Status Quo

Från The Paladins till genombrott

Bandets historia började 1962 när skolkamraterna Francis Rossi och Alan Lancaster bildade The Paladins i London, tillsammans med Jess Jaworski på keyboard och Alan Key på trummor. 1963 ersattes Key av John Coghlan och bandet bytte namn till The Spectres. Under ledning av managern Pat Barlow spelade de på olika klubbar i London. 1965 lämnade Jaworski bandet och ersattes av Roy Lynes. Samma sommar hade bandet ett sommarjobb på Butlins Holiday Camp i Minehead, där Rossi träffade Rick Parfitt som spelade med ett annat band. De två blev vänner och lovade att en dag arbeta ihop.

Efter att ha bytt namn till Traffic och sedan Traffic Jam 1967, anslöt Rick Parfitt officiellt till gruppen samma år på managerns begäran. Kort därefter, i augusti 1967, blev bandets namn The Status Quo, senare förenklat till Status Quo. Genombrottet kom i januari 1968 med den psykedeliska singeln 'Pictures of Matchstick Men', skriven av Francis Rossi, som nådde plats sju på den brittiska singellistan. Låten blev också deras enda amerikanska Top 40-hit. Ytterligare en framgång följde samma år med 'Ice in the Sun', som nådde plats åtta. Båda låtarna ingick på debutalbumet 'Picturesque Matchstickable Messages from the Status Quo' som släpptes i september 1968. Efter genombrottet anställdes Bob Young som roadie och turnémanager, och han skulle med tiden bli en viktig låtskrivarpartner.

Stilförändring och bildandet av 'the Frantic Four'

Efter det kommersiellt misslyckade andra albumet 'Spare Parts' (1969) började bandet röra sig bort från psykedelisk pop mot en tyngre rock- och boogiestil. Denna förändring åtföljdes av en ny image, från modedräkter till avslappnad denim och t-shirts, som blev deras varumärke under 1970-talet. Den nya stilen presenterades på albumet 'Ma Kelly's Greasy Spoon' (1970) och singeln 'Down the Dustpipe'. Keyboardisten Roy Lynes lämnade bandet 1970, vilket lämnade kvar en fyramannabesättning bestående av Francis Rossi, Rick Parfitt, Alan Lancaster och John Coghlan. Denna formation kom att kallas 'the Frantic Four'. De första inspelningarna som fyra var singlarna 'In My Chair' (1970) och 'Tune to the Music' (1971), följt av albumet 'Dog of Two Head' (1971). Bandet började nu bygga ett rykte som ett hårt arbetande liveband genom omfattande turnéer i Storbritannien. Deras första konsert i Sverige ägde rum den 23 november 1971 på Saga Korner i Gävle som en del av 'Dog of Two Head'-turnén, följt av spelningar i Stockholm, Jönköping, Tranås, Växjö och Göteborg.

Höjdaren under 1970-talet med Vertigo Records

Ett stort genomslag kom 1972 när bandet lämnade Pye Records och skrev kontrakt med det progressiva och hårdrocksinriktade skivbolaget Vertigo. Deras första album för Vertigo, 'Piledriver', släpptes senare samma år och nådde en femteplats på den brittiska albumlistan. Albumet var självproducerat och presenterade en tyngre ljudbild som skulle bli mallen för deras kommande verk. Singeln 'Paper Plane' från albumet blev en hit och nådde plats åtta.

Med albumet 'Hello!' (1973) fick Status Quo sin första etta på den brittiska albumlistan. Albumet innehöll hitsingeln 'Caroline', som ofta kom att användas som öppningslåt till deras konserter. Bandet etablerade sig som ett av Storbritanniens absolut främsta rockband under decenniet med flera listettor på albumlistan för 'Hello!', 'On the Level' (1975) och 'Blue for You' (1976). Albumet 'Quo' (1974) nådde en andraplats. Deras hittills enda singeletta i Storbritannien kom 1975 med 'Down Down'. Andra stora hits från perioden inkluderar 'Rain' (1976), 'Rockin' All Over The World' (1977) och 'Whatever You Want' (1979).

Keyboardisten Andrew Bown, tidigare medlem i band som The Herd, började medverka som studiomusiker från 1970. Han började också spela live med bandet 1976 och blev officiellt medlem 1982, efter att ha varit inblandad på heltid sedan 1977. 1976 signerade bandet ett sponsoravtal med Levi's som var nytt för sin tid. 1977 släppte de ett dubbelt livealbum, 'Live!', som nådde tredjeplatsen.

Inre konflikter och upplösning

Trots fortsatta framgångar i början av 1980-talet växte inre motsättningar. Trummisen John Coghlan lämnade bandet 1981 och ersattes av Pete Kircher. Den största konflikten utspelade sig mellan grundmedlemmarna Francis Rossi och basisten Alan Lancaster, vars musikaliska visioner hade divergerat under åren. Situationen nådde en brytpunkt när Lancaster vägrade delta i marknadsföringen av singeln 'Marguerita Time' från albumet 'Back to Back' (1983), som ändå nådde en tredjeplats. Detta ledde till att Status Quo officiellt upplöstes 1984. Som ett avsked genomförde de en utsåld världsturné kallad 'End of the road'. Efter upplösningen flyttade Alan Lancaster till Australien och spelade med bandet The Party Boys. Francis Rossi och Rick Parfitt började arbeta på egna soloprojekt. Rossi släppte singlar tillsammans med Bernie Frost, medan Parfitt spelade in ett soloalbum som inte gavs ut officiellt, men vars låtar senare användes som b-sidor till Status Quo-singlar.

Återförening och ny era

Efter påtryckningar från Bob Geldof återförenades Status Quo tillfälligt för att öppna välgörenhetsgalan Live Aid på Wembley Stadium i juli 1985, där de framförde 'Rockin' All Over the World'. Senare samma år återuppstod bandet officiellt i en ny sättning med Rossi och Parfitt i spetsen, kompletterade med Andrew Bown på keyboard, John 'Rhino' Edwards på bas och Jeff Rich på trummor. Denna besättning fick en stor kommersiell framgång 1986 med albumet 'In The Army Now', som blev deras mest sålda album någonsin, och titelspåret som blev en topp två-hit. 1990 firande bandet 25 år sedan Rossi och Parfitt möttes med ett specialframträdande för inbjudna gäster på Butlins Holiday Camp i Minehead, där de startade. De släppte också hitsamlingsalbumet 'Rockin All Over The Years'. Jubileet följdes av den liveinspelade singeln 'Anniversary Waltz', ett medley av klassiska rocklåtar, som nådde andraplatsen. Till 30-årsjubileet 1995 släppte de coveralbumet 'Don't Stop', som innehöll gästframträdanden av artister som Brian May från Queen och The Beach Boys, och som blev en topp två-hit. Trenden med coveralbum fortsatte med 'Famous In The Last Century' (2000) och 'Riffs' (2002). På det senare albumet medverkade den nya trummisen Matt Letley, som ersatte Jeff Rich år 2000.

2000-talet och senare verksamhet

Efter perioden med covers återvände bandet till att spela eget material med albumet 'Heavy Traffic' (2002), som många fans såg som en återgång till deras klassiska 70-talsstil. Till 40-årsjubileet 2005 släpptes albumet 'The Party Ain't Over Yet', vilket gav dem en topp 20-singel med samma namn, och bandet genomförde en omfattande världsturné kallad 'Just Doin' It'. De fortsatte att turnera flitigt, även i Sverige, med både vinter- och sommarserier, som 2006 med Smokie och 2007 med Nisse Hellberg och Chuck Berry. Under senare år har bandet fortsatt att ge ut studioalbum, som 'In Search of the Fourth Chord' (2007) och 'Quid Pro Quo' (2011). Albumet 'Quid Pro Quo' nådde plats tio i Storbritannien och såldes initialt enbart genom butikskedjan Tesco. De har också släppt omfattande samlingsboxar som 'Pictures: 40 years of Hits' (2008) och samarbetat med andra artister, som technogruppen Scooter 2008 på låten 'Jump That Rock (Whatever You Want)'. Originalmedlemmarna Rossi, Parfitt, Lancaster och Coghlan återförenades för en mindre, utsåld turné i England 2013. Bandmedlemmarna har också gett ut soloarbeten, som Francis Rossis album 'One Step At the Time' (2010) och Andrew Bowns 'Unfinished Business' (2011).

Bandets arv och exceptionell statistik

Status Quo har en omfattande liststatistik som befäste deras position inom brittisk rock. De har haft över 60 hitsinglar på den brittiska singellistan, fler än något annat rockband, varav 22 har nått topp tio. Totalt har 57 av deras singlar nått topp 40. De har släppt över 100 singlar och 33 studioalbum. Sedan 1972 har de placerat 29 studioalbum i rad på UK Albums Chart, inklusive 20 inom topp tio. 2012 utsågs de till den tionde bäst säljande gruppen någonsin på den brittiska singellistan med 7,2 miljoner sålda singlar enbart i hemlandet.

Bandet har uppträtt på BBC:s 'Top of the Pops' fler gånger än något annat band. För sin långa och framgångsrika karriär tilldelades de 1991 en Brit Award för Outstanding Contribution to Music. 2014 vann de Service to Rock award på Kerrang! Awards. Deras musikaliska arv, tillsammans med filantropiskt arbete för Prince's Trust, har lett till att de ofta beskrivs som en 'nationell institution' av brittisk media.

Vanliga frågor om Status Quo

Vilka är Status Quos mest kända låtar?

Status Quo har många kända låtar som regelbundet spelats på radio och konserter. Deras första stora hit var den psykedeliska 'Pictures of Matchstick Men' från 1968. Under 1970-talet fick de flera topplaceringar med låtar som 'Paper Plane', 'Caroline' och 'Rain'. Deras hittills enda singeletta i Storbritannien är 'Down Down' från 1975. Andra mycket framgångsrika låtar inkluderar 'Rockin' All Over the World' från 1977 och 'Whatever You Want' från 1979.

Vilka är eller har varit medlemmar i Status Quo?

Bandets grundare var Francis Rossi och Alan Lancaster som startade The Paladins 1962. Rick Parfitt anslöt 1967 och blev en centralfigur tillsammans med Rossi. Den klassiska uppsättningen under 1970-talet, ofta kallad 'the Frantic Four', inkluderade Rossi, Parfitt, Lancaster och trummisen John Coghlan. Keyboardisten Andrew Bown blev officiell medlem 1982. Efter återföreningen 1985 bestod bandet av Rossi, Parfitt, Bown, basisten John 'Rhino' Edwards och trummisen Jeff Rich, som senare ersattes av Matt Letley.

När och hur fick Status Quo sitt genombrott?

Status Quo fick sitt första kommersiella genombrott 1968 med debutalbumet 'Picturesque Matchstickable Messages from the Status Quo'. Singeln 'Pictures of Matchstick Men' från det albumet blev deras första Top 10-hit. Deras riktigt stora framgångar inom rocken kom i början av 1970-talet efter en stilförändring till en tyngre boogierock. Albumet 'Piledriver' från 1972 med hiten 'Paper Plane' satte verkligen karriären i rullning. Efter det etablerade de sig som ett av Storbritanniens främsta rockband med flera albumetta under decenniet.

Varför splittrades Status Quo på 1980-talet?

Status Quo upplöstes 1984 efter inre motsättningar som hade byggts upp under flera år. En viktig anledning var musikaliska meningsskiljaktigheter mellan Francis Rossi och basisten Alan Lancaster, vars stilar hade gått åt olika håll. Konflikten blev tydlig när Lancaster vägrade delta i marknadsföringen av singeln 'Marguerita Time' från 1983. Bandet genomförde en avskedsturné kallad 'End of the Road' innan de officiellt lade ner. Trummisen John Coghlan hade redan lämnat bandet 1981 och ersatts av Pete Kircher.

Spelade originalmedlemmarna någonsin ihop igen?

Ja, originalmedlemmarna återförenades tillfälligt för att spela på välgörenhetsgalen Live Aid i juli 1985 efter påtryckningar från Bob Geldof. Den mest klassiska uppsättningen med Rossi, Parfitt, Lancaster och Coghlan gjorde också en mindre turné i England under våren 2013. Dessa spelningar var utsålda och möttes av stort gensvar från fansen. En permanent återförening av originalmedlemmarna har dock inte varit planerad, enligt uttalanden från Francis Rossi. Lancaster flyttade till Australien efter upplösningen och spelade med sitt band The Party Boys.

Hur många album har Status Quo släppt och sålt?

Status Quo har släppt 33 studioalbum och över 100 singlar. Enligt bandet själva har de sålt över 118 miljoner skivor världen över. I Storbritannien har de haft 29 raka studioalbum på albumlistan sedan 1972, inklusive 20 som nått topp 10. De har också släppt flera samlingsalbum, som 'Rockin All Over The Years' 1990 och 'Pictures: 40 years of Hits' 2008. Deras mest sålda album är 'In The Army Now' från 1986, som innehöll en stor hit med samma namn.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-05.