Totò

Uppväxt och tidig karriär

Totò föddes i den fattiga stadsdelen Sanità i Neapel som utomäktenskaplig son till Anna Clemente. Hans biologiske far var okänd. Han fick smeknamnet Totò av sin mor, ett namn som sedan följde honom genom livet. Hans skolgång blev eftersatt medan han tillbringade tid i gränderna med vänner och tog tillfälliga småjobb. Trots sin begåvning avbröt han gymnasiestudierna när skådespelandet lockade.

Redan som femtonåring 1913 började han uppträda på små utomhusscener kring Neapels centralstation under pseudonymen Clerment. Hans främsta förebild var komikern Gustavo De Marco, som specialiserat sig på karikerande enmansföreställningar, så kallade macchiette. Första världskriget avbröt denna tidiga karriär. Han anmälde sig som frivillig 1915 men lyckades undvika fronttjänst. Efter kriget bestämde han sig för att satsa på skådespelandet som yrke och började i små ambulerande teatersällskap som spelade på landsbygden utanför Neapel. En vändpunkt kom 1921 när hans mors make, markisen Giuseppe De Curtis, erkände honom som sin son. Detta möjliggjorde en flytt till Rom och en chans att påbörja en teaterkarriär på riktigt.

Genombrott på scenen

I Rom inledde Totò 1922 ett samarbete med teaterdirektören Giuseppe Jovinelli. Hans paradnummer blev en starkt Chaplin-inspirerad figur med lustig hatt, stor jackett, korta byxor och ett skosnöre som slips. Med sketcher skrivna av bland andra Kokasse vann han snabbt teaterpubliken. Han fick även erbjudanden om operett.

Den första riktiga publiksuccén kom 1929 med pjäsen I tre moschettieri, en parodi på Dumas klassiker. Efter detta kunde han omkring 1931 bli sin egen manager och välja bland erbjudanden. Han specialiserade sig på genren avanspettacolo, korta teaterföreställningar som visades på biograferna före huvudfilmen. Denna genre hade blomstrat tack vare skatteförmåner från den fascistiska regimen.

Totò grundade ett eget teatersällskap 1932 som under 1930-talet turnerade över nästan hela Italien med stor framgång. Decenniet avslutades med en gigantisk succé, L'ultimo Tarzan 1939. Under denna framgångsrika tid började hans besatthet av adliga titlar visa sig. Genom omfattande genealogisk forskning och via en adoption 1933 av den utfattige markisen Francesco Maria Gagliardi Focas förvärvade han en rad adelstitlar i utbyte mot en livränta.

Övergången till film

Totò gjorde sin första filmroll 1937 men var initialt tveksam till mediet. Hans fokus låg fortfarande på teatern, särskilt ett nytt och framgångsrikt samarbete med revyförfattaren Michele Galdieri på de stora revyscenerna. Höjdpunkter inkluderade revyer som Orlando curioso 1942 och Con un palmo di naso 1944. Hans tredje filmroll i San Giovanni decollato 1940 gav så goda recensioner och inkomster att han bestämde sig för att göra fler filmer. Den verkliga vändpunkten kom med I due orfanelli 1947, den första av 16 filmer med regissören Mario Mattoli. Detta fick honom att börja se filmkarriären som något mer än ett tillfälligt avbrott.

Den andra filmen med Mattoli, Totò al giro d'Italia 1948, blev den första där hans artistnamn ingick i titeln, en trend som skulle fortsätta. Hans första riktigt stora filmsuccé kom med Totò cerca casa 1949, regisserad av Steno och Mario Monicelli. Filmen var en parodi på neorealistisk film och hyllades av både publik och kritiker. Kritikern Ennio Flaiano noterade att publiken gick på biografen för att se Totò själv, vilket förklarade varför hans namn nu fanns i titlarna. Andra kritiker, som Ermanno Contini, utropade honom till Italiens främsta komiker.

Filmstjärna och konstnär

Totò kom att medverka i totalt 97 filmer, varav ungefär en tredjedel innehöll hans namn i titeln. Hans första färgfilm var Totò a colori 1952. Han arbetade med 42 olika regissörer, men det mest fruktbara samarbetet var med Mario Mattoli. Hans filmer var ofta byggda kring hans komiska persona, en slags baskaraktär som garanterade vad publiken önskade.

Trots att han är mest känd för komedi, visade han även dramatisk skicklighet i filmer som Pier Paolo Pasolinis Uccellacci e uccellini (Hökar och sparvar) och episoden Che cosa sono le nuvole. Han bildade framgångsrika komiska par med skådespelare som Aldo Fabrizi och särskilt Peppino De Filippo, med vilken han gjorde filmer som Toto, Peppino, and the Hussy och Toto and Peppino Divided in Berlin. På 1950-talet började han även komponera poesi. Hans mest kända dikt är 'A Livella, som handlar om ett möte mellan en rik och en fattig man efter döden. Han var också sångtextförfattare och skrev den klassiska neapolitanska sången Malafemmena, dedicerad till sin hustru Diana efter deras separation.

Privatliv och personlighet

Totò inledde ett förhållande med Diana Bandini Rogliani 1931 när hon var 16 år. De gifte sig 1935, två år efter dottern Lilianas födelse. Dottern var döpt efter Totòs tidigare älskarinna, sångerskan Liliana Castagnola, som tagit sitt liv 1930, en händelse som märkte honom djupt. Äktenskapet upphörde juridiskt 1939, men paret bodde kvar under samma tak till 1950. Han fick en son, Massenzio, med sin älskarinna Franca Faldini 1954, men barnet dog efter några timmar. Under en turné 1956 förlorade han nästan hela synen på grund av en ögoninfektion som han ignorerat för att inte svika sina fans. Handikappet påverkade dock knappast hans arbetskapacitet eller skådespeleri.

Totò hade ett rykte som playboy. Hans fascination för adelstitlar kulminerade 1946 när en domstol i Neapel officiellt erkände hans många förvärvade titlar, vilket resulterade i ett extremt långt och pompöst fullständigt namn. För en man från fattiga kvarter var detta en märklig bedrift, men han verkade också samtidigt driva med titlarnas meningslöshet. I vardagen kallade han sig helt enkelt Antonio de Curtis. Han dog i Rom 15 april 1967 efter en serie hjärtattacker. Efterfrågan på att få sörja honom var så stor att det hölls tre begravningstjänster: en i Rom, en i Neapel och en tredje, med en tom kista, i hans födelsekvarter Sanità, arrangerad av en lokal Camorraboss.

Arv och betydelse

Totò var sin tids i särklass största publikmagnet i Italien. Hans humor var rotad i den napolitanska commedia dell'arte-traditionen med dess guitti, skriptlösa komiker. Hans stil kännetecknades av en dockliknande, staccatoartad gester, uttrycksfulla ansiktsminen och en surrealistisk känsla för humor som ofta byggde på primitiva drifter som hunger och sexlust. Hans roller kunde vara radikalt och naivt omoraliska, vilket ibland väckte kontrovers i det katolska och konservativa Italien. Exempelvis innehöll hans film från 1964, en parodi på What Ever Happened to Baby Jane?, en humoristisk hyllning till cannabis. Genom sitt omfattande arbete på scen, i revyer och i nästan hundra filmer, arbetade han med de flesta av Italiens stora skådespelare och regissörer under sin tid. Han efterlämnade ett bestående arv som komiker, poet och som en person förknippad med Neapel och dess folkliga kultur.

Vanliga frågor om Totò

Vad var Totòs riktiga namn och bakgrund?

Totòs riktiga namn var Antonio Vincenzo Stefano Clemente. Han var en utomäktenskaplig son född i den fattiga stadsdelen Sanità i Neapel. Hans mor var Anna Clemente och hans biologiske far var okänd. År 1921 började han använda efternamnet De Curtis efter att hans mor gift sig med markisen Giuseppe De Curtis, som tog på sig faderskapet.

Hur många filmer gjorde Totò under sin karriär?

Totò medverkade i totalt 97 biofilmer under sin karriär. Han gjorde även nio produktioner för television. I ungefär en tredjedel av hans filmer förekom hans artistnamn som en del av titeln för att locka publik. Hans första filmroll var 1937 i 'Fermo con le mani', men han blev inte regelbundet filmstjärna förrän på 1940-talet.

Vilken var Totòs första färgfilm och när kom den?

Totòs första färgfilm hette 'Totò a colori' och den hade premiär år 1952. Filmen marknadsfördes med hans namn i titeln, vilket var en vanlig strategi. Den var en av de första italienska färgfilmerna och använde Ferraniacolor-tekniken. Filmen är ett exempel på hur hans namn i sig var en publikmagnet.

Vem var Totòs främsta samarbetspartner som regissör?

Totòs främsta och mest fruktbara samarbete med en regissör var med Mario Mattoli. Tillsammans gjorde de 16 filmer. Deras första samarbete var filmen 'I due orfanelli' från 1947. Det var genom detta samarbete som Totò började se filmkarriären som något mer än ett tillfälligt avbrott från sin teaterverksamhet.

Hur började Totò sin karriär som scenkomiker?

Totò började sin karriär som scenkomiker redan 1913 vid 15 års ålder under pseudonymen Clerment. Han uppträdde på små utomhusscener kring Piazza Garibaldi i Neapel tillsammans med skolkamrater. Hans främsta förebild var komikern Gustavo De Marco och genren macchiette, som var karikerande enmansföreställningar. Denna tidiga karriär avbröts av första världskriget, men han återvände till skådespelandet efter kriget.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-05.