IF Elfsborg

Grundande och tidiga år

IF Elfsborgs rötter går tillbaka till den 26 juni 1904, då en grupp på 19 unga killar i 14–15-årsåldern bildade Borås Fotbollslag i Ordenshuset på Landala i Borås. Initiativtagaren var Carl Larson, som bland annat drev på idén eftersom stadens dåvarande huvudidrottsförening inte erbjöd fotboll. Bara två år senare, 1906, bytte föreningen namn till IF Elfsborg. Anledningen var att det fanns för många klubbar med 'Borås' i namnet. Namnet Elfsborg, med den äldre stavningen med E, och klubbens gula och svarta färger är hämtade från Älvsborgs regemente, vilket signalerade en ambition att representera hela regionen och inte bara staden. Den första större framgången kom 1908 då laget blev distriktsmästare efter finalseger mot Mariestad. På 1920-talet bedrev föreningen även bandy och deltog i svenska mästerskapet 1922, dock utan att vinna någon match.

Vägen till toppen och den första storhetstiden

När det nationella seriesystemet startade 1924/25 placerades Elfsborg i division två, Västsvenska serien. Redan säsongen därpå, 1925/26, vann de serien och gick till kval till Allsvenskan. I kvalet besegrade de Halmstads BK efter en avgörande tredjematch som vanns med 4–1, där Nils Hedihn gjorde alla fyra målen. Detta innebar historisk debut i Allsvenskan den 2 augusti 1926. Efter en svag inledning etablerade sig klubben snabbt i mitten av tabellen. En nyckelspelare under denna era var Sven Jonasson, som debuterade 1927 och sedan spelade 332 allsvenska matcher i följd, ett fortfarande ogjort rekord. Han blev också klubbens stora målskytt och vann skytteligan två gånger. Hemmaplan var under denna period Ramnavallen. Storhetstiden inleddes på allvar 1934/35 med en tredjeplats och det lilla silvret. Säsongen 1935/36 kom sedan det första SM-guldet efter en dramatisk avslutning med dubbelsegrar mot AIK. Laget slog det säsongen även ett publikrekord på Ramnavallen och noterade en historisk 12–2-vinst borta mot IFK Eskilstuna, vilket fortfarande är den största bortavinsten i Allsvenskans historia. Framgången fortsatte med ytterligare två raka SM-guld 1939 och 1940. Under denna period utgjorde Elfsborg stommen i det svenska landslaget, med upp till sju spelare i truppen. Efter gulden följde tre raka andraplatser i mitten av 1940-talet innan den långa toppperioden avslutades med ett brons 1946/47. Totalt tog klubben medalj i tio av tretton säsonger mellan 1934/35 och 1946/47.

Nedgång, återkomst och SM-guld 1961

Efter storhetstiden blev Elfsborg ett mittenlag som regelbundet slutade precis ovanför nedflyttningsstrecket. Denna period tog slut 1953/54 då klubben degraderades från Allsvenskan för första gången efter 28 raka säsonger i högsta serien. Sex säsonger tillbringades sedan i division två, där laget ofta slutade tvåa och missade uppflyttning. Genombrottet kom 1960 med en övertygande serieseger i Västra Götalandsserien, följd av kvalseger. Comebacken i Allsvenskan blev spektakulär. Säsongen 1961 gick det nyuppflyttade IF Elfsborg hela vägen och erövrade sitt fjärde SM-guld, vilket var första gången ett lag gick direkt från division två till att bli svenska mästare. Säsongen innehöll höjdpunkter som en 5–5-match mot IFK Göteborg och ett nytt publikrekord på Ryavallen på 22 654 åskådare i mötet med IFK Norrköping. 1965 följde klubben upp med ett stort silver via en andraplats.

Perioden med upp- och nedflyttningar

Efter en tredjeplats 1970 degraderades Elfsborg återigen, men tog sig direkt tillbaka som seriesegrare i division två. 1977 nådde laget sin bästa placering sedan 1960-talet med ett stort silver, tvåa bakom Malmö FF. Laget hade då anfallaren Thomas Ahlström, som även var med i VM 1974, och målvakten Tore Stenbäcken som satte rekord med 674 minuter utan insläppt mål. 1979 tog man brons. 1980-talet präglades av instabilitet med flera upp- och nedflyttningar. Efter att ha kvalat sig kvar 1981 tog man lilla silvret 1982 och nådde semifinal i SM-slutspelet. Degradering 1984 följdes av en kort comeback 1986, innan ny nedflyttning 1987. Det skulle dröja till 1997 innan Elfsborg återvände till Allsvenskan, denna gång under ledning av Anders Linderoth och med unga talanger som Anders Svensson, Tobias Linderoth och Fredrik Berglund i truppen. Comebacken markerades med en hemmaförlust mot IFK Göteborg.

Cupframgångar och etablering på 2000-talet

Trots en lovande femteplats 2000 kämpade laget de följande åren för att hålla sig kvar i Allsvenskan. Framgångarna kom istället i Svenska cupen, där man tog sitt första cupguld 2001 efter en dramatisk final mot AIK. Denna seger följdes upp av ytterligare ett cupguld 2003. En vändpunkt inträffade 2005 med invigningen av den nya hemmaarenan, Borås Arena, och en satsning på att få tillbaka tidigare spelare. Investeringarna bar frukt omedelbart då laget, under tränaren Magnus Haglund, vann sitt femte SM-guld 2006 , det första på 41 år. Denna seger öppnade dörren till europeisk fotboll. 2007 kvalificerade sig Elfsborg för första gången till Champions League-kval, där man slog ut lag från Nordirland och Ungern innan man föll mot Valencia. Via kval till UEFA-cupen nådde man sedan gruppspelet. Klubben etablerade sig som en toppklubb med ambitionen att årligen kvala in till europeiska turneringar, något som visades genom andraplatser 2008 och tredjeplatser 2009.

Det sjätte guldet och 2010-talet

IF Elfsborg fortsatte att vara en stabil toppklubb i början av 2010-talet. Efter en fjärdeplats 2010 kom höjdpunkten 2012 då laget under ledning av Jörgen Lennartsson erövrade sitt sjätte och hittills senaste SM-guld. Denna seger bekräftade klubbens återkomst som en av Sveriges absolut främsta fotbollsföreningar. Under 2010-talet deltog klubben regelbundet i kval till europeiska turneringar som Champions League och Europa League, där man bland annat mötte klubbar som S.S. Lazio och S.C. Braga. Klubben har under 2000- och 2010-talen varit känt för att vara extremt starka hemma på Borås Arena, vilget gett arenan smeknamnet 'Elfsborgs fästning'. Den långsiktiga satsningen på ungdomsutveckling och en tydlig spelidé har varit nyckeln till denna långvariga framgång.

Vanliga frågor om IF Elfsborg

När grundades IF Elfsborg?

IF Elfsborg grundades den 26 juni 1904 av en grupp unga killar under namnet Borås Fotbollslag. Namnet ändrades till IF Elfsborg redan 1906, eftersom initiativtagarna ansåg att det fanns för många klubbar med 'Borås' i namnet. Klubben är alltså en av Sveriges äldre fotbollsföreningar med rötter från början av 1900-talet. Grundandet skedde i Ordenshuset på Landala i Borås, och huvudpersonen bakom idén var Carl Larson, som också praktiserade friidrott och brottning.

Hur många SM-guld har IF Elfsborg vunnit?

IF Elfsborg har vunnit det svenska mästerskapet i fotboll, SM-guld, totalt sex gånger. De första tre gulden kom under en storhetstid på sent 1930-tal: 1936, 1939 och 1940. Det fjärde guldet kom 1961, i en historisk säsong där laget gick direkt från uppflyttning till att bli mästare, vilket var en första gång i Sverige. Efter en lång väntan på 41 år vann klubben sitt femte guld 2006. Det senaste och sjätte SM-guldet togs 2012, vilket bekräftade klubbens status som en modern toppklubb.

Var spelar IF Elfsborg sina hemmamatcher?

IF Elfsborg spelar sedan 2005 sina hemmamatcher på Borås Arena, en arena som ofta kallas 'Elfsborgs fästning' på grund av lagets starka hemmastatistik där. Innan dess hade klubben två andra huvudarenor. Från grundandet och fram till 1941 spelade man på Ramnavallen, där det fortfarande gällande publikrekordet är 16 348 åskådare från 1936. Därefter flyttade man till Ryavallen, som invigdes 1941 med en match där Elfsborg besegrade det svenska landslaget med 2–1. Ryavallen var hemmaplan fram till övergången till den moderna Borås Arena och såg publikrekordet 22 654 åskådare 1961.

Vilken är IF Elfsborgs största rival?

IF Elfsborgs främsta rival är utan tveck IFK Göteborg, vilket skapar en klassisk derbymatch mellan de två västsvenska klubbarna. Matcherna mellan lagen har ofta varit höjdpunkter i Allsvenskan och präglats av stor dramatik, som till exempel 5–5-matchen 1961 och en 2–1-vinst på Nya Ullevi 1977. Andra lokala rivaler inkluderar Norrby IF från Borås, som man tävlade med om att vara stadens bästa lag under tiden i division två på 1950-talet. Matcherna mot IFK Göteborg lockar traditionellt storpublik och har ofta varit avgörande för serieloppet, som när Elfsborg vann med 4–0 hemma 1977.

Vilka är några av IF Elfsborgs mest kända spelare genom tiderna?

IF Elfsborg har fostrat många kända spelare. Den största profilen under den första storhetstiden var anfallaren Sven Jonasson, som gjorde 252 mål för klubben, vann skytteligan två gånger och spelade 332 allsvenska matcher i följd, ett fortfarande ogjort rekord. Under 1960-talet var spelare som Henry Larsson och en ung Ove Grahn, som gjorde sina första matcher i klubben, viktiga för det fjärde guldet 1961. På 1970-talet var landslagsanfallaren Thomas Ahlström, som deltog i VM 1974, en nyckelspelare. Under den moderna eran har mittfältaren Anders Svensson och anfallaren Fredrik Berglund, som båda hade sina genombrott i klubben på 1990- och 2000-talet, varit centrala figurer för framgångarna, inklusive SM-gulden 2006.

Har IF Elfsborg bara haft fotboll?

Nej, IF Elfsborg har inte enbart varit en fotbollsförening. Under tidiga delen av 1900-talet, framförallt på 1920-talet, hade klubben också ett bandylag. Detta lag deltog till och med i det svenska mästerskapet i bandy år 1922, även om de inte lyckades vinna någon match i turneringen. Klubben vann även Västergötlands distriktsmästerskap i bandy vid flera tillfällen, som 1920, 1924, 1927, 1932, 1934 och 1938. Idag är dock fotbollen klart den dominerande grenen inom föreningen, och bandyverksamheten är sedan länge nedlagd.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.