Vikare

Systematik och utbredning

Vikaren beskrevs taxonomiskt första gången 1775 av den tyska naturalisten Johann Christian Daniel von Schreber. Den svenska benämningen härleds från ordet vik, vilket syftar på att djuret ofta håller till i vikar. Vikaren har en cirkumpolar utbredning och är den vanligaste sälen i Norra Ishavet. Utöver detta område förekommer den i norra Atlanten, norra Stilla havet, Ochotska havet, Berings hav och Hudson Bay. Två underarter lever permanent i sötvatten i sjöarna Saimen i Finland och Ladoga i Ryssland. Östersjön utgör en tredje viktig refug för arten, vilka alla härstammar från ett större historiskt utbredningsområde i det forntida Yoldiahavet för cirka 10 000 år sedan.

Underarter

Vikaren delas upp i fem underarter. Den atlantiska vikaren (P. h. hispida) är den största och mest spridda, och förekommer i norra Atlanten och Norra Ishavet. Den kan vid vandringar nå Sveriges västkust och har observerats ända ner till Portugal. Östersjövikaren (P. h. botnica) lever i Östersjön. Saimenvikaren (P. h. saimensis) är endemisk för den finska sjön Saimen, medan ladogavikaren (P. h. ladogensis) enbart finns i den ryska sjön Ladoga. Den femte underarten, P. h. ochotensis, finns i Ochotska havet och längs Kamtjatka och Japans kustlinje.

Utseende och beteende

Vikaren är en sländformig säl med ett avrundat huvud, kort hals och framåtriktade ögon. Dess mest karakteristiska drag är den grå pälsen med mörka fleckar som ofta omges av ljusare ringar, vilket gett upphov till namnet ringsäl. Fläckmönstret kan variera och är ibland knappt märkbart. Hannarna är generellt något större än honorna. Vikaren är för det mesta ett tyst djur, men vissa underarter som ladogavikaren har märkbara läten. Till skillnad från många andra sälar fortsätter vikaren att växa under hela sitt liv.

Vikaren föredrar havsområden och sjöar som är täckta av is under en lång årstid. Den lever vanligtvis ensam och bildar sällan flockar, med undantag för ladogavikaren som är ett utpräglat flockdjur. För att överleva under isen skrapar den med sina kraftiga klor för att hålla andningshål öppna. En individ har vanligen mellan fem och tio sådana hål samtidigt, men den föredrar att använda befintliga hål framför att gräva nya.

Ekologi och livsmiljö

Vikaren är starkt anpassad till ett liv i samband med is. Den föredrar att vila på stora isflak och finns ofta i områden där havisstäckningen är över 90 procent. Under sen vinter och tidig vår föder honorna sina ungar direkt på isen. Arten är känd för att använda och underhålla andningshål genom tjock is, vilket gör att den kan utnyttja ishabitat som är otillgängligt för andra sälarter. Under sommaren kan den följa iskanten norrut när isen smälter.

I Beringhavet och Tjuktjerhavet har studier visat att vikartätheten är högre i kustnära fastis och packis än i havsbaserad packis. I Alaskiska Beauforthavet är tätheten tidig sommar högre öster om Flaxman Island än väster om den. Vikarens vinterutbredning är troligen liknande sommarutbredningen, och djuren följer iskanten norrut på våren och sommaren. Populationerna i Beringhavet och södra Tjuktjerhavet betraktas som migrerande.

Föda och rovdjur

Vikarens diet består huvudsakligen av fisk som mäter upp till tjugo centimeter. Den äter ett brett spektrum av småbyten, inklusive arktisk torsk, sik, smörbult och olika kräftdjur. Födosök sker vanligtvis ensamt. Vid ett normalt dyke stannar vikaren under vattenytan i två till fem minuter, men vid fara kan den hålla andan i 30 till 45 minuter. Den kan dyka ner till ett djup på upp till 90 meter. Vikaren är ett primärt bytesdjur och utgör förmodligen det viktigaste bytet för isbjörn. Även späckhuggare och fjällräv är betydande rovdjur, beroende på område.

Under sommaren äter vikaren ofta längs iskanten, där den jagar polar- och saffrantorsk. I grundare vatten fångar den mindre torskarter. Födovalet kan också inkludera strömming, nors, smörbult, abborre och diverse kräftdjur. Vikaren har rapporterats äta upp till 72 olika arter av fisk och ryggradslösa djur, vilket visar på en anpassningsbar diet.

Fortplantning och livscykel

Honorna skapar ett revir under vintern när de är dräktiga. Dräktigheten varar i elva månader, inklusive en viloperiod för embryot på cirka tre månader. Honan gräver ibland en grotta nära ett andningshål där hon föder en enda unge, som kallas kut. Ungen är vid födseln cirka 60 centimeter lång och väger omkring 4,5 kilogram, och har en vitaktig till ljusgrå päls som byts ut efter några veckor. Kutarna diar sin mor under endast tre till sex veckor, då de har nått en vikt på cirka 20 kg. De lär sig simma mycket tidigt för att undvika rovdjur. Honor blir könsmogna vid tre till fyra års ålder, medan hannar blir det något senare. Om en vikare undviker faror kan den bli upp till 40 år gammal, men de flesta individerna blir mellan 20 och 25 år.

Under parningstiden våren letar hannar efter honor på isen. När en hane hittar en hona kan paret tillbringa flera dagar tillsammans innan parning sker. Efter parningen lämnar hannen och söker en ny partner. Vikare är i huvudsak solitära djur, och när de vilar på isen håller de ofta hundratals meters avstånd från varandra.

Status och hot för olika underarter

Den globala populationen av vikare bedöms av IUCN som livskraftig och är inte kategoriserad som hotad. Alla underarter kan dock påverkas kraftigt av klimatförändringar som leder till minskad havsis, och en ny bedömning anses nödvändig inom tio år. Vissa underarter är redan nu hotade. Den atlantiska vikaren, som är den största underarten, har en osäker populationsstorlek med uppskattningar som varierar från 2,5 till 7 miljoner individer. Den jagas för pälsen och tranen men är inte klassad som hotad.

Östersjövikaren har en population på omkring 5 500 individer, med cirka 70 procent av dessa i Bottenviken. Den är upptagen på den svenska rödlistan som nära hotad. Beståndet har ökat sedan 1980-talet, men milda vintrar och historiska miljögifter utgör hot. Under 1800-talet fanns det hundratusentals vikare i Östersjön, men jakt och miljögifter som PCB nästan utrotade arten. År 2010 beslutade Finland om en skyddsjakt i Bottenviken, den första på 22 år, riktad mot individer som lärt sig ta fisk ur fällor.

Saimenvikaren, som enbart finns i sjön Saimen, är klassad som starkt hotad i Finland. Populationen uppskattades till 310 individer vintern 2012 och det största hotet är drunkning i fiskenät. Arten sattes under skydd 1955 efter att ha varit nästan utdöd med bara 180 individer kvar. Målet är att nå 400 individer år 2025 för att minska risken för tillfälliga störningar som dåligt väder. Ladogavikaren i Ryssland hotas främst av miljögifter och illegalt fiske, och populationen uppskattades till omkring 5 000 individer kring år 2000. Underarten P. h. ochotensis i Ochotska havet uppskattades år 2002 till mellan 800 000 och en miljon individer.

Taxonomi och släktskap

Vikarens taxonomi har varit omdebatterad och reviderad flera gånger. Ursprungligen placerades den i släktet Phoca, men studier visade på släktskap med andra små sälar och den flyttades till släktet Pusa år 1958. Idag erkänns fem underarter. Vikaren är nära släkt med Kaspiska sjösälen (Pusa caspica) och Bajkalsälen (Pusa sibirica), vilka alla delar små storlekar, liknande skallemorfologi och ett preferens för isiga miljöer. De närmaste fylogenetiska släktingarna till släktet Pusa är gråsälen (Halichoerus grypus) och arterna i släktet Phoca, som inkluderar knubbsäl och vikare. Tillsammans med andra nordliga issälar som bandsäl, skäggsäl, grönlandssäl och klappmyss utgör dessa sälar underfamiljen Phocinae. Vikarens små framfenor har klor som är mer än 2,5 centimeter tjocka, speciellt anpassade för att hålla andningshål öppna genom is som kan vara upp till 1,8 meter tjock.

Vanliga frågor om Vikare

Hur känner man igen en vikare?

Vikaren känns igen på sin kompakta, sländformiga kropp och sitt avrundade huvud med kort nos. Den mest karakteristiska kännetecknet är dess päls, som är grå med mörka fläckar. Dessa fläckar är ofta omgivna av ljusare ringar, vilket gett arten namnet ringsäl. Fläckmönstret kan dock variera och är ibland svagt synligt. Vikaren är en relativt liten säl, med en genomsnittlig längd på cirka 150 centimeter och en vikt som vanligtvis ligger mellan 50 och 70 kilogram.

Var finns vikaren i Sverige?

I Sverige förekommer underarten östersjövikare i Östersjön. Den största koncentrationen finns i Bottenviken, där cirka 70 procent av hela Östersjöpopulationen lever. Den atlantiska underarten kan vid vandringar nå Sveriges västkust, men detta är inte dess huvudsakliga utbredningsområde. Östersjövikaren är rödlistad i Sverige som nära hotad. Populationen i de södra delarna av Östersjön, som Finska viken och Rigabukten, är tämligen svag, delvis på grund av milda vintrar.

Vad äter vikaren?

Vikarens föda består huvudsakligen av fisk som mäter upp till tjugo centimeter. Den äter ett brett utbud av småbyten, inklusive arktisk torsk, sik, smörbult, strömming och olika kräftdjur som räkor och märlkräftor. Födosök sker vanligtvis ensamt genom dykningar. Under sommaren kan den följa iskanten för att jaga fisk. Vikaren har rapporterats äta upp till 72 olika arter, och dess diet inkluderar också bläckfiskar och amfipoder.

Hur stor blir en vikare och hur länge lever den?

En vuxen vikare är vanligtvis mellan 120 och 195 centimeter lång, med en genomsnittslängd på cirka 150 centimeter. Den kan väga upp till 100 kilogram, och i sällsynta fall upp till 140 kilogram. Hannar är generellt något större än honor. Om en vikare undviker rovdjur och andra faror kan den bli upp till 40 år gammal. Den genomsnittliga livslängden i naturen är dock lägre, oftast mellan 20 och 25 år. Vikaren är den minsta arten i familjen äkta sälar, även om närbesläktade arter som Bajkalsälen kan ha liknande mått.

Hur fortplantar sig vikaren?

Honorna är dräktiga i elva månader, inklusive en embryovila på cirka tre månader. Sent på vintern eller tidig vår gräver honan ofta en grotta i snön nära ett andningshål i isen, där hon föder en enda unge. Ungen, som kallas kut, är vid födseln cirka 60 centimeter lång och har en ljus päls. Den dias bara i tre till sex veckor innan den är avvand. Honor blir könsmogna vid tre till fyra års ålder, medan hannar vanligtvis blir könsmogna vid sju års ålder.

Vilka är vikarens största hot?

Det största långsiktiga hotet för alla underarter är klimatförändringar, som leder till minskad och tunnare havsis. Detta påverkar deras möjlighet att skapa andningshål och föda upp ungar. Andra hot inkluderar drunkning i fiskenät, särskilt för de sötvattenlevande underarterna, samt historiska miljögifter som påverkar fortplantningen. Isbjörnar är det främsta naturliga rovdjuret, men illegal jakt och konflikter med fiske kan också vara ett problem. För östersjövikaren har miljögifter som polyklorerade bifenyler orsakat fortplantningsstörningar.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.