Tordmule

Utseende och kännetecken

Tordmulen är en stor och robust alka med en kroppslängd på mellan 38 och 43 centimeter. Den har smala och spetsiga vingar som, när de är hopslagna, når bortom stjärtroten. Stjärten är längre än hos den närbesläktade sillgrisslan. Adulta fåglar i häckningsdräkt har helt svart huvud, hals och ovansida, medan bröstet och buken är klart vita. Näbben är ett slående kännetecken. Den är kort, hög och svart med tydliga vertikala räfflor och en mycket trubbig spets. På näbben syns ett vitt horisontellt streck som löper över båda näbbhalvorna, samt ett vitt vertikalt streck som sträcker sig från näbbasen upp till ögat. I vinterdräkten blir hakan, kinden och delar av huvudet vita, och de vita strecken på näbben blir mindre framträdande. Under vingen har tordmulen en helvit så kallad armhåla, vilket skiljer den från sillgrisslan.

Utbredning och häckning

Tordmulens utbredningsområde sträcker sig utmed norra Atlantens kuster. Den häckar på öar och klippbranter i nordöstra Nordamerika så långt söderut som Maine, och i Europa från norra Frankrike och Storbritannien österut till Murmansk och Vita havet i Ryssland. Några av de största och mest kända häckningskolonierna finns på Island, som är ett absolut starkt fäste för arten. På Látrabjarg på Island häckade på 1990-talet uppskattningsvis 230 000 par, vilket då utgjorde cirka 40 procent av världspopulationen. Andra betydande kolonier finns på Runde i Norge, Staple Island i Storbritannien och Helgoland i Tyskland. I Sverige häckar tordmulen främst i klippbranter och på steniga skär i Östersjöns skärgård från Gotland och norrut till Ångermanland. Den finns också på några lokaler i Bohuslän och nordvästra Skåne. Stora Karlsö utanför Gotland är en mycket viktig häckningsplats för den svenska populationen.

Efter häckningssäsongen tillbringar tordmularna resten av året till havs. Nordamerikanska fåglar övervintrar utanför kusten från Grand Banks vid Newfoundland till New England. Eurasiska fåglar övervintrar också ute till havs, med koncentrationer i Nordsjön. Vissa individer flyttar så långt söderut som till västra Medelhavet. Tordmulen är monogam och bildar par för livet. Honan lägger endast ett enda stort, gråvitt och mörkfläckigt ägg per säsong. Ägget läggs direkt på en klippavsats, i en springa eller i otillgänglig stenskravel. Båda föräldrarna ruvar ägget och tar sedan hand om den enda ungen.

Systematik och släktskap

Tordmulen är den enda nu levande arten i släktet Alca. Dess närmaste släkting var den utdöda garfågeln (Pinguinus impennis), som förr också placerades i släktet Alca. Tillsammans med sillgrisslan, spetsbergsgrisslan och alkekungen ingår tordmulen i triben Alcini. Släktet Alca hade en betydligt större mångfald under pliocen, och ett antal fossila arter har identifierats, som Alca stewarti och Alca ausonia. Forskning tyder på att släktet Alca utvecklades i västra Nordatlanten eller i dagens Karibibiska område, och att dess förfäder nådde dessa vatten genom den då öppna Panamanäset under miocen. Idag delas tordmulen upp i två erkända underarter. Den nordliga tordmulen (Alca torda torda) häckar i nordöstra Amerika och från Skandinavien till Vita havet. Den isländska tordmulen (Alca torda islandica) häckar på Island, Brittiska öarna och till Frankrike, och övervintrar ofta vid Medelhavet.

Ekologi och föda

Tordmulen är en skicklig simmare och dykare med en huvudsakligen akvatisk livsstil. Den kommer endast i land för att häcka. Fågeln livnär sig genom att dyka efter fisk, som är huvudfödan, men den äter också havslevande kräftdjur och maskar. Till skillnad från många andra alkor kan tordmulen ofta ses i större estuarier med lägre salthalt för att söka föda. Arten är kolonihäckare och föredrar att häcka tillsammans med andra sjöfåglar som lunnefågel och sillgrissla på så kallade fågelberg. Tordmulen är relativt tystlåten, men i häckningskolonierna kan man höra dess djupa och knarrande läten, som beskrivs som ett ”urrr”. Alkor kan bli mycket gamla. Medan tordmulens genomsnittliga livslängd är cirka 13 år, finns det ett rekord på en individ som ringmärktes i Storbritannien 1967 och levde i minst 41 år.

Status, hot och skydd

Den globala populationen av tordmule uppskattas till mellan 838 000 och 1 660 000 vuxna individer, varav över 90 procent häckar i Europa. Arten har en komplicerad bevarandestatus. På grund av en tydlig populationsminskning på Island, som då bar upp en stor del av världsbeståndet, listades tordmulen som nära hotad av IUCN från 2015. Minskningen tros ha sammanfallit med en krasch i beståndet av tobis, en viktig bytesfisk, runt Island. Senare övervakning mellan 2009 och 2017 visar dock en tydlig ökning igen vid den stora kolonin Látrabjarg på Island, samt svaga ökningar på andra platser. Data indikerar nu att arten ökar signifikant i hela sitt europeiska utbredningsområde, med rapporter om ökningar från länder som har 90 procent av det europeiska beståndet. Även i Sverige listas arten som livskraftig och är i ökande. Beståndet på Stora Karlsö har ökat sedan 1970-talet och innehåller ungefär 30 procent av Östersjöpopulationen. De största hoten mot arten är fortfarande förstörelse av häckningslokaler, oljeutsläpp och försämring av födotillgång. I USA har tordmulen varit skyddad sedan 1918 enligt Migratory Bird Treaty Act.

Namn och historia

Det vetenskapliga släktnamnet Alca kommer från det norska ordet ”Alke”. Artepitetet ”torda” härstammar från det gotländska dialektordet ”törd”, som syftar på fågeln. Den svenske naturforskaren Carl Linnaeus beskrev arten vetenskapligt 1758, med typlokalen Stora Karlsö utanför Gotland. Historiskt har arten på svenska även kallats skatalka. I olika svenska dialekter har den burit namn som turemule i Blekinge, tord eller törd på Gotland, och helt enkelt mule i Ångermanland. På engelska kallas den razorbill, vilket refererar till den skarpa, knivliknande formen på näbben.

Vanliga frågor om Tordmule

Hur känner man igen en tordmule?

Tordmulen är en stor, svartvit alka med en mycket karakteristisk näbb. Näbben är kort, hög och svart med tydliga vertikala räfflor och en trubbig spets. Den har ett vitt horisontellt streck tvärs över näbben och ett vitt vertikalt streck som går från näbbasen upp till ögat. I häckningsdräkt är huvudet och ovansidan helt svarta, medan undersidan är vit. I flykten har den smala, spetsiga vingar och en relativt lång stjärt jämfört med andra alkor. Under vingen syns en helvit så kallad armhåla.

Var häckar tordmulen i Sverige?

I Sverige häckar tordmulen främst i klippbranter och på steniga skär i Östersjöns skärgård. Dess utbredning sträcker sig från Gotland och norra Småland norrut längs kusten till Ångermanland. Den häckar också på några få platser på västkusten, närmare bestämt i Bohuslän och i nordvästra Skåne. Stora Karlsö utanför Gotland är en mycket viktig häckningsplats och den största kolonin i Östersjön, med omkring 12 000 par under 2010-talet.

Vad äter tordmulen?

Tordmulen livnär sig huvudsakligen på fisk, som den fångar genom skickligt dykande. Födan består även av havslevande kräftdjur och maskar. Till skillnad från många andra alkor är den inte helt beroende av öppet hav med hög salthalt, utan kan ofta ses söka föda i större flodmynningar och estuarier med lägre salthalt. Förändringar i tillgången på bytesfisk, som till exempel tobis, kan ha stor inverkan på dess populationsutveckling.

Hur stor är tordmulen och hur länge lever den?

Tordmulen är en stor alka med en kroppslängd på 38 till 43 centimeter och ett vingspann på 60 till 69 centimeter. Den väger mellan 505 och 890 gram. Hanarna är generellt något större än honorna. Medellivslängden för en tordmule är cirka 13 år, men de kan bli betydligt äldre. Rekordet för arten hålls av en individ som ringmärktes i Storbritannien 1967 och som levde i minst 41 år.

Är tordmulen en hotad art?

Tordmulens bevarandestatus har förändrats. På grund av kraftiga minskningar i den isländska populationen, som en gång utgjorde en majoritet av världsbeståndet, listades den som nära hotad globalt från 2015. Senare data visar dock på en återhämtning och ökning i många delar av dess utbredningsområde, inklusive på Island och i Sverige. I Sverige betraktas arten som livskraftig och med en ökande population. Den globala trenden bedöms nu som stabil eller ökande, men arten är fortfarande hotad av oljeutsläpp, störningar i häckningsområden och förändringar i födotillgången.

Vad är skillnaden mellan tordmule och sillgrissla?

Tordmulen och sillgrisslan är båda svartvita alkor som kan förekomma i samma häckningskolonier, men de skiljer sig på flera sätt. Tordmulen har en kortare, tjockare och räfflad näbb med ett tydligt vitt horisontellt streck, medan sillgrisslans näbb är smalare och spetsigare. Tordmulen har också en längre stjärt. Ett säkert kännetecken i flykten är färgen under vingen. Tordmulen har en helvit ”armhåla”, medan sillgrisslan har mörka vingundersidor med ett vitt band. Tordmulens huvud är också generellt mörkare än sillgrisslans.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.