många poäng för att vinna ett game.
Vad är honnörer i Whist?
Honnörer i Whist avser de fyra högsta korten i trumffärgen: ess, kung, dam och knekt. Ett par som under en giva innehar tre eller fyra av dessa kort kan få extra poäng, så kallade honnörspoäng. I modern short whist kan tre honnörer vara värda två poäng och alla fyra honnörer fyra poäng. Det är dock viktigt att notera att ett par som får fyra poäng enbart från honnörer inte kan vinna game på det utan måste också göra minst ett udda stick för att nå de totalt fem poäng som krävs.
När och var uppstod spelet Whist?
Whist uppstod i England under 1600-talet som en förenklad och mer sedig version av ett äldre spel som kallades Ruff and Honours. Spelet etablerade sig och blev mycket populärt under 1700-talet, särskilt bland överklassen. Enligt historiska uppgifter började spelet spelas seriöst av herrar på Crown Coffee House i London omkring 1728. Genom regelböcker som Edmond Hoyles från 1742 standardiserades spelet och det blev det mest ansedda kortspel i västvärlden, en ställning det behöll fram till början av 1900-talet.
Vilka är några kända varianter av Whist?
Whist har gett upphov till ett stort antal varianter. För fyra spelare finns bridgewhist, som är en direkt föregångare till kontraktsbridge, samt den i Sverige mycket populära fyrmanswhist som spelas utan trumf. Andra varianter är auktionswhist, boston och priffe. Det finns även whistspel anpassade för tre spelare, som bismarck, fanjunkare och tremanswhist. För två spelare finns varianter som tvåmanswhist, humbugwhist och japansk whist. Spelet knockoutwhist är ett exempel på en variant som kan spelas med ett valfritt antal deltagare.
Vad betyder namnet Whist och finns det budgivning?
Namnet Whist tros komma från ett äldre engelskt ord, whist eller wist, som betydde tyst, stilla eller uppmärksam. Detta är en anspelning på att spelet traditionellt spelades under tystnad och krävde koncentration. Till skillnad från dess avkomma bridge finns det ingen budgivning i whist. All information som partners kan få om varandras kort hämtas enbart från de kort som spelas ut under spelets gång. Därför är de konventioner och signaler som används vid kortspelandet av yttersta vikt för ett framgångsrikt samspel.
Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.
