Deep Purple

Bildandet och de första åren

Deep Purple har sina rötter i projektet Roundabout, som startades 1967 av trummisen Chris Curtis. Affärsmannen Tony Edwards finansierade satsningen tillsammans med två partners. Den första rekryteringen till det nya bandet var organisten Jon Lord. Gitarristen Ritchie Blackmore övertalades att resa från Hamburg för en audition och anslöt sig kort därefter. Curtis lämnade snart projektet på grund av ett oberäkneligt beteende, men Lord och Blackmore fortsatte.

Lord föreslog basisten Nick Simper, som han tidigare spelat med. Som sångare rekryterades Rod Evans från klubbandet the Maze. Evans kom med sin trummis, Ian Paice. Blackmore, som tidigare sett Paice spela live i Tyskland och blivit imponerad, ordnade snabbt en audition för honom. Både Evans och Paice fick jobben, och bandet var komplett. De började öva och bo i ett hus på landet i Hertfordshire.

Efter en kort turné i Danmark och Sverige i april 1968, där de fortfarande kallades Roundabout, föreslog Blackmore namnet Deep Purple. Namnet var inspirerat av hans mormors favoritlåt. Bandets debutalbum, Shades of Deep Purple, spelades in i London och släpptes i juli 1968. Singeln Hush från albumet blev en framgång i USA och Kanada. Samma år bokades Deep Purple som förband till Creams avskedsturné.

Från Mark I till det klassiska Mark II

Den ursprungliga banduppsättningen, som senare kom att kallas Mark I, gav ut tre studioalbum. Musikstilen var progressiv rock med klassiska influenser. Efter att bandets amerikanska skivbolag gick i konkurs och på grund av en önskan om en tyngre musikriktning, beslutade Lord, Blackmore och Paice att byta ut Evans och Simper under sommaren 1969. Sångaren Ian Gillan och basisten Roger Glover, båda från bandet Episode Six, rekryterades. Denna nya konstellation, känd som Mark II, skulle komma att bli den mest kommersiellt framgångsrika. En av deras första offentliga framträdanden var i september 1969 med Concerto for Group and Orchestra, ett verk skrivet av Jon Lord som framfördes tillsammans med Royal Philharmonic Orchestra på Royal Albert Hall. Detta livealbum blev bandets första att ta sig in på listorna i Storbritannien. Gillan och Blackmore var dock inte särskilt glada över att bandet vid den tiden blev känt för att spela med orkestrar. De ville fokusera på en renare rockinriktning.

Genombrottet som hårdrockspionjärer

Med albumet Deep Purple in Rock från 1970 etablerade Deep Purple sin nya, tyngre identitet. Albumet innehöll låtar som Speed King och Child in Time. Singeln Black Night gav bandet sin första brittiska topp-10-hit. Samspelet mellan Blackmores gitarr och Lords distade orgel, tillsammans med Gillans kraftfulla sång och den stabila rytmsektionen med Glover och Paice, definierade deras ljud. Tillsammans med samtida album från Led Zeppelin och Black Sabbath kodifierade Deep Purple in Rock genren heavy metal.

Bandet fortsatte med ett hektiskt turnerande och inspelande. Albumet Fireball släpptes 1971. Under inspelningarna av nästa album, Machine Head, i Schweiz 1971, skrevs låten Highway Star i turnébussen som svar på en journalists fråga om hur de skrev låtar. Machine Head, som släpptes 1972, blev ett av bandets mest kända album. Samma år spelade de också in det hyllade livealbumet Made in Japan, som befäste deras rykte som ett exceptionellt liveband. 1972 noterades Deep Purple i Guinness Rekordbok som världens mest högljudda band efter en konsert på Rainbow Theatre i London. Bandets musik präglades av influenser från barocken, vilket uttrycktes som långa instrumentala dueller mellan gitarr och orgel i låtar som Speed King, Highway Star, Lazy och Burn.

Medlemsbyten och upplösning

Efter albumet Who Do We Think We Are lämnade både Ian Gillan och Roger Glover bandet 1973 på grund av inre spänningar. De ersattes av sångaren David Coverdale och basisten Glenn Hughes, som också sjöng. Denna uppsättning, känd som Mark III, gav 1974 ut albumen Burn och Stormbringer. Musikstilen innehöll nu även inslag av soul och funk.

Ritchie Blackmore lämnade bandet 1975 på grund av musikaliska meningsskiljaktigheter. Han ersattes av gitarristen Tommy Bolin. Den nya konstellationen, Mark IV, gav ut albumet Come Taste the Band 1975. Deep Purple upplöstes i juli 1976. Tommy Bolin avled fem månader senare av en drogöverdos.

Återförening och senare karriär

Den klassiska Mark II-uppsättningen med Gillan, Glover, Lord, Blackmore och Paice återförenades 1984. De gav ut albumet Perfect Strangers samma år och turnerade framgångsrikt. Efter ytterligare ett album, The House of Blue Light, blev spänningarna återigen påtagliga. Ian Gillan fick lämna bandet 1989.

Han ersattes av sångaren Joe Lynn Turner, som medverkade på studioalbumet Slaves & Masters 1990. Turner lämnade 1992, och Gillan återvände. Ritchie Blackmore lämnade Deep Purple för gott 1993. Han ersattes först tillfälligt av Joe Satriani och sedan permanent av Steve Morse 1994.

Denna stabila uppsättning, med Morse, Gillan, Glover, Lord och Paice, varade i nästan ett decennium. Jon Lord lämnade bandet 2002 och ersattes av keyboardisten Don Airey. Denna konstellation, med Paice som enda kvarvarande originalmedlem, blev den mest långvariga i bandets historia och varade i tjugo år. Bandet fortsatte att ge ut studioalbum och turnera. 2022 lämnade Steve Morse efter 28 år som gitarrist och ersattes av Simon McBride.

Arv och erkännanden

Deep Purple har sålt över 150 miljoner album världen över. De har haft ett stort inflytande på utvecklingen av hårdrock och heavy metal. Bandet har genererat flera framgångsrika spin-off-band, inklusive Rainbow, Whitesnake och Gillan. 2008 tilldelades Deep Purple en Legend Award vid World Music Awards. Efter att ha varit nominerade tre gånger blev bandet invalda i Rock and Roll Hall of Fame 2016. I olika omröstningar har de rankats som en av de mest inflytelserika banden genom tiderna. Deras musik, särskilt från den klassiska Mark II-eran, fortsätter att vara högt ansedd och influerar nya generationer av musiker.

Vanliga frågor om Deep Purple

Vilka är originalmedlemmarna i Deep Purple?

Deep Purples ursprungliga medlemmar, kända som Mark I, bestod av sångaren Rod Evans, gitarristen Ritchie Blackmore, basisten Nick Simper, keyboardisten Jon Lord och trummisen Ian Paice. Denna konstellation bildades 1968 och spelade en mer progressiv rockstil. De gav ut tre studioalbum innan Evans och Simper ersattes 1969. Ian Paice är den enda originalmedlemmen som har varit med i bandet kontinuerligt genom alla dess olika uppsättningar.

Vilka är Deep Purples mest kända låtar?

Bland Deep Purples mest kända låtar finns hårdrocksanthem som Highway Star, Smoke on the Water och Burn. Låtar som Speed King och Child in Time från albumet Deep Purple in Rock blev också konsertfavoriter. Deras musik kännetecknas ofta av långa, virtuosa solon och dueller mellan gitarr och orgel, ett särdrag som tydligt hörs i låtar som Lazy. Singeln Black Night gav dem sin första brittiska topp-10-hit 1970.

Vilka är bandets viktigaste album?

Deep Purples viktigaste album inkluderar genombrottsalbumet Deep Purple in Rock från 1970 och Machine Head från 1972, som innehåller Smoke on the Water. Livealbumet Made in Japan från 1972 anses vara ett av de bästa livealbumen inom genren. Under Mark III-eran gav de ut de välansedda albumen Burn och Stormbringer 1974. Efter återföreningen 1984 blev Perfect Strangers ett framgångsrikt comebackalbum. Deras debutalbum Shades of Deep Purple släpptes 1968.

När och varför upplöstes Deep Purple första gången?

Deep Purple upplöstes första gången i juli 1976 efter en period med många medlemsbyten och musikaliska meningsskiljaktigheter. Den sista uppsättningen innan upplösningen, kallad Mark IV, inkluderade gitarristen Tommy Bolin och gav bara ut ett studioalbum, Come Taste the Band, 1975. Bandet hade då förlorat flera nyckelmedlemmar, inklusive Ritchie Blackmore som lämnade 1975. Uppehållet varade i åtta år innan den klassiska Mark II-uppsättningen återförenades 1984.

Vilka priser och utmärkelser har Deep Purple fått?

Deep Purple blev invalda i Rock and Roll Hall of Fame 2016, efter att ha varit nominerade tre gånger 2012, 2013 och 2015. De fick en Legend Award vid World Music Awards 2008. Bandet listades i Guinness Rekordbok 1975 som världens mest högljudda band, en titel de fick efter en konsert på Rainbow Theatre i London 1972. De har också rankats högt i olika musiklistor, som på VH1's Greatest Artists of Hard Rock, och har sålt över 150 miljoner album globalt.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-05.