Världsmästerskapet i handboll för damer

Turneringens historia och utveckling

Världsmästerskapet i handboll för damer startade 1957, nästan två decennier efter det första herr-VM inomhus 1938. Den första upplagan spelades i Jugoslavien med nio deltagande lag, alla från Europa. Även om det betecknades som ett världsmästerskap var det alltså en rent europeisk tävling. Den spelades utomhus med sju spelare per lag, vilket skilde den från de tidigare elvamannaturneringarna som spelats 1949, 1956 och 1960. Finalen 1957 lockade cirka 8000 åskådare. Det första icke-europeiska laget att delta var Japan vid VM 1962 i Rumänien, där matcherna fortfarande spelades utomhus på grusplaner.

En viktig förändring kom 1965 när tävlingen, som då hölls i Västtyskland, flyttades helt inomhus. Åtta lag deltog och delades in i två grupper om fyra, där gruppvinnarna gick direkt till final. Antalet deltagande lag har successivt ökat från de ursprungliga nio till det nuvarande systemet med 32 nationer, infört från 2021. Kvalificeringssystemet har också förändrats genom åren. År 1977 introducerades en B-turnering och 1986 tillkom en C-turnering, som båda fungerade som kvalifikation till huvudturneringen, A-turneringen. Dessa B- och C-turneringar ersattes 1993 av det nuvarande kvalifikationssystemet som baseras på de kontinentala konfederationerna.

Spelfrekvens och formatförändringar

Turneringens frekvens har varierat genom åren. Efter de första åren hölls den vart fjärde år mellan 1978 och 1990, i växelvis arrangemang med de olympiska turneringarna som introducerades för damhandboll 1976. Sedan 1993 har världsmästerskapet arrangerats vartannat år, med ett års förskjutning gentemot Europamästerskapet. Spelperioden har också stabiliserats. Medan de fem första tävlingarna ägde rum på sommaren eller tidig höst, har alla VM sedan 1965 spelats under november eller december. Den planerade upplagan 1968 ställdes in av IHF i augusti samma år på grund av Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien.

Nio lag hade kvalificerat sig till 1968 års turnering, inklusive Japan som enda icke-europeiska representant. Istället arrangerade Sovjetunionen en inofficiell ersättningsturnering i december med fyra av de kvalificerade lagen. Eftersom inget land visade intresse för att arrangera ett fullskaligt mästerskap, hölls inget dam-VM vare sig 1969 eller 1970. Turneringens format har genomgått flera förändringar. Vid VM 1971 delades de nio lagen in i tre grupper om tre lag. De två bästa lagen från varje grupp gick vidare till en huvudrunda med två grupper, där vinnarna möttes i final och tvåorna och treorna spelade om tredje respektive femte plats.

Dominans av europeiska makter

Genom turneringens historia har europeiska landslag dominerat medaljligan helt. De enda undantagen från denna regel är Sydkorea, som vann guld 1995, och Brasilien, som tog hem titeln 2013. Båda dessa segrar kom några år efter att respektive nation hade varit värd för mästerskapet, vilket är en aspekt där Europa annars är överlägset. I en kombinerad beräkning som inkluderar ärvda medaljer och resultat är Ryssland den mest framgångsrika nationen med sju världsmästartitlar. Norge ligger på andra plats med fem VM-guld. Den norska målvakten Katrine Lunde (Haraldsen) innehar det individuella rekordet med sju VM-medaljer.

Hon gjorde sin VM-debut 2003 och avslutade sin karriär vid VM 2025 vid 45 års ålder, efter att ha representerat Norge i 22 år. Under 1970- och 1980-talen dominerades världshandbollen av två nationer: Östtyskland och Sovjetunionen. Östtyskland tog sin första titel 1971 genom att besegra Jugoslavien med 11–8 i finalen. Jugoslavien tog revansch två år senare genom att vinna VM 1973 på hemmaplan, vilket var deras första titel efter tidigare finalförluster 1965 och 1971. Sovjetunionen gjorde sin första pallplats samma år genom att besegra de regerande östtyska mästarna i gruppspelet och slutade på tredje plats.

Östtysklands era och nyckelspelare

Östtyskland återtog tronen 1975 i en turnering som arrangerades i Sovjetunionen. Denna turnering fungerade också som kval till den första damhandbollsturneringen vid Olympiska sommarspelen 1976. Det fanns inga utslagsmatcher eller final i detta mästerskap. Titeln avgjordes istället baserat på resultaten i den slutliga gruppen, där Östtyskland och Sovjetunionen spelade oavgjort 10–10. Sovjetunionens förlust mot Ungern var avgörande och gjorde att Östtyskland kunde krönas till världsmästare för andra gången utan att behöva besegra sin närmaste rival. För första gången deltog USA och Tunisien, som representanter för sina kontinenter på denna nivå.

En liknande situation uppstod 1978 då regerande mästarna Östtyskland förlorade mot Sovjetunionen med 12–14 i den slutliga gruppomgången. Sovjetunionens tidigare förlust med ett mål, 10–11, mot Tjeckoslovakien i den preliminära omgången gjorde dock att Östtyskland ändå kunde krönas till världsmästare för tredje gången på 1970-talet. Ungern kompletterade pallplaceringen. Två spelare utmärkte sig på detta mästerskap: Waltraud Kretzschmar, kapten för det östtyska laget, och Zinaida Turchyna från Spartak Kiev, som ledde det sovjetiska laget. Förutom Kretzschmar blev ytterligare fyra östtyska spelare trefaldiga världsmästare: Hannelore Burosch, Kristina Richter, Petra Uhlig och Hannelore Zober.

Sovjetunionens dominans och globalisering

Sovjetunionen bekräftade sin dominans genom att vinna sitt första världsmästerskapsguld 1982. Laget, lett av Zinaida Turchyna, vann alla sina matcher utom en slutspelsmatch utan betydelse för guldet mot Ungern. Denna förlust gjorde att Ungern kunde ta silvermedaljen. Jugoslavien erövrade bronset, medan Östtyskland, i nedgång, slutade precis utanför prispallen. Denna turnering markerade också Sydkoreas ankomst på högsta nivå med en sjätteplats, ett tydligt tecken på ökad global konkurrens och den fortsatta globaliseringen av handbollen.

Denna utveckling bidrog sannolikt till utvidgningen från tolv till sexton lag inför VM 1986. Det sovjetiska laget, fortfarande lett av Zinaida Turchyna, försvarade sin titel från 1982 genom att besegra Tjeckoslovakien med 30–22 i finalen. I bronsmatchen besegrade Norge Östtyskland med 23–19 och tog därmed sin första pallplats på världsnivå. VM 1990 blev den sista upplagan under kalla krigets era. Expansionen av antalet deltagande lag speglade den ökade globaliseringen av sporten och utvecklingen av konkurrenskraftiga lag utanför Europa.

Turneringsstruktur och kvalifikation

Från och med 2021 är de 32 lagen indelade i åtta grupper om fyra lag vardera. Denna utvidgning till 32 lag följde på en tidigare expansion inför VM 1986. B- och C-turneringarna som fungerade som kvalifikation ersattes helt 1993 av det nuvarande systemet där platser fördelas via de kontinentala förbunden. Denna struktur har bidragit till att ge fler nationer från olika delar av världen chansen att kvalificera sig till huvudturneringen. Turneringen har sedan 1993 ett fast tvåårigt schema som samspelar med andra stora mästerskap.

Den olympiska handbollsturneringen för damer, som introducerades 1976, påverkade initialt VM:s schema. Mellan 1978 och 1990 hölls världsmästerskapet vart fjärde år, alternerande med OS. Detta innebar att det fanns en större tid mellan världsmästerskapen under denna period. Övergången till ett tvåårigt schema 1993 ökade frekvensen av toppevenemang i damhandbollen avsevärt. Denna förändring sammanföll också med införandet av det kontinentala kvalifikationssystemet, vilket skapade en mer regelbunden och förutsägbar mästerskapskalender.

Vanliga frågor om Världsmästerskapet i handboll för damer

När spelades det första världsmästerskapet i handboll för damer?

Det första världsmästerskapet i handboll för damer spelades 1957. Denna första upplaga arrangerades i Jugoslavien och hade nio deltagande lag, alla från Europa. Turneringen spelades utomhus med sju spelare per lag, vilket skiljde den från de tidigare elvamannaturneringarna. Finalen 1957 lockade cirka 8000 åskådare. Det var först vid VM 1962 som det första icke-europeiska laget, Japan, deltog.

Hur ofta spelas VM i handboll för damer?

Sedan 1993 spelas världsmästerskapet i handboll för damer vartannat år. Denna frekvens infördes efter en period mellan 1978 och 1990 då mästerskapet hölls vart fjärde år, i växelvis arrangemang med de olympiska sommarspelen. Turneringen spelas med ett års förskjutning gentemot Europamästerskapet. Spelperioden är sedan 1965 koncentrerad till senhösten, november eller december, medan de fem första tävlingarna spelades på sommaren eller tidig höst.

Vilket land har vunnit flest VM-guld?

I en kombinerad beräkning som inkluderar ärvda medaljer och resultat är Ryssland den mest framgångsrika nationen med sju världsmästartitlar. Norge ligger på andra plats med fem VM-guld. Europeiska lag har dominerat turneringen genom historien. De enda lagen från andra kontinenter som vunnit guld är Sydkorea, som tog hem titeln 1995, och Brasilien, som vann 2013. Båda dessa segrar kom några år efter att respektive nation hade varit värd för mästerskapet.

Hur många lag deltar i VM?

Antalet deltagande lag har successivt ökat genom åren. I det första mästerskapet 1957 deltog nio lag. Detta antal utökades i etapper och från och med 2021 omfattar turneringen 32 nationella lag. Dessa 32 lag delas in i åtta grupper om fyra lag i varje. Utvidgningen till 32 lag följde på en tidigare expansion från tolv till sexton lag inför VM 1986, vilket speglade sportens ökade globalisering.

Vem är den mest dekorerade spelaren i VM-historien?

Den norska målvakten Katrine Lunde (Haraldsen) innehar rekordet för flest VM-medaljer med totalt sju stycken. Hon representerade det norska landslaget under en period av 22 år. Lunde gjorde sin första VM-turnering 2003 och avslutade sin internationella karriär vid VM 2025 vid 45 års ålder. Under sin långa karriär var hon en nyckelspelare i det norska lag som vann fem VM-guld.

Spelas VM inomhus eller utomhus?

Alla världsmästerskap i handboll för damer sedan 1965 har spelats inomhus. De två första mästerskapen, 1957 och 1962, spelades på utomhusplan. Övergången till inomhushandboll skedde vid VM 1965 som arrangerades i Västtyskland. Även de tidigare internationella tävlingarna för damer 1949, 1956 och 1960, som inte räknas som de första sju-manna-VM, spelades utomhus med elva spelare per sida.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.