Vikval

Kännetecken och utseende

Vikvalen är den minsta arten bland rörhvalarna och en av de allra minsta bardvalarna, endast pygmérättvalen är mindre. Fullt utvecklade individer är vanligtvis mellan 8,3 och 8,8 meter långa, även om det finns rapporter om exemplar som nått drygt tio meter. I Nordatlanten har norska valfångstfartyg påstått sig ha fångat individer på upp till 10,7 meter, men dessa mätningar kan ha varit visuella och oprecisa. I Nordstillahavet hävdade sovjetiska fartyg att ha tagit hanar på 12,2 och 12 meter, men dessa rapporter anses vara felaktiga och kan ha varit felidentifierade sejvalar.

Vikvalen kan väga upp till tio ton och enligt vissa uppskattningar potentiellt nå en vikt på tretton ton. Färgteckningen är svart till mörkgrå på ovansidan och renvit på buken. Ett särskilt utmärkande kännetecken är den tydligt bakåtböjda ryggfenan. Sett från sidan har djuret en karakteristisk trekantig nos, vilket gett upphov till det engelska namnet sharp-headed finner.

På varje bröstfena finns en vit fläck, ett drag som gett upphov till det spanska namnet Rorcual aliblanco, vilket betyder vitvingad rörhval. Vikvalen har mellan 50 och 70 längsgående hudveck, så kallade rännor, på huvudets undersida och den främre delen av bålen framför naveln. I överkäken finns cirka 300 barder på varje sida, som vanligtvis är vita men ibland kan ha svarta kanter. Individer på södra halvklotet är generellt större än deras motsvarigheter på norra halvklotet, och honor är något större än hannar.

Utbredning och habitat

Vikvalen har en vid utbredning och förekommer i alla hav på både norra och södra halvklotet, med undantag för Antarktiska oceanen. Arten undviker dock grunda kustområden. Det finns ingen skarp gräns mellan utbredningsområdet för vikvalen och den närbesläktade antarktiska vikvalen på södra halvklotet, och regionen där båda arterna lever tillsammans är ganska stor. I europeiska vatten ses vikvalen sällan i Nordsjön, och i Östersjön påträffas normalt endast enskilda individer som kommit på avvägar.

Levnadssätt och föda

Vikvalen lever vanligtvis ensam eller i smågrupper om upp till fem individer, men grupper med mer än två djur observeras sällan. Den är en snabb simmare som ofta kan ses eskortera fartyg. Födan består huvudsakligen av kräftdjur, särskilt krill, och olika fiskarter. De vanligaste fiskbytena varierar med utbredningen och inkluderar sill, tobisfiskar, lodda, kolja och sardin. Vikvalen ingår i späckhuggarens bytespektrum och kan falla offer för dessa rovdjur.

Parningstiden sker för de flesta populationer under vintern, men det finns regionala variationer. Individer i Gula havet parar sig till exempel i november och december, medan populationer i Ochotska havet parar sig under februari och mars. Dräktigheten varar i cirka tio månader, varefter honan föder en enda unge som vid födseln är ungefär 2,8 meter lång. Ungen diar sin mor i ungefär fyra månader och stannar i hennes närhet i cirka två år. Vikvalen når könsmognad vid ungefär sju års ålder.

Taxonomi och namnhistoria

Vikvalens taxonomiska historia är komplex. Den beskrevs första gången vetenskapligt 1804 av Baron de Lacepede under namnet Balaenoptera acuto-rostrata, baserat på en ung hona som strandade nära Cherbourg i Frankrike 1791. Tidigare, 1780, hade Otto Fabricius beskrivit arten i sin Fauna Groenlandica, men han förväxlade den felaktigt med näbbvalen och gav den namnet Balaena rostrata. Under 1800-talet beskrevs flera andra namn för samma djur, som Balaenoptera davidsoni i Nordamerika och Sibbaldius mondini i Italien, men dessa synonymerades senare med B. acutorostrata.

Länge betraktades alla vikvalar som en och samma art, men genetiska studier på 1990-talet bekräftade att den nordliga vikvalen och den antarktiska vikvalen är separata arter. De två arterna skildes åt för ungefär 4,7 miljoner år sedan under en period av global uppvärmning i tidig pliocen. Vikvalens spridning in i norra hemisfären skedde snabbare, för ungefär 1,5 miljoner år sedan under pleistocen. Det finns dokumenterade fall av hybrider mellan vanlig vikval och antarktisk vikval, båda fångade i nordöstra Nordatlanten av norska valfångstfartyg.

Vikvalens trivialnamn har oklart ursprung. En teori länkar det till en tysk arbetare vid namn Meincke som arbetade för uppfinnaren Svend Foyn och som enligt berättelsen förväxlade en skock vikvalar med blåvalar. En annan teori, från författaren John Guille Millais, säger att Minkie var ett öknamn på en norsk sjöman som ropade 'Hval' vid varje ryggfena han såg. Arten har haft många olika namn genom historien, som liten spetshuvudval, mindre rörhval och zwergwal (dvärgval) på tyska. I Norge har den kallats vågehval, vilket betyder buktval. I Japan är den känd som koiwashi-kujira (liten sardinval) eller minku-kujira. På grönländska danska kallas den sildepisker (silltärskare).

Valfångstens historia och nutid

Valfångst på vikval har pågått sedan medeltiden, men under den stora valfångstepoken på 1800-talet ansågs arten vara mindre värdefull på grund av sin relativt lilla storlek och låga oljeutbyte. Amerikanska valfångare på 1800-talet trodde ofta att vikvalar var ungar av fenvalar och kallade dem 'young finbacks' eller 'Finback's calf'. När större valarter började bli sällsynta återupptogs jakten på vikvalen i större skala under tidigt 1900-tal, främst för köttets skull, och den blev en av de primära måltavlorna för valfångstindustrin. År 1985 beslutade Internationella valfångstkommissionen att stoppa den kommersiella jakten på arten.

Beslutet medförde undantag för traditionell subsistensjakt av urfolk, som till exempel på Grönland och i vissa delar av Ryssland. Dessutom kunde medlemsländer som Norge, Island, Ryssland och Japan fortsätta med fångst under förespegling av vetenskaplig forskning om de reserverade sig mot beslutet. Island genomförde ett vetenskapligt fångstprogram mellan 2003 och 2008 och återupptog den kommersiella fångsten 2006. Sedan dess fångas det mellan 40 och 80 vikvalar årligen av isländska fartyg. Trots denna fortsatta jakt klassificeras vikvalen idag som livskraftig.

Fossil historia och evolution

Vikvalen är känd i fossilregistret från pliocenepoken till kvartärperioden, med ett åldersspann som sträcker sig från för 4,7 miljoner år sedan till nutid. Vikvalens utvecklingshistoria är nära förknippad med klimatförändringar. Den gemensamma förfadern till den vanliga vikvalen och den antarktiska vikvalen levde i södra hemisfären. Arterna skildes åt under en period av global uppvärmning i tidig pliocen för ungefär 4,7 miljoner år sedan, då förändringar i de antarktiska havsströmmarna skapade isolerade populationer. Vikvalens spridning in i norra hemisfären skedde sedan snabbt för ungefär 1,5 miljoner år sedan under en avkylande period i pleistocen.

Den sydliga dvärgformen

På södra halvklotet finns en mindre form av vikval som tidigare betraktades som samma art men som numera anses vara den separata arten antarktisk vikval. Denna form beskrevs vetenskapligt i studier på 1980-talet av forskare som Peter Best samt Peter Arnold, Helene Marsh och George Heinsohn. Den beskrevs som en 'diminutiv form' eller 'dvärgform' och hade noterats tidigare på grund av sina distinkta markeringar. Denna sydliga form har en framträdande vit fläck på bröstfenorna och en ljus axelbläs, samt en mörk fläck på strupen, medan den nuvarande antarktiska vikvalen saknar dessa kontrasterande tecken.

Vanliga frågor om Vikval

Hur känner man igen en vikval?

Vikvalen är den minsta av rörhvalarna och känns igen på flera sätt. Den har en tydligt bakåtböjd ryggfena och en trekantig nos sett från sidan, vilket gett den namnet sharp-headed finner. Färgen är mörk på ovansidan och vit på buken. Ett mycket karakteristiskt drag är den vita fläcken på varje bröstfena, vilket gett upphov till det spanska namnet Rorcual aliblanco. Den har också mellan 50 och 70 längsgående hudveck på halsen och bröstet. Vikvalen når sällan längre än 8,8 meter, vilket gör den betydligt mindre än de flesta andra bardvalar, och den väger vanligtvis upp till tio ton.

Var finns vikvalen i Sverige?

Vikvalen ses mycket sällan i svenska vatten. I Nordsjön observeras den inte ofta, och i Östersjön är den ytterst ovanlig. Individer som påträffas i Östersjön anses vanligtvis ha kommit dit på avvägar och tillhör inte en stabil population. Arten undviker generellt grunda hav som Östersjön och föredrar öppna, djupa vatten. Dess globala utbredning omfattar alla hav på norra och södra halvklotet, med undantag för Antarktiska oceanen.

Vad äter vikvalen?

Vikvalens föda består av en blandning av kräftdjur och fisk. Den livnär sig huvudsakligen på krill, som är ett slikt små kräftdjur. Bland fiskar ingår sill, tobisfiskar, lodda, kolja och sardin i dess diet. Födans exakta sammansättning varierar beroende på var i världen populationen befinner sig och vilka byten som är tillgängliga lokalt. Vikvalen är en aktiv jägare som kan nå höga hastigheter när den jagar.

Hur stor blir en vikval och hur länge lever den?

En fullvuxen vikval är vanligtvis mellan 8,3 och 8,8 meter lång, även det finns rapporter om individer på drygt tio meter. Vikten kan nå upp till tio ton, med vissa uppskattningar som pekar på att den kan nå så mycket som tretton ton. Vikvalen har en relativt lång livslängd och kan leva i upp till 50 år. Könsmognaden infaller vid ungefär sju års ålder. Ungen är cirka 2,8 meter lång vid födseln och diar i ungefär fyra månader.

Är vikvalen och antarktisk vikval samma djur?

Nej, det är två skilda arter. Länge betraktades de som en och samma art, men genetiska tester på 1990-talet bekräftade att de är separata. Den vanliga vikvalen (Balaenoptera acutorostrata) och den antarktiska vikvalen (Balaenoptera bonaerensis) skildes åt för ungefär 4,7 miljoner år sedan. De lever i överlappande områden på södra halvklotet, och det har till och med dokumenterats hybrider mellan arterna, fångade av norska valfångare i Nordatlanten.

Varför heter den vikval och vilka andra namn har den?

Namnets ursprung är något oklart och flera teorier finns. En berättelse länkar namnet till en tysk arbetare vid namn Meincke som arbetade för valfångstpionjären Svend Foyn och som förväxlade vikvalar med blåvalar. En annan teori säger att 'Minkie' var ett öknamn på en oerfaren norsk sjöman. Arten har haft många namn: liten spetshuvudval, mindre rörhval, zwergwal (tyska), vågehval (norska), koiwashi-kujira (japanska) och sildepisker (danska/grönländska). Det vetenskapliga namnet Balaenoptera acutorostrata betyder ungefär 'spetsnäbbad fenval'.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.