Rhodesia

Bakgrund och kolonial historia

Området som senare blev Rhodesia kom under brittiskt inflytande i slutet av 1800-talet i samband med Kapplöpningen om Afrika. År 1888 slöt hövdingen i Matabeleland ett fördrag med den brittiske finansmannen och kolonialpolitikern Cecil Rhodes, vilket i realiteten placerade regionen under brittisk kontroll. Rhodes stiftade 1889 British South Africa Company som ett organ för den brittiska expansionen, och hela området ställdes under detta kompanis överhöghet. Huvudstaden Salisbury anlades 1890. Området erhöll 1895 namnet Rhodesia efter Cecil Rhodes.

För att kontrollera kompaniets politik tillsattes 1898 en resident commissioner som var ansvarig inför den brittiska regeringen. Efter boerkriget uppstod en stark rörelse för att förvandla Rhodesia till en brittisk kronkoloni. Detta var länge ett brännande politiskt problem. År 1923 blev Sydrhodesia, området söder om Zambesifloden, en brittisk kronkoloni. Det övriga Rhodesia, som 1911 sammanslagits till Nordrhodesia, erhöll en liknande ställning 1924. Sydrhodesia erhöll självstyrelse med en folkvald lagstiftande församling, medan Nordrhodesia fick ett lagstiftande råd bestående av ämbetsmän och valda representanter.

Redan kort efter 1924 började diskussioner om att förena de två kolonierna. En brittisk kommission föreslog 1939 att Nordrhodesia och Nyasaland skulle förenas. Enighet nåddes först 1953, då Centralafrikanska federationen bildades av de tre kolonierna. Denna federation varade fram till 1964, då Nordrhodesia blev självständigt under namnet Zambia. Detta skapade förändrade förutsättningar för den återstående kolonin Sydrhodesia.

Den ensidiga självständigheten 1965

Den snabba avkoloniseringen av Afrika under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet oroade en betydande del av Sydrhodesias vita befolkning. I ett försök att fördröja övergången till svart majoritetsstyre utfärdade den vita sydrhodesiska regeringen en ensidig självständighetsförklaring från Storbritannien den 11 november 1965. Den nya nationen tog namnet Rhodesia, formellt med syfte att fortsätta som en konstitutionell monarki inom Samväldet. Storbritannien och övriga FN-medlemmar vägrade dock att erkänna den nya staten. Namndisputen hade pågått sedan oktober 1964, då Nordrhodesia blev Zambia. Den sydrhodesiska kolonialregeringen ansåg att tillägget 'Syd-' var överflödigt och ville använda enbart Rhodesia, men den brittiska regeringen vägrade godkänna detta eftersom landets namn definierades av brittisk lagstiftning. Efter den ensidiga självständighetsförklaringen antog FN:s säkerhetsråd resolution 216, som uppmanade alla stater att vägra erkännande och bistånd till Rhodesia. Rhodesia var en inlandsstat som gränsade till Botswana i sydväst, Moçambique i öst, Sydafrika i söder och Zambia i nordväst.

Politisk utveckling och inbördeskrig

Rhodesia leddes från 1965 till 1979 av premiärminister Ian Smith och hans parti, Rhodesiska fronten. Efter att ha misslyckats med en försoning med Storbritannien och utan erkännande från omvärlden bytte landet den 2 mars 1970 namn till Republiken Rhodesia. År 1970 infördes en ny grundlag som etablerade ett öppet rassegregerat röstsystem. Enligt denna grundlag skulle 50 parlamentsledamöter tillsättas av vita väljare, åtta av svarta väljare och ytterligare åtta av ett kollegium av afrikanska stamhövdingar. Detta motiverades med att de vitas andel av skatteuppbörden var större än deras andel av representanter. Regeringen utlovade att fördelningen gradvis skulle förändras i takt med att utbildningsnivå och inkomst hos den svarta befolkningen förbättrades, men ingendera av dessa förbättringar skedde i nämnvärd omfattning.

Från 1972 förde olika svarta gerillarörelser en väpnad kamp mot Rhodesias regering, vilket utvecklades till Rhodesiska bushkriget. Två vänsterinriktade afrikanska nationalistpartier, Zimbabwe African People's Union (ZAPU) och Zimbabwe African National Union (ZANU), inledde ett väpnat uppror efter den ensidiga självständighetsförklaringen. ZANU, under ledning av Robert Mugabe, kom att dominera kampen och stöddes regelbundet av Kina, medan ZAPU fick stöd från Sovjetunionen. Inbördeskriget, kombinerat med internt missnöje, en försämrad ekonomisk situation och en eskalerande emigration av den vita befolkningen, samt påtryckningar från Storbritannien, Sydafrika och USA, tvingade regeringen att ändra politik.

Övergången till majoritetsstyre och Zimbabwe

En växande krigströtthet, diplomatiskt tryck och en omfattande handelsembargo från FN fick premiärminister Ian Smith att gå med på majoritetsstyre 1978. Allmänna val hölls 1979 efter en överenskommelse två år tidigare, där 28 av 100 mandat var reserverade för vita väljare. Efter valen blev Abel Muzorewa premiärminister för en ny multiracial regering, formellt en samlingsregering där Ian Smith ingick. Staten bytte namn till Zimbabwe-Rhodesia. Denna lösning misslyckades dock med att blidka internationella kritiker eller stoppa kriget, eftersom ZANU och ZAPU valt att bojkotta valen och fortsatte sin kamp. I december 1979 säkrade Muzorewa en överenskommelse med ZAPU och ZANU, vilket gjorde det möjligt för Zimbabwe-Rhodesia att kortvarigt återgå till kolonial status under brittiskt överinseende väntande på nya val. Förhandlingar ägde rum i Lancaster House i London. Efter att Storbritannien formellt hade återtagit det koloniala styret, som från brittisk synpunkt aldrig formellt upphört, hölls allmänna val med allmän rösträtt 1980. ZANU säkrade en valseger i dessa val. Den 11 april 1980 omvandlades territoriet till republiken Zimbabwe, som omedelbart erkändes av Storbritannien och det internationella samfundet. Robert Mugabe ledde landet, först som premiärminister och från 1987 som president.

Samhälle och demografi

Rhodesia var ett land med en komplex etnisk och språklig sammansättning. Den vita befolkningen, som utgjorde den styrande minoriteten, talade framför allt engelska. Ett mindre antal talade även afrikaans. Den svarta majoritetsbefolkningen uppskattades till cirka 70 procent shonatalande och omkring 20 procent ndebeletalande. Den indiska minoriteten i landet talade huvudsakligen gujarati. Landets största städer var huvudstaden Salisbury och Bulawayo. Politisk sett behöll Rhodesia ett westminstersystem ärvt från Storbritannien. Efter utropandet av republiken 1970 ersattes den tidigare enkammarförsamlingen av ett bikameralt parlament, bestående av ett underhus och ett senat. Detta system behölls i Zimbabwe efter 1980. Den ceremoniella statschefen var en president, medan premiärministern var regeringschef. I motsats till större delen av landets vita befolkning som emigrerade, stannade Ian Smith kvar i Zimbabwe efter övergången och förblev en ihärdig kritiker av Mugabes regimen. De sista mandaten som var reserverade för vita väljare avskaffades genom en grundlagsändring 1987. Ian Smith avled 2007 i Sydafrika.

Vanliga frågor om Rhodesia

Vad var Rhodesia och när existerade det?

Rhodesia var en de facto stat i södra Östafrika som existerade från 1965 till 1979. Den uppstod efter att den brittiska kolonin Sydrhodesia den 11 november 1965 ensidigt förklarade sig självständig från Storbritannien. Från 1970 hette den officiellt Republiken Rhodesia. Staten fick aldrig internationellt erkännande och övergick efter förhandlingar och val till den nuvarande staten Zimbabwe 1980.

Varför erkändes inte Rhodesia av andra länder?

Rhodesia erkändes inte av andra länder eftersom dess självständighet var ensidig och inte godkändes av den tidigare kolonialmakten Storbritannien. FN antog resolutioner som uppmanade alla stater att vägra erkännande, främst med motiveringen att Rhodesia styrdes av en vit minoritetsregering som förnekade den svarta majoritetsbefolkningens politiska rättigheter. Regeringens rassegregerade valsystem och dess försök att fördröja införandet av majoritetsstyre ansågs oförenligt med internationella normer. Den ensidiga självständighetsförklaringen bröt mot brittisk och internationell lag, vilket ledde till diplomatisk isolering och omfattande sanktioner.

Vem var Ian Smith och vilken roll spelade han?

Ian Smith var premiärminister i Rhodesia från dess ensidiga självständighetsförklaring 1965 till 1979. Han ledde Rhodesiska fronten, ett parti som lovade att bevara den vita minoritetens politiska makt. Under hans ledning infördes en ny grundlag 1970 som etablerade ett rassegregerat parlament. Smith var den centrala figuren i regeringens motstånd mot internationellt tryck och förhandlingar om majoritetsstyre. Han gick slutligen med på att införa majoritetsstyre 1978 och ingick i den övergångsregering som bildades 1979.

Vad var orsaken till Rhodesiska bushkriget?

Rhodesiska bushkriget utbröt på grund av motståndet mot den vita minoritetsregimen från svarta nationaliströrelser som krävde majoritetsstyre och en avslutning på den rasbaserade diskrimineringen. Två huvudgrupper, Zimbabwe African National Union (ZANU) under Robert Mugabe och Zimbabwe African People's Union (ZAPU), inledde ett väpnat uppror från 1972. Kriget eskalerade på grund av regimen vägran att införa politiska reformer, internationellt stöd till gerillarna från länder som Kina och Sovjetunionen, och den ökande militära kapaciteten hos befrielserörelserna. Den väpnade kampen kombinerades med internt missnöje och ökande ekonomiska problem, vilket tvingade regimen till förhandlingsbordet.

Hur blev Rhodesia till Zimbabwe?

Övergången från Rhodesia till Zimbabwe var en process som inleddes med interna förhandlingar och val 1979, vilket ledde till bildandet av Zimbabwe-Rhodesia under Abel Muzorewa. Eftersom kriget fortsatte och den nya regimen inte erkändes internationellt, hölls förhandlingar i Lancaster House i London senare samma år. Avtalet möjliggjorde att Storbritannien återtog formellt ansvar för en kort period för att övervaka fria och rättvisa val. I valen 1980 segrade Robert Mugabes ZANU, och den internationellt erkända republiken Zimbabwe utropades den 11 april 1980.

Vilka var de viktigaste politiska grupperingarna under konflikten?

De två viktigaste svarta nationaliströrelserna var Zimbabwe African National Union (ZANU) och Zimbabwe African People's Union (ZAPU). ZANU, ledd av Robert Mugabe, dominerade slutligen kampen och fick regelbundet stöd från Kina. ZAPU var en rivaliserande grupp som stöddes av Sovjetunionen. På regeringssidan dominerade Ian Smiths Rhodesiska fronten, som representerade den vita minoritetens intressen. Under övergångsperioden spelade även biskop Abel Muzorewa en roll som ledare för en moderat svart opposition och blev premiärminister i Zimbabwe-Rhodesia 1979.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.