Charles de Gaulle

Militär karriär och tidiga idéer

Charles de Gaulle växte upp i ett katolskt och konservativt hem, vilket präglade hans världsbild. Han blev officer 1912 och deltog i första världskriget, där han sårades flera gånger och till slut togs som krigsfånge av tyskarna 1916. Under sin fångenskap genomförde han flera rymningsförsök utan framgång och släpptes först i november 1918. Efter kriget tjänstgjorde han som frivillig i Polen under det polsk-ryska kriget och återvände sedan till Frankrike för att bli lärare i krigshistoria vid Saint-Cyr. Han fortsatte själv sina studier och tjänstgjorde en tid i marskalk Philippe Pétains stab, innan han fick särskilda uppdrag i Främre Orienten mellan 1929 och 1932.

Redan under 1920-talet framträdde de Gaulle som en kritisk militär författare med självständiga åsikter. Han angrep den defensiva strategin som byggde på Maginotlinjen och förespråkade istället en modern, mekaniserad yrkesarmé. I sin bok Vers l’armée de métier från 1934 lade han fram teorier om pansarvapnets betydelse och varnade för de faror en föråldrad försvarsdoktrin innebar. Hans idéer fick dock begränsat gehör inom den franska arméledningen. En av de få politiker som insåg värdet av hans tankar var Paul Reynaud, som stödde honom men utan att kunna påverka den rådande militära doktrinen.

Andra världskriget och ledarskapet för Fria Frankrike

När Tyskland anföll Frankrike i maj 1940 utsågs de Gaulle till regementschef för ett pansarregemente och befordrades snart till brigadgeneral. Han lyckades hindra den tyska framryckningen på sitt frontavsnitt, men detta hade ingen avgörande betydelse för krigets utgång. I en senare regeringsombildning utsågs han till biträdande försvarsminister, en post han fick som en motvikt till de krafter som ville söka vapenvila med Tyskland. Hans första uppdrag i denna roll var att resa till London för att försäkra att Frankrike skulle fortsätta kriget och begära ytterligare brittiskt flygstöd, en begäran som avslogs.

När marskalk Pétain begärde vapenstillestånd med tyskarna begav sig de Gaulle till London med ekonomiskt stöd från Reynaud. Den 18 juni 1940 vände han sig via BBC:s franskspråkiga sändningar till det franska folket och uppmanade till fortsatt motstånd. Han upprättade organisationen Fria Frankrike, som erkändes av Storbritanniens premiärminister Winston Churchill. Organisationen fick breda befogenheter och franska trupper i England ställdes under franskt befäl. Delar av det franska koloniimperiet, som Tchad och Kamerun, anslöt sig till hans sak och blev rekryteringsunderlag för en ny armé. En militärdomstol under Vichyregimen dömde honom i sin frånvaro till döden i augusti 1940.

De Gaulle hävdade resolut Frankrikes intressen, vilket ledde till periodvis spända relationer med Churchill. Amerikanerna motarbetade honom under hela kriget och tillsatte till och med en tidigare ledare från Vichyregimen, amiral Darlan, som administrativ chef i Algeriet 1942. I maj 1943 kom de Gaulle till Alger och bildade tillsammans med general Giraud den franska befrielsekommittén, CFLN, för att ena det befriade franska imperiet. Genom starkt folkligt stöd och anslutningen av den franska motståndsrörelsen kunde han behålla sin ledarroll. Efter invasionen i Normandie 1944 tog han över den civila kontrollen i de befriade områdena i Frankrike, vilket gick emot amerikanska planer på militärförvaltning. I augusti 1944 kunde han motta folkets jubel under en triumfmarsch på Champs-Élysées i Paris.

Efterkrigstiden och skapandet av den femte republiken

Efter kriget ledde de Gaulle Frankrikes provisoriska regering fram till 1946. Han avgick då som regeringschef på grund av meningsskiljaktigheter om den politiska inriktningen och den fjärde republikens svaga presidentmakt. Han bildade partiet Rassemblement du peuple français, RPF, med krav på en författningsändring för att stärka presidentens befogenheter. 1953 lämnade han det aktiva partiarbetet för att skriva sina memoarer, en period han själv kallade för ökenvandringen. Under denna tid var han utan politiskt inflytande och såg på från sidan vid händelser som det franska nederlaget i Vietnam 1954 och Suezkrisen 1956.

Den algeriska krisen 1958 blev den händelse som förde honom tillbaka till den politiska scenen. På begäran av president René Coty utsågs han till premiärminister med uppdrag att lösa krisen. Han fick i uppdrag att utarbeta en ny författning. Denna nya konstitution, som etablerade den femte franska republiken, godkändes av väljarna i en folkomröstning den 28 september 1958 med omkring 80 procent ja-röster. Republiken utropades den 4 oktober samma år. I det första presidentvalet den 21 december 1958 erhöll de Gaulle 78 procent av elektorskollegiets röster och tillträdde som president den 8 januari 1959.

Presidenttid och inrikespolitik

Som president fick de Gaulle omedelbart ta itu med den brännande Algerietfrågan. Trots inledande löften om motsatsen ombesörjde han Algeriets självständighet från Frankrike 1962. Detta beslut var mycket kontroversiellt och väckte starkt motstånd bland de franska bosättarna i Algeriet och delar av militären. Inom ekonomin förde han en interventionistisk politik, dirigisme, som innebar betydande statlig styrning av den kapitalistiska ekonomin. Denna politik bidrog till en period av stark ekonomisk tillväxt i Frankrike.

De Gaulle lade stor vikt vid Frankrikes självständighet och prestige. Han beordrade utvecklingen av franska kärnvapen och vätebomber, vilket gjorde Frankrike till en självständig kärnvapenmakt. Han var också en aktiv försvarare av det franska språket och kulturarvet, och motsatte sig starkt engelskans inflytande inom områden som film, television och till och med trafikflygets radiokommunikation. Hans vision var att Frankrike skulle vara en ledande kraft i ett europeiskt maktblock av suveräna nationer.

Utrikespolitik och politik av storhet

De Gaulle förde en utrikespolitik som präglades av strävan efter nationell självständighet och vad som kommit att kallas politik av storhet. Han ville att Frankrike skulle vara en jämviktsmakt mellan de anglo-amerikanska och sovjetiska sfärerna. För att stärka detta lade han 1963 grunden för ett närmande till Västtyskland genom att underteckna Élysée-fördraget med förbundskansler Konrad Adenauer. Han motsatte sig ett överstatligt Europa och föredrog ett Europa av suveräna nationer.

Han var kritisk till USA:s roll i världen och drog 1966 tillbaka Frankrike från NATOs integrerade militära kommando. Han lade också in veto mot Storbritanniens ansökan om medlemskap i Europeiska ekonomiska gemenskapen, EEG, 1964 och 1967, av rädsla för att det skulle försvaga Frankrikes ledande ställning. Hans uttalande Vive le Québec libre under ett besök i Montréal 1967, där han förespråkade Québecs oberoende från Kanada, orsakade en stor diplomatisk kris. Han kritiserade även öppet USA:s inblandning i Vietnamkriget och den amerikanska dollarns särställning i världsekonomin.

Sista åren och arv

De Gaulle omvaldes till president i det första allmänna presidentvalet 1965, där han besegrade François Mitterrand med en tydlig marginal. Hans sista år i makten präglades av de omfattande student- och arbetarprotesterna i maj 1968. Trots den sociala oro som dessa protester visade upp, lyckades han stabilisera sin ställning genom att vinna ett nyval till nationalförsamlingen med en förstärkt majoritet för sina anhängare. Han avgick dock som president i april 1969, vid 78 års ålder, efter att ha förlorat en folkomröstning om ökad decentralisering. Hans långvarige premiärminister Georges Pompidou efterträdde honom som president.

Charles de Gaulle dog den 9 november 1970 i sitt hem i Colombey-les-Deux-Églises. Hans politiska arv, gaullismen, kom att dominera fransk politik under årtionden efter hans död. Med undantag för François Mitterrand hade samtliga franska presidenter fram till 2007 tjänstgjort i de Gaulles regering. Hans inflytande på den franska statsskicket är bestående genom den femte republikens konstitution. Han hedras genom att Paris största internationella flygplats bär hans namn, Paris-Charles de Gaulle.

Vanliga frågor om Charles de Gaulle

Vad är Charles de Gaulle mest känd för?

Charles de Gaulle är mest känd för att ha lett de fria franska styrkorna mot Nazityskland under andra världskriget och för att ha varit Frankrikes president och arkitekt bakom den femte republiken. Han etablerade ett starkt presidentämbete genom en ny konstitution 1958. Under sin presidenttid drev han igenom Algeriets självständighet 1962, skapade ett franskt kärnvapenprogram och förde en självständig utrikespolitik som bland annat innebar att Frankrike lämnade NATOs integrerade militära kommando. Han är en av de mest formativa gestalterna i Frankrikes moderna historia.

Vad gjorde de Gaulle under andra världskriget?

Under andra världskriget var de Gaulle först brigadgeneral och biträdande försvarsminister i den franska regeringen. När Frankrike kapitulerade och Vichyregimen bildades flydde han till London. Den 18 juni 1940 uppmanade han via BBC:s franskspråkiga sändningar det franska folket att fortsätta kampen mot Tyskland. Han bildade och ledde organisationen Fria Frankrike, som erkändes av Storbritannien. Han lyckades ena delar av det franska koloniimperiet och den franska motståndsrörelsen under sin ledning. Efter invasionen i Normandie 1944 återvände han som ledare för Frankrikes provisoriska regering och kunde i augusti 1944 marschera i triumf på Champs-Élysées i Paris.

Vad var den femte republiken som de Gaulle skapade?

Den femte republiken är det nuvarande franska statsskicket, som infördes den 4 oktober 1958 efter en folkomröstning som de Gaulle initierade. Till skillnad från den föregående fjärde republiken, som hade en svag presidentmakt, grundar den femte republiken sig på ett starkt och direktvalt presidentämbete. Konstitutionen gav presidenten betydande befogenheter att agera snabbt och beslutsamt, vilket de Gaulle ansåg var nödvändigt för landets stabilitet. Han blev själv den första presidenten under den nya republiken efter valet i december 1958.

Varför avgick de Gaulle som president 1969?

De Gaulle avgick som president den 28 april 1969 efter att ha förlorat en folkomröstning. I folkomröstningen hade han föreslagit en ökad decentralisering av statsmakten, bland annat genom reformer av senaten och regionala sammanslutningar. När väljarna röstade nej till dessa förslag valde han att avgå omedelbart, vid 78 års ålder. Hans avgång var en konsekvens av att han hade bundit sin fortsatta ämbetsutövning till resultatet av folkomröstningen. Hans avgång markerade slutet på hans aktiva politiska karriär.

Vad menas med "gaullism" eller gaullismen?

Gaullismen är den politiska ideologi och strömning som är förknippad med Charles de Gaulles idéer och politik. Den betonar en stark nationell stat med en mäktig president som garanti för stabilitet och oberoende. Gaullismen förespråkar en interventionistisk ekonomisk politik med statlig styrning, en självständig utrikespolitik fri från blockbindningar, och värnar om Frankrikes kulturella och språkliga särart. Efter de Gaulles död har flera franska politiska partier och ledare hävdat att de bär på det gaullistiska arvet. Gaullisterna behöll en dominerande ställning i fransk politik under årtionden efter hans avgång.

Vilka var några av de Gaulles mest kontroversiella handlingar?

Flera av de Gaulles beslut var djupt kontroversiella. Att ombesörja Algeriets självständighet 1962, trots tidigare löften, väckte starkt motstånd bland franska bosättare och militärer. Hans utrop Vive le Québec libre i Montréal 1967, som stöd för Québecs oberoende, orsakade en allvarlig diplomatisk kris med Kanada. Hans två veto mot Storbritanniens ansökan om medlemskap i EEG 1964 och 1967 kritiserades hårt av andra europeiska länder. Dessutom var hans beslut att dra tillbaka Frankrike från NATOs integrerade militära kommando 1966 en tydlig markering mot USA:s ledarskap som inte var omtyckt av alla allierade.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.