Palestina (stat)

Namnets ursprung och historiskt område

Namnet Palestina härstammar från det forntida folket filisteer. Den romerska kejsaren Hadrianus gav regionen namnet Syria Palaestina, senare Palestina, i samband med det tredje judiska kriget på 130-talet e.Kr. Geografiskt sett inkluderade begreppet Palestina under början av 1900-talet hela området mellan Medelhavet och en bra bit in i nuvarande Jordanien. Denna betydelse användes i svensk litteratur, som i Selma Lagerlöfs bok Jerusalem från 1901 och i upplagan av Nordisk Familjebok tryckt 1924. Namnet Israel syftade då på det forntida landet. Det brittiska Palestinamandatet, som etablerades efter första världskriget, inkluderade initialt även nuvarande Jordanien.

Geografi och natur

Staten Palestinas anspråk omfattar två huvudområden: Gazaremsan på 360 kvadratkilometer och Västbanken på 5 860 kvadratkilometer, vilket ger en total yta på 6 220 kvadratkilometer. Landskapet i Gazaremsan är flackt och sandigt med en kust täckt av sanddyner, medan Västbanken huvudsakligen är bergigt. Berget Jabel Jermac är områdets högsta punkt. De viktigaste floderna är Jordan, Yarmuk, Naher, El-Muqatta och Naher el'Auja. Båda områdena har ett medelhavsklimat med heta, torra somrar och korta, regniga och kalla vintrar. Klimatet varierar mellan de fyra zonerna: kustslätten, bergsregionen, Jordandalen och Naqaböknen. Floran inkluderar vildtulpaner, iris och dadelpalmer i ökenområden, och huvudjordbruksprodukterna är oliver, citrusfrukter och grönsaker.

Tidig historia fram till 1900-talet

Under romartiden var området en provins kallad Iudaea med en judisk befolkning. Efter ett uppror på 130-talet förskingrade romarna den judiska befolkningen och bytte provinsens namn till Syria Palestina. Området erövrades av araber på 630-talet, och den huvudsakligen kristna befolkningen omvändes efterhand till islam. Området förblev arabiskt och kom under osmansk kontroll 1517. På slutet av 1800-talet började judar fly från antisemitism i Europa till Palestina och deras heliga stad Jerusalem. De styrande osmanerna sålde odlingsmark även till inflyttade judar, vilket ledde till att både arabiska och judiska samhällen växte fram. Vid början av 1900-talet var muslimska och kristna palestinska araber fortfarande i mycket stor majoritet, medan judiskt ägd mark utgjorde knappt två procent.

Brittiskt mandat och konfliktens början

Under första världskriget erövrade Storbritannien området 1917 med stöd av en arabisk armé i en gemensam kamp mot det osmanska riket. Britterna hade utlovat arabisk självständighet men vägrade efter kriget att acceptera ett förslag om en stor självständig arabisk stat kallad Storsyrien med Damaskus som huvudstad. Frankrike skickade 1920 soldater till Damaskus, avsatte den nyvalde kungen Faisal och krossade försöket att etablera Storsyrien. Istället tilldelades Palestina Storbritannien som ett mandat av Nationernas Förbund 1923, vilket för första gången etablerade officiella geografiska gränser. Britterna hade 1917 lovat att tillåta judisk invandring men inte att bilda en judisk stat. När judeförföljelserna eskalerade i Europa på 1930-talet ökade invandringen kraftigt, vilket väckte missnöje hos den arabiska befolkningen som kände sig hotad. Detta ledde till en arabisk revolt 1936–1939 mot det brittiska styret. En brittisk kommission föreslog 1936 att dela Palestina i en arabisk och en judisk del, där den judiska delen skulle vara betydligt mindre än dagens Israel. Efter kraftiga palestinska protester mot en uppdelning, då de ville ha en oberoende arabisk stat, drog den brittiska regeringen tillbaka förslaget 1939.

1948, Nakba och ockupation

Efter andra världskriget bildades Arabförbundet, som 1946 krävde att en oberoende arabisk stat skulle bildas i Palestina med tydlig kvotering av den judiska befolkningen, men detta gick inte igenom. Istället föreslog FN en tvåstatslösning där endast 44 procent av det brittiska mandatet skulle ingå i den nya arabiska staten, med Jerusalem exkluderat. Palestinierna och omgivande arabländer protesterade. När staten Israel utropades enligt detta förslag 1948 anföll flera arabländer, vilket ledde till krig. Under kriget 1948–1949 fördrevs eller flydde över 700 000 araber, en händelse palestinier kallar al-Nakba, katastrofen. Israel utvidgade sina gränser jämfört med FN-förslaget och tog kontroll över västra Jerusalem. Västbanken och Östra Jerusalem annekterades av arablandet Jordanien, medan Egypten ockuperade Gazaremsan. Under sexdagarskriget 1967 ockuperade Israel Västbanken, Östra Jerusalem och Gazaremsan. Försök från arabländer att återta dessa områden under oktoberkriget 1973 misslyckades. Den Palestinska befrielserörelsen Fatah, under ledning av Yasir Arafat, försökte under 1970- och 1980-talen befria Palestina med väpnad kamp, inklusive riktade terrordåd.

PLO, intifador och självständighetsförklaring

Palestinska befrielseorganisationen (PLO) bildades 1964 när Västbanken kontrollerades av Jordanien, med målet att konfrontera Israel. Efter sexdagarskriget flyttade PLO till Jordanien och senare till Libanon 1971. Oktober 1974 utsåg Arabförbundets toppmöte PLO till den enda legitima representanten för det palestinska folket. Vid 1987 började den första intifadan, ett palestinskt uppror som bland annat reagerade mot Israels bosättningspolitik, och islamiströrelsen Hamas framträdde i Gazaremsan. Sommaren 1988 släppte Jordanien sina anspråk på Västbanken och Östra Jerusalem, varefter PLO i november samma år utfärdade den palestinska självständighetsförklaringen. PLO:s palestinska nationella stadga definierar Palestinas gränser som hela det återstående mandatområdet, inklusive Israel.

Osloavtalet och etablering av självstyre

I Osloavtalet 1993 erkände Israel PLO som palestinska folkets representant, medan PLO erkände Israels rätt att existera i fred i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolutioner 242 och 338. Förhandlarna Yasir Arafat, Yitzhak Rabin och Shimon Peres tilldelades Nobels fredspris 1994. Avtalet möjliggjorde palestinskt självstyre i Gazaremsan och palestinska bosättningar på Västbanken, inklusive Jeriko, från 1994. Det första parlamentariska valet hölls 1996, och Fatahs Yasir Arafat valdes till president. Missnöje med att Osloprocessens mål inte uppnåtts och med det nya självstyrets maktfullkomlighet och korruption ledde till utbrottet av den andra intifadan år 2000. Osloavtalet var tänkt att lägga grunden till en palestinsk stat, något som ännu inte förverkligats, även om ett antal nationer erkänt en sådan stat inom 1967 års gränser.

Politiskt läge och uppdelning på 2000-talet

Efter Yasir Arafats död 2004 övertogs ledarskapet av Mahmoud Abbas, som vann presidentvalet 2005. Israels premiärminister Ariel Sharon tillkännagav samma år att Israel skulle utrymma Gaza, vilket genomfördes hösten 2005 trots motstånd från bosättare. Detta gav Gazas palestinska ledare Hamas medvind. I parlamentsvalet 2006 segrade Hamas, medan president Abbas tillhörde al-Fatah. År 2007 ledde interna divisioner mellan politiska fraktioner till att Hamas tog kontroll över Gazaremsan med våld. Sedan dess har Västbanken styrts delvis av den Fatah-ledda Palestinska myndigheten, medan Gazaremsan förblivit under Hamas kontroll. Idag finns en provisorisk författning från 2003 och ett styrelseskick med president, parlament och regering, men denna myndighet saknar många befogenheter som normalt tillkommer en suverän stat. Förhandlingar med Israel sköts av PLO, som också representerar de kanske fyra miljoner palestinier utomlands. Självstyrets presidenter har hittills också varit ordföranden i PLO.

Territoriell kontroll, bosättningar och internationell status

Israel hävdar att en mycket stor del av den mark som år 1900 kallades Palestina är en del av staten Israel. Det finns ingen palestinsk stat i praktiken, även om palestinska självstyret ibland beskrivs som en sådan. Självstyret gäller i princip för palestinier på delar av Västbanken, som fortfarande är ockuperad av Israel, och i Gaza, vars status blev oklar efter Israels utrymning 2005 då Israel behöll militär kontroll. Västbanken är uppdelad i 165 palestinska enklaver under partiell civil kontroll och Area C under full israelisk kontroll. Israel har byggt stora bosättningar på den ockuperade Västbanken och i Östra Jerusalem sedan 1967, vilka hyser över 737 000 israeliska bosättare och anses olagliga enligt internationell rätt. Palestina är en permanent icke-medlemsobservatörsstat vid FN och erkänd som suverän stat av 157 av FN:s medlemsstater. Landet är medlem i Arabiska förbundet, Organisationen för Islamiskt Samarbete, UNESCO och har en delegation i Europarådets parlamentariska församling. De obesvarade frågorna om Palestinas gränser, Jerusalems rättsliga och diplomatiska status och den palestinska flyktingars återvändarrätt förblir olösta.

Konflikten 2023 och humanitär kris

Den 7 oktober 2023 inleddes krig mellan Hamas och Israel efter att Hamas anföll delar av Israel, tog gisslan och dödade runt 1200 civila. Israel svarade med en omfattande militär operation i Gaza. Denna operation har dödat över 72 000 palestinier, orsakat massiv befolkningsförskjutning, en humanitär kris och svält i Gazaremsan. Dessa handlingar har av en växande akademisk konsensus erkänts som att de utgör folkmord mot det palestinska folket. Gazaremsan har länge varit föremål för israelisk militärokkupation och en olaglig blockad. Utmaningarna för Palestina inkluderar även restriktioner för rörlighet, ineffektiv regering, israeliska bosättningar och våld från bosättare, samt en generellt dålig säkerhetssituation. Trots dessa utmaningar upprätthåller landet en framväxande ekonomi och har frekvent turism.

Vanliga frågor om Palestina (stat)

Vad är Palestina och vilka områden ingår?

Palestina, formellt Staten Palestina, är en stat som utropades 1988. Den består av tre geografiskt åtskilda områden: Gazaremsan, Västbanken och Östra Jerusalem. Dessa områden står under israelisk ockupation, och staten har endast begränsad kontroll över vissa bebodda platser. Den utropade huvudstaden är Jerusalem, medan Ramallah fungerar som de facto administrativt centrum. Landet har över fem miljoner invånare och arabiska är det officiella språket. Termen Palestina används officiellt som en kortform av Staten Palestina men också homonymt för Palestinska myndigheten, PLO och som en geografisk och historisk region.

Vilken är historien bakom namnet Palestina?

Namnet Palestina härstammar från det forntida folket filisteer. Den romerska kejsaren Hadrianus gav regionen namnet Syria Palaestina på 130-talet e.Kr. efter att ha förskingrat den judiska befolkningen. Historiskt sett avsåg begreppet Palestina ett större område som inkluderade det som nu är Israel och delar av Jordanien. Denna betydelse användes i svenska källor i början av 1900-talet, som i Nordisk Familjebok och Selma Lagerlöfs författarskap. Under antiken användes termen av historikern Herodotus på 400-talet f.Kr. för att beskriva ett distrikt i Syrien.

Vad hände 1948 och vad är Nakba?

År 1948 utropades staten Israel enligt ett FN-förslag om tvåstatsbyggnad som avvisades av de arabiska ledarna. Det följande kriget mellan Israel och flera arabländer varade till 1949. Under denna period fördrevs eller flydde över 700 000 palestinska araber från sina hem. Denna traumatiska händelse, som innebar en massiv förlust av hem och samhällen, kallas av palestinier för al-Nakba, vilket betyder katastrofen. Kriget resulterade också i att Israel utvidgade sitt territorium jämfört med FN-planerna. Efter kriget annekterade Jordanien Västbanken och Östra Jerusalem, medan Egypten ockuperade Gazaremsan.

Vad är Osloavtalet och vilken betydelse hade det?

Osloavtalet från 1993 var en historisk överenskommelse mellan Israel och PLO. Israel erkände PLO som den palestinska folkets representant, medan PLO erkände Israels rätt att existera i fred i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolutioner. Avtalet ledde till att förhandlarna Yasir Arafat, Yitzhak Rabin och Shimon Peres fick Nobels fredspris 1994. Det möjliggjorde också införandet av ett begränsat palestinskt självstyre i Gazaremsan och vissa områden på Västbanken från 1994, och det första palestinska parlamentarvalet hölls 1996. Processen bröt dock samman och ledde till den andra intifadan år 2000 på grund av missnöje med att målen inte uppnåtts och med korruption.

Hur ser det politiska styret ut i Palestina idag?

Det finns en palestinsk myndighet med en provisorisk författning från 2003, en president, ett folkvalt parlament och en regering. Denna myndighet har dock inte fulla befogenheter som en suverän stat, och förhandlingar med Israel sköts av PLO, inte av myndigheten. Sedan 2007 har landet varit politiskt uppdelat. Islamiströrelsen Hamas styr Gazaremsan, medan Fatah-ledda Palestinska myndigheten styr delar av Västbanken. Västbanken är dessutom uppdelad i 165 palestinska enklaver under partiell civil kontroll och Area C under full israelisk militär och civil kontroll. Presidenten har hittills också varit ordförande för PLO.

Vilken internationell status har Palestina och vilka är de största utmaningarna?

Fram till september 2025 hade 157 av FN:s 193 medlemsstater erkänt Staten Palestina, inklusive Sverige. År 2012 beviljade FN:s generalförsamling Palestina status som permanent icke-medlemsstat med observatör. Palestina är också medlem i flera internationella organisationer som Arabiska förbundet, Organisationen för Islamiskt Samarbete och UNESCO. De största utmaningarna inkluderar obesvarade frågor om landets gränser, Jerusalems status och palestinska flyktingars återvändarrätt. Ytterligare utmaningar är restriktioner för rörlighet, israeliska bosättningar och våld från bosättare, ineffektiv regering och en dålig säkerhetssituation. Gazaremsan har dessutom utsatts för en olaglig blockad och en svår humanitär kris efter kriget 2023.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.