Clown

Historiska rötter och utveckling

Clownfigurens historia är både lång och mångsidig. De äldsta kända clownerna har hittats i Egyptens femte dynasti, omkring 2400 f.Kr. I dessa tidiga sammanhang hade clownerna ofta en socio-religiös och psykologisk roll, och traditionellt kunde samma personer inneha både präst- och clownroller. Den engelska termen clown dokumenterades första gången omkring 1560 i betydelsen bonde, tölp eller lantbo, och ordets ursprung är osäkert men kan komma från ett skandinaviskt ord besläktat med clumsy. Det var i denna betydelse som Shakespeare använde Clown som namn på narrfigurer i pjäser som Othello och En vintersaga.

Den moderna clownfiguren utvecklades ur de rustika narrfigurerna, zanni, i den tidigmoderna italienska commedia dell'arte. Dessa figurer var i sin tur direkt baserade på rustika narrkaraktärer från antikens grekiska och romerska teater. I det klassiska grekiska teaterväsendet fanns rustika buffonfigurer som kallades sklêro-paiktês eller deikeliktas. I romersk teater användes termen fossor, som bokstavligen betyder grävare eller arbetare, för clownliknande figurer. Under 1600-talet utvecklades harlekinaden i England, inspirerad av Arlecchino och commedia dell'arte. Här började Clown användas som ett givet namn för en standardkaraktär. Ursprungligen var han en motpol till Harlekins slughet och skicklighet, en buffon eller bondlurk som mer liknade en komisk idiot än en hovnarr. Han var en lågstatuskaraktär klädd i trasig betjäntklädsel.

Joseph Grimaldi och den moderna clownens födelse

De nu klassiska dragen hos clownkaraktären utvecklades i början av 1800-talet av Joseph Grimaldi. Han spelade Clown i Charles Dibdins pantomim Peter Wilkins: or Harlequin in the Flying World på Sadler's Wells Theatre år 1800. Grimaldi byggde upp karaktären till en centralfigur i harlekinaden och skapade även det traditionella whiteface-sminket som moderna västerländska clowner fortfarande använder. Under tidigt 1800-tal utökade han clownens roll i harlekinaden som var en del av brittiska pantomimer, särskilt på teatrarna Theatre Royal, Drury Lane, Sadler's Wells och Covent Garden. Han blev så dominerande på Londons komiska scen att harlekinadclowner blev kända som Josey, och både smeknamnet och Grimaldis whiteface-sminkdesign används fortfarande av andra clowner. Grimaldi betraktas därför som den första mainstream-clownrollen.

Cirkusclownen och rolltyper

Cirkusclowntraditionen utvecklades ur tidigare komiska roller i teater- eller varietéföreställningar under 1800-talet till mitten av 1900-talet. Den moderna cirkusen härstammar från Philip Astleys ridskola i London, som öppnade 1768. Astley lade till en clown i sina shower för att underhålla åskådarna mellan rytterisekvenserna. Denna igenkännbara karaktär kännetecknas av extravagant kostym, distinkt smink, färgglada peruker, överdriven fotbeklädnad och färgglada kläder, en stil som generellt är designad för att underhålla stora publikmängder. Den amerikanske komikern George L. Fox blev känd för sin clownroll, direkt inspirerad av Grimaldi, på 1860-talet.

Tom Belling senior utvecklade den röda clownen eller Auguste-karaktären (Dummer August) omkring 1870. Denna figur agerade som en motpol till den mer sofistikerade white clownen. Belling arbetade för Circus Renz i Wien. Hans kostym blev mallen för den moderna standardkaraktären för cirkus- eller barnclowner, baserad på en lågstatus- eller luffarkaraktär med röd näsa, vitt smink runt ögonen och munnen samt överdimensionerade kläder och skor. Clownkomiken handlar vanligtvis om en dåres roll vars vardagliga handlingar och uppgifter blir extraordinära, och för vilken det löjliga, under en kort stund, blir ordinärt. Denna komedistil har en lång historia i många länder och kulturer över hela världen.

Clowner i olika kulturer och sammanhang

Clowner har en mångsidig tradition med betydande variationer i kostym och framträdande över hela världen. Inom antropologin har termen clown utvidgats till jämförbara narr- eller dårekaraktärer i icke-västerländska kulturer. Ett samhälle där sådana clowner har en viktig ställning kallas ett clown-samhälle, och en clownkaraktär som är involverad i en religiös eller rituell kapacitet är känd som en rituell clown. Många ursprungsamerikanska folk har en historia av clowning, som till exempel Pueblo-clownen inom Kachina-kulturen. En Heyoka är en individ i Lakota- och Dakota-kulturer som lever utanför de normala kulturella rollernas begränsningar och spelar rollen som en bakvänd clown genom att göra allt bakvänt. Heyoka-rollen fylls ibland bäst av en Winkte.

Kanadensiska First Nations har också narrliknande rituella utövare, översatta av en Anishinaabe-aktivist som Harlequins, även om den exakta naturen av deras roll hålls hemlig för icke-medlemmar av stammen än idag. Den kanadensiska clownmetoden som utvecklats av Richard Pochinko och vidareutvecklats av hans tidigare lärling, Sue Morrison, kombinerar europeiska och ursprungsamerikanska clowntekniker. I denna tradition görs masker av lera medan skaparens ögon är slutna. En mask görs för varje riktning i medicinhjulet. Under denna process skapar clownen en personlig mytologi som utforskar sina personliga erfarenheter.

Clowner i Sverige och moderna former

I Sverige finns sedan tidigt 1990-tal en mycket populär clown som går under benämningen Commediaclown eller Teaterclown. Den härstammar dels från Commedia dell'arte och dels från arbetet som grundades av regissören och teaterpedagogen Mario Gonzales regelverk. Gonzales började utarbeta dessa under sin tid på Théâtre du Soleil. Grupper som härstammar från hans arbete är idag 123 Schtunk och Dotterbolaget. Den moderna clownskolan för komedi på 2000-talet har divergerat från whiteface-clowntraditionen, med större tonvikt på personlig sårbarhet och förhöjd sexualitet.

I Sverige och andra länder har det sedan 1980-talet funnits sjukhusclowner som är specialiserade artister som arbetar på sjukhus och i andra vårdmiljöer. Sjukhusclowner har visat sig hjälpa till att lyfta patienternas humör med humor och hoppets positiva kraft, något som även inverkar positivt på personal och anhöriga. Orden clown, pajas och pellejöns används också i överförd betydelse för en person som har för vana att roa sina medmänniskor på ett mer eller mindre självförnedrande sätt. Clownframträdanden kan väcka en rad känslor, från humor och skratt till rädsla och obehag, vilket speglar komplexa samhälleliga och psykologiska dimensioner. Clowner upplevs inte alltid som roande utan har ibland använts som skräckfigurer, exempelvis i filmer, vilket har gett upphov till begreppet ond clown.

Kulturell betydelse och psykologiska dimensioner

Clowner har genom århundradena fortsatt att spela betydande roller i samhället och har utvecklats parallellt med föränderliga kulturella normer och konstnärliga uttryck. Som Peter Berger skriver verkar det troligt att dårskap och dårar, liksom religion och magi, möter några djupt rotade behov i det mänskliga samhället. Av denna anledning betraktas clowning ofta som en viktig del av utbildningen som en fysisk performancedisciplin, dels för att svåra ämnen kan hanteras, men också för att det kräver en hög nivå av risk och lek hos utövaren. Vissa författare har hävdat att på grund av den utbredda användningen av sådan komedi och dess långa historia är det ett behov som är en del av det mänskliga tillståndet.

Det finns flera stående rollfigurer bland de klassiska clownerna, som ofta funnit inspiration från Pajazzo, Pierrot och Harlekin vilka ursprungligen härstammar från det italienska folklustspelet, commedia dell'arte. Clowner är kända från England på 1500-talet. Konsten att uppträda som clown är känd som clowning eller buffoonery, och termen clown kan användas synonymt med föregångare som jester, joker, buffoon, fool eller harlequin. Genom att kombinera gamla traditioner med nya sammanhang, från scenen till sjukhuskorridoren, förblir clownen en relevant och mångsidig figur i den kulturella världen.

Vanliga frågor om Clown

Vad är en clown?

En clown är en person som utför fysisk komedi och konst på ett öppet sätt, vanligtvis medan de bär distinkt smink eller kostymering och vänder på folkliga normer. Konsten att uppträda som clown kallas clowning eller buffoonery. De mest igenkännbara clowner är cirkusclowner från västerländsk kultur, som kännetecknas av färgglada peruker, röda näsor och överdimensionerade skor. Clowner har också spelat roller i teater och folklore, som medeltidens hovnarrar och rituella clownfigurer i olika ursprungsamerikanska kulturer. Orden clown, pajas och pellejöns används även i överförd betydelse för en person som har för vana att roa sina medmänniskor på ett mer eller mindre självförnedrande sätt.

Var kommer clownen ifrån historiskt?

Clownfiguren har mycket gamla rötter. De äldsta kända clownerna har hittats i Egyptens femte dynasti, omkring 2400 f.Kr. Den moderna clownfiguren utvecklades ur de rustika narrfigurerna (zanni) i den tidigmoderna italienska commedia dell'arte, som i sin tur baserades på narrkaraktärer från antikens grekiska och romerska teater. Den engelska termen clown dokumenterades första gången omkring 1560. Under 1600-talet utvecklades harlekinaden i England, inspirerad av Arlecchino, och här började Clown användas som namn på en standardkaraktär. Den nu klassiska utformningen av clownkaraktären med whiteface-smink utvecklades av Joseph Grimaldi i början av 1800-talet.

Vad är en sjukhusclown?

Sjukhusclowner är specialiserade artister som arbetar på sjukhus och i andra vårdmiljöer. I Sverige och andra länder har de funnits sedan 1980-talet. Deras arbete har visat sig hjälpa till att lyfta patienternas humör genom humor och hoppets positiva kraft. Denna positiva inverkan sträcker sig även till personal och anhöriga vid vårdinrättningarna. Sjukhusclownens roll skiljer sig från den traditionella underhållningsclownen genom att den är specifikt anpassad till en känslig vårdmiljö och syftar till att ge emotionellt stöd och avlastning.

Vad är en commediaclown eller teaterclown?

Commediaclown eller teaterclown är en mycket populär clownform i Sverige sedan tidigt 1990-tal. Den härstammar dels från det italienska folklustspelet Commedia dell'arte och dels från arbetet som grundades av regissören och teaterpedagogen Mario Gonzales. Gonzales började utarbeta sina regelverk under sin tid på Théâtre du Soleil. Denna clownform fokuserar på teater och fysisk komedi. Grupper som härstammar från hans arbete är idag 123 Schtunk och Dotterbolaget. Den moderna clownskolan på 2000-talet har i allmänheit divergerat från den traditionella whiteface-clownen med större tonvikt på personlig sårbarhet.

Finns det olika typer av clowner?

Ja, det finns många olika typer och traditioner. De klassiska rollfigurerna har ofta inspiration från Pajazzo, Pierrot och Harlekin. Inom cirkusen utvecklades skillnaden mellan den sofistikerade white clownen och den röda clownen eller Auguste (Dummer August), som utvecklades av Tom Belling senior omkring 1870. Inom antropologin finns rituella clowner i många kulturer, som Pueblo-clownen och Lakotakulturens Heyoka, som gör allt bakvänt. Andra typer inkluderar hovnarrar, filmclowner och de nämnda sjukhusclownerna. Den kanadensiska clownmetoden kombinerar europeiska och ursprungsamerikanska tekniker.

Varför kan vissa människor vara rädda för clowner?

Clownframträdanden kan väcka en rad känslor, från humor och skratt till rädsla och obehag, vilket speglar komplexa samhälleliga och psykologiska dimensioner. Clowner upplevs inte alltid som roande utan har ibland använts som skräckfigurer, exempelvis i filmer. Detta har gett upphov till begreppet ond clown och fenomenet coulrofobi, som är rädsla för clowner. Denna rädsla kan kopplas till clownens ofta maskerade och oförutsägbara beteende, där den verkliga personen döljs bakom ett konstlat ansikte, vilket hos vissa kan skapa en känsla av obehag eller hot.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.