Xoloitzcuintle
Xoloitzcuintle, även kallad mexikansk nakenhund, är en uråldrig hundras från Mexiko. Rasen är mest känd för sin nakna variant, som ofta saknar päls helt, men finns även i en pälsad variant. Den har en lång historia som rituell och spirituell följeslagare hos forntida mesoamerikanska kulturer som aztekerna och mayaindianerna. Idag är den en erkänd utställningshund som förekommer i tre storlekar och värderas för sitt lugna och alerta temperament.
Historia och mytologiskt ursprung
Xoloitzcuintlens historia i Mexiko sträcker sig tusentals år tillbaka. Keramiska skulpturer som föreställer nakna hundar har hittats i forntida gravplatser i Västmexiko. Hos kulturer som mayaindianerna, toltekerna och aztekerna hade dessa hundar en djupgående rituell och spirituell betydelse. De offrades ofta och begravdes tillsammans med sina ägare, då de troddes kunna vägleda själen till underjorden. Rasens namn härstammar från den aztekiske guden Xolotl, som var gud av eld och blixtar, och ordet 'itzcuīntli', som betyder hund på nahuatl-språket. Aztekerna ansåg att guden skapat rasen. Under 1500-talet rapporterade spanska erövrare att hundkött serverades vid banketter, ofta tillsammans med fjäderfä, men det tycks ha varit mindre värderat. Den moderna rasens överlevnad hotades, och ett omfattande räddningsarbete inleddes på 1950-talet.
En vetenskaplig expedition år 1954, med stöd av den internationella kennelfederationen FCI, sändes ut för att leta efter kvarvarande renrasiga hundar i avlägsna delar av Mexiko. Expeditionen lyckades hitta tio lämpliga hundar som blev grunden för ett avelsprogram för att bevara rasen. Den första officiella rasstandarden skrevs kort därefter, och den 1 maj 1956 erkändes xoloitzcuintle officiellt i sitt hemland och internationellt. Genetiska studier visar att dagens xoloitzcuintle bara har cirka tre procent av sitt arv från förkoloniala hundar, medan huvuddelen av deras arvsmassa kommer från hundar som införts från Gamla världen.
Utseende och storleksvarianter
Xoloitzcuintle är en muskulös, kraftfull och smidig hund med en rektangulär kroppsbyggnad, där kroppen är något längre än höjden vid manken. Rasen förekommer i tre distinkta storlekskategorier. Miniatyrvarianten mäter mellan 25 och 35 centimeter i mankhöjd, intermediatevarianten mellan 36 och 45 centimeter, och standardvarianten mellan 46 och 60 centimeter. Särskilt fina exemplar av standardstorleken kan tillåtas vara upp till två centimeter högre. Det mest karakteristiska draget är att rasen finns i två helt skilda pälsvarianter, nakna och pälsade, som kan födas i samma kull.
Den nakna varianten saknar vanligtvis päls på kroppen, men kan ha kort behåring på huvudet, tassarna och svansspetsen. Enligt rasstandarden får denna behåring inte vara längre än två centimeter, även om det finns hundar med längre päls. Den nakna hunden har ofta rynkor i huden och kan ha ofullständig tanduppsättning, en effekt av den genetiska mutation som orsakar hårlösheten. Den pälsade varianten, som är fullt täckt av päls, representerar hundens ursprungliga form före mutationen. Den ska ha kort, slät och åtsittande päls utan underull. Båda varianterna har färgrestriktioner, där färger som black and tan, sable och merle inte är godkända. För den nakna varianten finns även restriktioner för för mycket vitt i pälsen.
Genetik och avel
Hårlösheten hos xoloitzcuintle är ett resultat av en spontan mutation som uppstod för tusentals år sedan och orsakas av en förändring i det autosomala FOXI3-genen. Denna mutation leder till en form av kanin ektodermal dysplasi. Eftersom genen är dominant behövs bara en kopia för att hunden ska vara naken. En hund med två kopior av den härliga genen (homozygot) är dock inte livsduglig, vilket gör att avel mellan två nakna hundar alltid kommer att producera några pälsade valpar i varje kull. Den pälsade varianten uppstår endast när hunden är homozygot för den recessiva, pälsade genvarianten. Detta innebär att de två varianterna är genetiskt oupplösligt sammanlänkade. Från och med 2016 är de pälsade hundarna fullt godkända för både utställning och avel, vilket har bidragit till att bredda rasens genetiska bas. Stamboken för rasen är fortfarande öppen, vilket innebär att hundar som uppvisar rastypiska drag men saknar känd härstamning kan registreras efter bedömning.
Temperament och egenskaper
Enligt rasstandarden ska xoloitzcuintle vara en tystlåten, lugn, glad, uppmärksam och alert hund. Den beskrivs som en god familjehund som är lojal mot sina närmaste. Rasen kan vara något reserverad eller försiktig mot främlingar, vilket gör tidig socialisering viktig. Dess lugna sinnelag och uppmärksamhet gör den till en trevlig sällskapshund som passar i olika boendeformer, särskilt de mindre storlekarna. Trots sin lugn är den alert och vaksam. Dess utseende har jämförts med andra urhundsraser som faraohunden, med stora, fladdermusliknande öron, mandelformade ögon och en lång, elegant hals.
Rasens väg till internationellt erkännande
Xoloitzcuintle har en intrikat historia vad gäller formellt raserkännande. Rasen var en av de första som registrerades av American Kennel Club (AKC) i USA, där en hund vid namn Mee Too blev den första att registreras redan 1887. År 1940 blev Chinito Junior rasens hittills enda AKC-champion. På grund av rasens extremt låga antal och rädsla för utrotning avregistrerades den dock från AKC:s stambok 1959. Efter det omfattande räddningsarbetet i Mexiko på 1950-talet och det internationella erkännandet via FCI 1956 började intresset åter växa. Xoloitzcuintli Club of America (XCA) bildades 1986 med målet att återfå AKC-erkännande. År 2009 återintogs rasen i AKC:s Miscellaneous Class, och sedan den 1 januari 2011 är den fullt erkänd och tävlingsberättigad inom AKC:s Non-Sporting Group. I Sverige förvaltas rasen av Svenska Kennelklubben (SKK).
Förhistorisk och genetisk bakgrund
DNA-analyser har gett ny kunskap om xoloitzcuintlens ursprung. En studie från 1999 som använde mitokondriellt DNA visade att xoloitzcuintlens DNA-sekvenser var identiska med hundar från Gamla världen. En analys från 2018 av DNA från arkeologiska lämningar av förkoloniala hundar i Nordamerika stödde teorin att dessa hundar inte härstammade från vargar som domesticerats i Nya världen. Istället var de ättlingar till domesticerade hundar som kommit till Nordamerika från Sibirien tillsammans med mänskliga migrationer för mer än 9000 år sedan. En genomsekvensering från 2020 indikerade dock att de två moderna mexikanska raserna, chihuahua och xoloitzcuintle, bara härrör cirka fyra respektive tre procent av sitt arv från dessa förkoloniala hundar. Detta innebär att den nuvarande rasens genetiska sammansättning i hög grad kommer från senare införda europeiska hundraser.
Rasens roll i forntida samhällen
Förutom sin spirituella roll som vägledare till underjorden hade xoloitzcuintlen en praktisk roll i de forntida mesoamerikanska samhällena som en källa till mat. Spanska rapporter från 1500-talet berättar om stora antal hundar som serverades vid banketter. Vid aztekiska köpmannafester kunde det serveras 80 till 100 kalkoner och 20 till 40 hundar. När dessa två köttsorter serverades i samma rätt placerades hundköttet längst ner i fatet, vilket tyder på att det hade ett lägre anseende. Aztekerna konsumerade få domesticerade djur, och över nittio procent av de ben som hittats på arkeologiska platser härrör från hjortdjur. Hundens dubbla roll som både andlig följeslagare och matkälla illustrerar dess komplexa ställning i dessa kulturer.
Moderna klubbar och räddningsarbete
Efter rasens återupptäckt har dedikerade klubbar bildats för att främja och skydda xoloitzcuintle. Xoloitzcuintli Club of America (XCA), som är den officiella moderklubben för rasen i USA, grundades den 26 oktober 1986. Klubben har sedan dess arbetat systematiskt för att säkra rasens framtid. De har sammanställt en stambok som följer kraven för AKC-erkännande, hållit ett årligt specialutställningsevenemang och publicerat en kvartalstidning som heter The Xolo News. En viktig del av deras arbete är ett aktivt nationellt räddningsnätverk, som tidigare kallades The Xolo Rescue League och nu är känt som National Xolo Rescue. Detta nätverk arbetar med att hitta nya hem till hundar i behov. Sedan den 1 januari 2007 har xoloitzcuintlar registrerade i AKC:s Foundation Stock Service (FSS) varit berättigade att tävla i prestationsgrenar hos AKC.
Vanliga frågor om Xoloitzcuintle
Vilka storlekar finns xoloitzcuintle i?
Xoloitzcuintle förekommer i tre officiella storleksvarianter. Miniatyrvarianten mäter mellan 25 och 35 centimeter i mankhöjd. Mellanvarianten, som kallas intermediate, mäter mellan 36 och 45 centimeter. Standardvarianten är den största och mäter mellan 46 och 60 centimeter. För exceptionellt fina exemplar av standardstorleken tillåts en mankhöjd som överstiger 60 centimeter med upp till två centimeter. Storleken påverkar inte hundens proportioner eller typ, som ska vara rektangulär och muskulös oavsett variant.
Har alla xoloitzcuintlar ingen päls?
Nej, inte alla xoloitzcuintlar är nakna. Rasen finns i två distinkta varianter: naken och pälsad. Den nakna varianten är den mest kända och har vanligtvis ingen päls på kroppen, men kan ha korta hår på huvudet, tassarna och svansspetsen. Den pälsade varianten är fullständigt täckt av en kort, slät och tät päls utan underull. Båda varianterna är fullt godkända enligt rasstandarden och kan födas i samma kull, eftersom de skiljer sig åt genom en enkel genetisk skillnad.
Varifrån kommer namnet xoloitzcuintle?
Namnet xoloitzcuintle har sitt ursprung i det forntida nahuatl-språket, som talades av aztekerna. Det är en sammansättning av två ord: 'Xolotl', som var namnet på en aztekisk gud förknippad med eld, blixtar och dödsriket, och 'itzcuīntli', som helt enkelt betyder 'hund'. Enligt aztekisk mytologi var guden Xolotl hundens skapare. Namnet reflekterar hundens djupa koppling till den förkoloniala kulturen och dess roll som en spirituell följeslagare som kunde vägleda själar i efterlivet.
Vad är typiskt för en xoloitzcuintles temperament?
Xoloitzcuintlen beskrivs som en tystlåten, lugn, glad, uppmärksam och alert hund. Den är känd för att vara lojal och fäst vid sin familj. Rasen kan dock vara något reserverad eller försiktig när den möter främlingar, vilket inte ska förväxlas med skygghet eller aggression. Tidig och positiv socialisering är viktigt för att den ska bli en välbalanserad hund. Dess lugna och vaksamma sinnelag gör den till en utmärkt sällskapshund som passar för många olika typer av hundägare.
Varför har många nakna xoloitzcuintlar ofullständiga tänder?
Ofullständig tanduppsättning är en vanlig egenskap hos den nakna varianten av xoloitzcuintle och är direkt kopplad till genen som orsakar hårlösheten. Samma dominant ärvda gen som gör att hunden saknar päls påverkar också utvecklingen av tänderna. Detta är en del av den genetiska tillståndet som kallas kanin ektodermal dysplasi. Den pälsade varianten av rasen, som har den recessiva genvarianten, har däremot normalt en fullständig och komplett tanduppsättning. Detta är en naturlig del av rasens biologi och inte ett tecken på dålig hälsa i sig.
När återfick xoloitzcuintle sitt erkännande som ras?
Efter att ha varit nära utrotning återupptäcktes xoloitzcuintle som ras på allvar under 1950-talet. Den första moderna rasstandarden skrevs 1956, och samma år, den 1 maj, erkändes den officiellt av Mexiko och den internationella kennelfederationen FCI. I USA hade rasen varit erkänd av American Kennel Club (AKC) från 1887 men avregistrerades 1959 på grund av brist på avelsdjur. Efter decennier av arbete av rasens entusiaster, samlade i Xoloitzcuintli Club of America (XCA), återfick rasen sitt erkännande. Den återintogs i AKC:s Miscellaneous Class 2009 och blev fullt erkänd i Non-Sporting Group den 1 januari 2011.
Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.
