Vårtbitare

Utseende och kännetecken

Vårtbitarna liknar gräshoppor till formen men skiljer sig tydligt genom sina extremt långa och trådliknande antenner. Dessa antenner kan ofta överstiga insektens egen kroppslängd. Som jämförelse har gräshoppor alltid förhållandevis korta och tjockare antenner. Kroppslängden hos de svenska arterna varierar mellan 9 och 45 millimeter. Världen över kan storleken spänna från små arter på bara 5 millimeter upp till jättar på 130 millimeter. De mindre arterna tenderar att leva i torrare eller mer stressade miljöer, vilket kan förklara deras mindre storlek. Den lilla storleken är förknippad med större smidighet, snabbare utveckling och lägre näringsbehov.

Många arter är skickliga på att använda mimicry eller kamouflage för att undvika rovdjur. Deras färger och former kan ofta efterlikna blad eller andra delar av växter i deras omgivning. Detta är särskilt vanligt bland nattaktiva arter. Nymferna, de unga utvecklingsstadierna, kan se helt annorlunda ut än de vuxna individerna. Vissa nymfer mimicrar andra arter som myror, spindlar eller rovstinkfällor för att skydda sig tills de blir tillräckligt stora för att försvara sig på annat sätt.

Livscykel och utveckling

Vårtbitare genomgår en ofullständig metamorfos, vilket innebär att de inte har ett puppstadium. Utvecklingen går istället från ägg via flera nymfstadier till vuxen insekt, så kallad imago. Honans äggläggningsorgan, ovipositorn, har olika former beroende på var äggen placeras. Vissa arter har en skäkliknande ovipositor som används för att lägga ägg i dött eller levande växtmaterial. Andra har en enhetligt lång ovipositor som är anpassad för att lägga ägg inuti grässtrån.

När äggen kläcks ser nymferna ofta ut som små, vinglösa versioner av de vuxna djuren. De genomgår vanligtvis cirka fem framgångsrika ömsningar innan de når det vuxna stadiet och blir könsmogna. Under denna tillväxtperiod ömsar de sitt yttre skelett för att kunna växa. Efter den sista ömsningen är de redo att para sig. Utvecklingen från ägg till vuxen är anpassad efter miljön och kan påverkas av faktorer som temperatur och tillgång på föda.

Utbredning och systematik

Familjen Tettigoniidae har en global utbredning och finns på alla kontinenter utom Antarktis. Den absoluta majoriteten av arterna, tusentals, lever i tropiska regioner. Till exempel är Amazonas regnskogar hem för över 2 000 arter. Familjen finns dock även i svala, torra tempererade områden. I Nordamerika finns ungefär 255 arter. I Sverige är 11 arter dokumenterade.

Familjen är mycket stor och har delats in i ett antal underfamiljer. Taxonomiska grupperingar har förändrats över tid. Till exempel betraktades Copiphorinae tidigare som en egen underfamilj, men placeras nu som stammen Copiphorini inom underfamiljen Conocephalinae. Släktet Acridoxena ingår nu i stammen Acridoxenini under familjen Mecopodinae. Fossila fynd tyder på att familjens krongrupp kan ha uppstått kring gränsen mellan krita och paleogen. En studie föreslår att de började diversifiera under sen krita. De tros ha avvikit från andra långhornsrätvingar under juraperioden.

Ekologi och föda

Vårtbitare är omnivorer, vilket betyder att de är allätare. Kosthållningen för de flesta arter inkluderar blad, blommor, bark och frön. Många arter är dock uteslutande rovdjur och livnär sig på andra insekter, sniglar eller till och med små ryggradsdjur som ödlor. Genom att observera huvudets och munpartiernas konstruktion kan man ofta avgöra vilken typ av föda en viss art konsumerar. Trots att vissa arter kan betraktas som skadedjur i kommersiella odlingar och bekämpas, är populationstätheterna vanligtvis låga, vilket gör att ett stort ekonomiskt sällan inträffar.

I vissa delar av världen är vårtbitare allvarliga skadeinsekter. Till exempel angriper arterna Segestes gracilis och Segestidea montana karukapalmen (Pandanus julianettii) genom att äta bladen och ibland döda träden. Odlare använder sig av metoder som att stoppa löv och gräs mellan palmens kronblad för att hålla insekterna borta. Större vårtbitare kan utföra ett smärtsamt bett eller klämma om de hanteras, men de bryter sällan huden. I vissa kulturer konsumeras vårtbitare som mat, till exempel arten nsenene (Ruspolia differens) i Uganda och angränsande områden.

Kommunikation och ljud

Hanarna av vårtbitare har ljudproducerande organ som sitter på de bakre vinklarna av deras framvingar. Hos vissa arter är även honorna kapabla att frambringa ljud. Honorna kvittrar ofta som svar på hanarnas gälla toner. Hanarna använder dessa ljud i samband med parningsleken, som vanligtvis sker sent på sommaren. Ljudet produceras genom att två kroppsdelar gnids mot varandra, en process som kallas stridulation. Ofta är det vingarna som används, men inte uteslutande. En kroppsdel bär en fil eller en kam med räfflor medan den andra har en gaffel eller plektron som dras över räfflorna för att skapa vibrationer.

För vårtbitare används framvingarna för att "sjunga". De producerar kontinuerliga sånger som kallas drillar. Insekternas storlek, avståndet mellan räfflorna på filen och bredden på skraparn påverkar alla vilket ljud som frambringas. Många arter stridulerar i ett tempo som styrs av omgivningstemperaturen. Detta fenomen gör att man genom att räkna antalet läten under en given tidsperiod kan uppskatta temperaturen ganska exakt. För nordamerikanska arter finns en berömd formel: antal läten på 15 sekunder plus 37 ger temperaturen i grader Fahrenheit.

Namnets ursprung och historia

Familjenamnet Tettigoniidae härstammar från släktet Tettigonia, där den gröna vårtbitaren är typarten. Detta släkte beskrevs först av Carl von Linné 1758. Det latinska ordet 'tettigonia' betyder en sorts liten cikada eller dvärgstrit. Ordet har sitt ursprung i det grekiska 'tettigonion', en diminutivform av det onomatopoetiska 'tettix' som härma cikador. På engelska kallas de ofta 'katydid', vilket också är onomatopoetiskt och härstammar från den högljudda, tre-pulsiga sången hos en nordamerikansk art.

Det svenska trivialnamnet 'vårtbitare' har en annan och mer specifik ursprungshistoria. Det kommer från en folklig föreställning om att dessa insekter kunde avlägsna vårtor genom att bita av dem. Den större vårtbitaren, Decticus verrucivorus, fick sitt artnamn av Linné just på grund av denna tro. 'Verrucivorus' betyder bokstavligen 'den som äter vårtor'. Linné noterade att allmogen på Gotland använde insekten för att ta bort vårtor. Det är detta beteende som gett hela familjen dess svenska namn.

Skillnader mot närbesläktade insekter

Det är vanligt att förväxla ljudet från vårtbitare med syrsor. Under sommaren och tidig höst, när man säger att 'syrsorna spelar', är det ofta gräshoppor och vårtbitare som hörs, särskilt den gröna vårtbitaren. De äkta syrsorna i Sverige representeras av bara två arter. Hussyrsan håller till inomhus och på soptippar, medan mullvadssyrsan endast finns i södra Sverige. Den viktigaste visuella skillnaden mellan vårtbitare och gräshoppor är som nämnts antennernas längd.

Vårtbitarna tillhör underordningen långhornsrätvingar (Ensifera) tillsammans med syrsor. De är den enda nu levande familjen inom överfamiljen Tettigonioidea. Deras evolutionära historia sträcker sig långt tillbaka. De äldsta fossilen som med säkerhet kan tillskrivas moderna Tettigoniidae är från cenozoikum. Exempel inkluderar Arctolocusta groenlandica från paleocen på Grönland och arter från släktet Pseudotettigonia i Eocen i Danmark och Montana.

Vanliga frågor om Vårtbitare

Hur känner man igen en vårtbitare?

Vårtbitaren känns lättast igen på sina extremt långa och trådformade antenner, som ofta är längre än insektens egen kropp. Den har en kroppsform som påminner om en gräshoppa, men gräshoppor har betydligt kortare och tjockare antenner. De svenska arterna varierar i storlek från 9 till 45 millimeter. Många arter är gröna eller bruna och kan ha ett utseende som kamouflerar dem som blad i deras omgivning.

Vad äter vårtbitare?

Vårtbitare är allätare, eller omnivorer. Deras diet kan innehålla en blandning av växtdelar som blad, blommor, bark och frön, samt animaliskt material. Många arter är dock specialiserade rovdjur och livnär sig uteslutande på andra insekter, sniglar eller till och med små ödlor. Vilken typ av föda en art föredrar kan ofta avgöras genom att studera formen på dess huvud och munpartier.

Var finns vårtbitare i Sverige?

I Sverige finns 11 olika arter av vårtbitare. De är spridda över landet i lämpliga habitat som ängar, buskmarker och skogsbryn. En av de mer kända arterna är den större vårtbitaren (Decticus verrucivorus), som bland annat finns på Gotland. Den gröna vårtbitaren är en annan vanlig art vars sång ofta hörs på sommaren.

Varför heter de vårtbitare?

Namnet kommer från en gammal folktro om att dessa insekter kunde bita bort vårtor på människor. Den större vårtbitarens vetenskapliga artnamn, Decticus verrucivorus, betyder bokstavligen 'den som äter vårtor'. Carl von Linné gav den detta namn efter att ha hört att allmogen på Gotland använde insekten för just detta ändamål. Denna tro har gett hela familjen dess svenska trivialnamn.

Är det vårtbitare eller syrsor som sjunger på sommaren?

Det som ofta kallas 'syrsors spel' under sommaren och tidig höst är i de flesta fall ljud från gräshoppor och vårtbitare, särskilt den gröna vårtbitaren. De äkta syrsorna är mycket ovanligare i Sverige. Endast två arter finns här: hussyrsan, som lever inomhus och på soptippar, och mullvadssyrsan, som enbart finns i södra Sverige. Sången från vårtbitare produceras av hanarna genom att gnida framvingarna mot varandra.

Hur stor blir en vårtbitare?

Storleken varierar kraftigt mellan olika arter. De svenska arterna ligger inom spannet 9 till 45 millimeter i kroppslängd. Världen över kan vårtbitare vara så små som 5 millimeter eller så stora som 130 millimeter. Den större vårtbitaren, som finns i Sverige, mäter 25 till 45 millimeter. Mindre arter tenderar att leva i torrare eller mer krävande miljöer, där deras lilla storlek ger fördelar som snabbare utveckling och lägre näringsbehov.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.