Diskoteksbranden i Göteborg

Lokalen och arrangemanget

Branden inträffade i en lokal som tillhörde Makedoniska föreningen vid Herkulesgatan 1 på Hisingen. Byggnaden var ursprungligen industriell och hade byggts på 1940-talet. Lokalen hade byggts om till föreningslokal i början av 1990-talet. Enligt gällande regler vid bygglovsprövningen var det största tillåtna antalet personer i lokalen 150, en begränsning som grundades på bredden på de två utrymningsdörrarna. Båda dörrarna hade en fri öppningsbredd på 0,835 meter. Hade de varit bredare hade fler personer tillåtits.

Lokalen hyrdes ut någon vecka före branden av en grupp ungdomar som uppgav att de ville anordna en privat födelsedagsfest. I verkligheten arrangerade de en diskoteksfest i samband med allhelgonahelgen. Arrangörerna träffades på kvällen den 29 oktober för att ställa i ordning. För att skapa mer dansyta flyttade de ett antal stolar och bord ut i lokalens nödutrymningstrappa, vilket blockerade trapphuset. Vid huvudentrén placerades ett bord för inträdesavgifter, vilket inskränkte passagen till cirka 60 centimeter. Information om festen spreds via lappar på stan och i skolor. Entréavgiften var 40 kronor. De första besökarna anlände strax före klockan 21. Antalet växte stadigt under kvällen till cirka 150 personer vid 22.15 och blev mycket trångt vid 23-tiden. Enligt polisens förhör fanns det 398 personer på festen när branden utbröt, varav minst 372 befann sig i själva danslokalen.

Brandens uppkomst och utbrott

Branden anlades ungefär klockan 23.25 i den hög av stolar som placerats i nödutrymningstrappan. Den troliga anläggningsmetoden var med sönderrivet papper eller brandfarlig vätska. De första tecknen på brand var obehaglig och irriterande rök som några festdeltagare upplevde cirka 23.25–23.30. Många avfärdade dock lukten och röken som ofarlig, i tron att den kom från tårgas eller en rökmaskin. Ungefär klockan 23.35 upptäckte en av discjockeyerna att det brann i nödutgången. Båda discjockeyerna varnade då för faran och uppmanade folk att lugnt ta sig ut. Musiken stängdes av och många började röra sig mot utgången.

Varningen togs dock inte på allvar av mer än hälften av festdeltagarna, som blev kvar i lokalen tills andra tecken på fara visade sig. Situationen förvärrades när någon från publiken efter varningen gick upp på scenen och började rappa, vilket fick några som var på väg ut att vända tillbaka. Först när folk började rusa mot utgången och rökutvecklingen blev omfattande insåg flera faran. Vissa personer som lämnade lokalen i ett tidigt skede hade inga större problem förutom trängsel. Flera vittnen menade dock att vakterna vid entrén i början hindrade utrymning eftersom de samtidigt släppte in nya personer. Från klockan 23.40 och framåt förblev dörren mellan den brinnande nödutgången och danslokalen öppen, vilket lät rök och flammor slå in i danslokalen.

Kaos vid utrymningen

Utrymningen präglades av allvarlig trängsel och flaskhalsar. För att underlätta flytten flyttades biljettbordet vid huvudentrén åt sidan, vilket i bästa fall ökade den fria passagen till 1,2 meter. Efter att cirka 150 personer hunnit ut kom dock detta bord att hamna framför dörren och blockera utrymningsvägen helt. Detta skapade ett stopp där cirka 20 personer trycktes samman i en hög vid dörren. Personer utanför försökte dra ut dem som var fast, men högen växte ständigt när fler människor trängde på bakifrån. Denna flaskhals löstes först någon gång mellan midnatt och 00.15, efter att brandmännen anlänt.

Med den huvudsakliga utgången blockerad och nödutgången i brand blev situationen desperat. Många festdeltagare krossade fönster för att fly. Fönstrens underkant låg 2,2 meter över golvet, och ett hopp ut innebar ett fall på 5–6 meter ner till marken. För att nå fönstren klättrade folk på möbler och på varandra. Av de överlevande tog sig minst 229 ut genom entrédörren, medan minst 37 lämnade lokalen genom ett fönster. Drygt 165 personer kunde ta sig ut själva, medan minst 122 personer drogs ut av någon annan. Totalt omkom 63 unga människor och 214 skadades.

Räddningsinsatsen

Det första nödsamtalet inkom till SOS Alarm klockan 23.42.02. På grund av oväsendet och skrik i bakgrunden hade operatörerna svårt att uppfatta adressen. Under de kommande tre minuterna inkom ytterligare 14 samtal. Klockan 23.45.40 larmades en räddningsstyrka från den närmaste stationen i Lundby ut. Innan denna styrka hunnit fram såg man röken, och brandmästaren begärde därför ut ytterligare resurser klockan 23.49.20. När Lundbystyrkan anlände var det fortfarande cirka 100 personer kvar i lokalen och livräddningsarbetet påbörjades omedelbart.

Rökdykarna kunde dock inte ta sig in i danslokalen förrän proppen av människor vid ingångsdörren hade lösts upp. Brandmännen reste en utskjutsstege och en maskinstege mot fönstren för att hjälpa till med räddningen. Enligt gällande bestämmelser skulle vid brand i samlingslokal två stora stationer och extra resurser omedelbart larmas ut, men detta skedde inte eftersom operatören på räddningstjänstens alarmcentral inte fick information om att det var en samlingslokal. Ytterligare styrkor anlände från Gårda-stationen strax före midnatt. Branden förklarades släckt några minuter efter klockan två på natten. Brandmännen räddade cirka 60 personer direkt, varav 40 leddes nerför trappan och 20 bars ut genom fönstren.

Polisutredning och gripanden

Polisens utredningsarbete inleddes klockan tre på morgonen den 30 oktober och skulle senare beskrivas som den svenska polisens största brottsofferinsats genom tiderna. Nästan 2000 förhör genomfördes och som mest arbetade fler än 100 poliser med ärendet. Under en tid var det oklart om branden var en olycka eller anlagd. Spekulationer om rasistiska motiv uppstod eftersom offren till stor del hade invandrarbakgrund, och det spreds till och med hotfulla lappar i Göteborg. I december 1999 erbjöds en belöning på 3 miljoner kronor för information som kunde leda till brandorsaken, efter att över 1400 personer hade förhörts. Polisen vädjade också om tips i ett nationellt TV-program.

I januari 2000 togs tre misstänkta ungdomar i förvar av polisen, och i februari greps en fjärde. Ingen förundersökning inleddes någonsin mot festarrangörerna. De fyra misstänkta var alla ungdomar med invandrarbakgrund från Iran, i åldrarna 17 till 19. Deras motiv var att en av dem hade nekats gratis inträde till festen och därför ville hämnas. De hade ömsesidigt kommit överens om att förstöra festen genom att anlägga en brand.

Rättegång och domar

De fyra ungdomarna åtalades för grov mordbrand. I tingsrätten år 2000 dömdes den som anlagt branden, Shoresh Kaveh, till åtta års fängelse. Två andra, Housein Arsani och Mohammad Mohammadamini, dömdes till sex års fängelse. Den fjärde, Meysam Mohammadyeh, som var minderårig vid brottstillfället, dömdes till tre år på ungdomsvård. Både försvar och åklagare överklagade domarna. Hovrätten upprätthöll två av domarna, men höjde straffen för Arsani och Mohammadamini från sex till sju års fängelse.

Hovrätten bedömde att det var avgörande för frågan om skuld att det inte hade gått att bevisa att någon annan än Kaveh hade rivit papper eller startat branden i trappan. Mohammadyeh, som hade försvarats av advokaten Leif Silbersky, ansågs ändå vara medansvarig för sin passivitet i den överenskomna planen. Åklagare i målet var Thomas Bodström, som senare blev justitieminister. Enligt då gällande svensk lag var maximistraffet för brottslingar i åldern 18–20 år åtta års fängelse, vilket den ledande gärningsmannen fick. För personer under 18 var fängelse endast möjligt för mycket grova våldsbrott, med ett maximum på fyra år.

Efterspel och minne

Omedelbart efter branden förklarades Göteborg som en stad i sorg. En minnesgudstjänst hölls i Göteborgs domkyrka med statsminister Göran Persson närvarande. Drygt 100 krisjourer upprättades de första två dygnen, ett arbete som fortsatte i varierande omfattning under de närmaste två åren. Brandlokalen stod i stort sett orörd fram till år 2000. Den renoverades och invigdes som en minneslokal på tredje årsdagen av branden.

Anhöriga till offren bildade föreningen Brandoffrens anhöriga (BOA). Denna ideella förening utbildar i den gamla festlokalen ungdomar om branders konsekvenser. Föreningen har också varit i kontakt med anhöriga efter en liknande diskoteksbrand i Volendam i Nederländerna och erbjudit stöd till anhöriga efter tsunamin 2004. Göteborgs räddningstjänst samt överlevare och anhöriga arbetar med informationsinsatser för att öka medvetenheten bland ungdomar. På tioårsdagen 2008 avtäcktes ett permanent minnesmärke i polerat granit med varje offers namn och ålder.

Vanliga frågor om Diskoteksbranden i Göteborg

Vad hände vid Diskoteksbranden i Göteborg?

Diskoteksbranden i Göteborg var en anlagd brand som inträffade på en diskoteksfest natten till den 30 oktober 1998. Festen hölls i en lokal på Hisingen som var godkänd för 150 personer, men där det fanns cirka 400 ungdomar. En brand anlades i en trappa som blockerats av möbler, vilket snabbt spred sig och skapade panik. På grund av blockerade utrymningsvägar och allvarlig trängsel omkom 63 personer och 214 skadades, varav 50 allvarligt. Det var den dödligaste brandkatastrofen i Sverige i modern tid.

Vem dömdes för Diskoteksbranden i Göteborg?

Fyra ungdomar i åldrarna 17 till 19 dömdes för grov mordbrand. Den som bedömdes ha anlagt branden, Shoresh Kaveh, dömdes till åtta års fängelse. Två andra, Housein Arsani och Mohammad Mohammadamini, dömdes först till sex år, men straffen höjdes till sju år i hovrätten. Den fjärde, Meysam Mohammadyeh, som var minderårig, dömdes till tre år på ungdomsvård. Deras motiv var att en av dem hade nekats gratis inträde till festen och de hade kommit överens om att hämnas genom att anlägga brand.

Hur startade Diskoteksbranden i Göteborg?

Branden anlades ungefär klockan 23.25 den 29 oktober 1998. Den startades i en hög av stolar och bord som hade placerats i byggnadens nödutrymningstrappa för att frigöra dansyta. Branden anlades troligtvis med hjälp av sönderrivet papper eller brandfarlig vätska. Några festdeltagare märkte obehaglig rök cirka fem till tio minuter senare, men många trodde den kom från en rökmaskin eller tårgas. Först när en discjockey upptäckte flammorna i nödutgången och varnade började en utrymning, som dock blev kaotisk på grund av blockerade utgångar.

Varför blev så många skadade och dödade i branden?

Den höga dödssiffran berodde på en kombination av faktorer. Lokalen var kraftigt överbefolkad med nästan 400 personer i en lokal godkänd för 150. Den avsedda nödutgången var blockerad av brinnande möbler. Den huvudsakliga entrén blev en flaskhals på grund av ett bord som användes som biljettbord och som senare kom att blockera dörren helt under paniken. Många festdeltagare tog inte de första varningarna på allvar, och när paniken bröt ut blev trängseln och trycket ohanterligt. Alternativa flyktvägar som fönster låg högt upp och ett hopp ut innebar ett fall på 5–6 meter.

Hur gick räddningsinsatsen till?

Det första nödsamtalet kom in klockan 23.42, men adressen var svår att uppfatta på grund av oväsendet. Den första räddningsstyrkan larmades från Lundby klockan 23.45 och anlände ungefär fyra minuter senare. De påbörjade omedelbart livräddning och reste stegar mot fönstren. Ytterligare styrkor anlände strax därefter. Brandmännen räddade cirka 60 personer direkt, varav 40 leddes ut genom trappan och 20 bars ut genom fönstren. Branden förklarades släckt några minuter efter klockan två på natten. Utrymningen försvårades av att rökdykarna inte kunde ta sig in i danslokalen förrän proppen av människor vid ingången löstes upp.

Vad är kvar av minnet om branden idag?

Minnet om branden lever kvar på flera sätt. Den ursprungliga brandlokalen renoverades och invigdes som en minneslokal på tredje årsdagen. Föreningen Brandoffrens anhöriga (BOA), som bildades efter tragedin, använder lokalen för att utbilda ungdomar om brandsäkerhet. På tioårsdagen 2008 avtäcktes ett permanent minnesmärke i polerat granit med alla offrens namn och ålder. Göteborgs räddningstjänst samt överlevare och anhöriga fortsätter att arbeta med informationsinsatser för att öka medvetenheten om brands konsekvenser, och föreningen har även gett stöd till anhöriga vid andra katastrofer.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.