Svartmes

Utseende och kännetecken

Svartmesen är en mycket liten fågel med en längd på endast elva centimeter och en vikt på mellan åtta och tio gram, vilket gör den till Sveriges minsta mes. Den har ett svart huvud med en tydlig och stor vit fläck i nacken, vilket är ett av dess mest karakteristiska drag. Undersidan är beigevit, medan ryggen är blåaktigt svart. På vingen syns två vita band, näbben är svart och stjärten är kort. Könen är lika varandra till utseendet. Färgsättningen kan variera kraftigt mellan olika populationer och underarter. Till exempel är fåglar i Storbritannien och på Iberiska halvön mer olivbruna på ryggen och har rödbruna kroppsidor. Fåglar på Cypern har en påtagligt större svart haklapp och brun rygg, medan irländska fåglar är gultonade undertill och på kinderna. Juvenila fåglar har mattare fjäderdräkt än vuxna och saknar den glansiga svarta hjässan, och de vita partierna på nacke och kinder är gultonerade.

Läten och sång

Svartmesens lockläte är ett kort tuii eller sii. När flockar av svartmesar söker efter föda håller de kontakt med hjälp av oavbrutna korta dee- eller see-see-läten. Dess sång liknar talgoxens men är betydligt snabbare och högre i ton. Den beskrivs som ett strävt if-he, if-he, if-he som oftast hörs från januari till juni, men även under hösten. En variant av denna sång slutar med ett skarpt ichi. Nordafrikanska populationer har dessutom ett currr-läte som liknar tofsmesens, en art som inte förekommer i Afrika.

Utbredning och underarter

Svartmesen har ett mycket stort utbredningsområde som sträcker sig över stora delar av Europa och Asien, inklusive Nordafrika. Den är vanligen en stannfågel. Det finns ett stort antal underarter, som ofta delas in i olika grupper baserat på utbredning och utseende. Clements et al urskiljer 21 underarter fördelade på åtta grupper. Den vanliga nominatformen Periparus ater ater finns i kontinentala Europa ända till Sibirien, Mongoliet, Sachalin och nordöstra Kina. Andra grupper inkluderar den brittiska och irländska gruppen med underarterna britannicus och hibernicus, den iberiska vieirae, den nordafrikanska atlas och ledouci, samt flera asiatiska grupper som phaeonotus-gruppen och aemodius/rufipectus-gruppen. Underarten melanolophus från östra Afghanistan till västra Nepal, som tidigare behandlades som en egen art kallad himalayasvartmes, är nu inkluderad i svartmesen efter studier av genetik, läten och beteende. I Sverige förekommer svartmesen i hela landet utom längst i norr. Den är en tämligen vanlig art inom svensk ringmärkning, med över 71 000 ringmärkta individer under perioden 1911 till 2008.

Systematik och taxonomisk historia

Svartmesen beskrevs först av Carl Linnaeus i hans verk Systema Naturae 1758. Linnaeus refererade till sin tidigare Fauna Svecica, där fågeln kallades Parus capite nigro: vertice albo, dorso cinereo, pectore albo, vilket blev Parus ater. Namnet ater betyder 'dunkelsvart' på latin. Den placerades tidigare i det stora messläktet Parus, men data från jämförande studier av DNA och morfologi har visat att en uppdelning ger en bättre beskrivning av mesfåglarnas släktskap. Idag behandlar de flesta auktoriteter arten som tillhörande släktet Periparus, som visat sig vara närmare släkt med släktet Poecile (t.ex. entita och talltita) än med talgoxen och dess närmaste släktingar. I släktet Periparus ingår förutom svartmesen även sherpames och shimlames. Vissa auktoriteter inkluderar även de östasiatiska arterna i Pardaliparus i detta släkte. En detaljerad molekylär fylogenetisk analys från 3 ledde till att släktet Parus delades upp och Periparus återupprättades som ett eget släkte.

Ekologi och häckning

Svartmesen är en typisk art för tempererade, fuktiga barrskogar och visar liten habitatspesificitet utanför detta. I Sverige och liknande områden föredrar den barrskog. Den blir könsmogen efter sitt första levnadsår. Honan bygger boet, som är gjort av mossa och fodrat med ull och hår. Boet placeras ofta i håligheter i marken, i bergssprickor eller i trädstammar. Honan lägger vanligtvis sju till elva ägg som är vita med rödaktiga prickar. Äggen ruvas uteslutande av honan under en period av 14 till 16 dagar. Efter kläckningen matas ungarna av båda föräldrarna i ytterligare 16 till 19 dagar innan de är flygga. I den norra delen av utbredningsområdet, inklusive Nordeuropa, sker vanligtvis en häckning per år, medan två häckningar är vanligare längre söderut. När den inte häckar befinner sig svartmesen ofta högt uppe i träden, där den aktivt söker efter föda.

Föda och beteende

Svartmesens diet består huvudsakligen av frön, insekter och spindlar. Den är en aktiv och rörlig fågel som ofta ses i små flockar, särskilt utanför häckningstiden. När den söker föda i träden håller flockarna ihop genom ständiga kontaktläten. Arten är anpassad för att beta av små insekter och spindlar från barr och kvistar i trädkronorna. Dess födosöksbeteende och habitatval gör den till en typisk invånare av barrskogsmiljöer över hela dess utbredningsområde, från Europas skogar till de högt belägna barrskogarna i Himalaya, där den kan påträffas på höjder upp till 3800 meter över havet. I Bhutan är den en ganska vanlig resident ovanför den subtropiska zonen och finns i skogar dominerade av bhutanfuru (Abies densa).

Morfologiska variationer hos underarter

Skillnaderna i fjäderdräkt mellan underarterna är ibland mycket tydliga, medan skillnaderna i storlek är mer subtila. Asiatiska svartmesar följer Bergmanns regel och är större i kallare regioner. Däremot följer populationer längre västerut inte denna regel, eftersom fåglar från höglandet runt Medelhavet är större än de från norra Europa. Över hela utbredningsområdet ökar förhållandet mellan stjärtlängd och kroppslängd längs en klin som går från sydväst till nordost. Den brittiska underarten P. a. britannicus har en olivtonad nyans på sin brunaktigt grå ryggfjäderdräkt, vilket skiljer den från den kontinentaleuropeiska nominatformen P. a. ater där ryggen är blågrå utan antydan till grönt eller brunt. Den irländska underarten P. a. hibernicus skiljer sig från britannicus genom sina blekt svavelgula kinder, bröst och buk. Den har också en ljusare övergump på grund av ljusa kanter på övergumpstäckarna och en större näbb än sina släktingar från Storbritannien och kontinenten. Den nordafrikanska underarten P. a. ledouci har gul undersida och kinder.

Status och hot

Globalt sett har svartmesen ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor population, som uppskattas till mellan 31,5 och 55,7 miljoner könsmogna individer. Populationen anses vara stabil. Internationella naturvårdsunionen (IUCN) listar därför arten som livskraftig (LC). I Sverige har dock beståndet minskat med mellan 32 och 49 procent under de senaste 30 åren. Trots denna nedgång har populationen varit mer eller mindre stabil under de senaste tio åren, och arten bedöms fortfarande som livskraftig även i Sverige. Den stora globala populationen och det vidsträckta utbredningsområdet gör att arten inte anses vara hotad på världsbasis.

Vanliga frågor om Svartmes

Hur känner man igen en svartmes?

Svartmesen är mycket liten, bara 10 till 11,5 cm lång, och är Sveriges minsta mes. Det mest karakteristiska draget är det svarta huvudet med en stor och tydlig vit fläck i nacken. Undersidan är beigevit och ryggen är blåaktigt svart. På vingarna syns två vita vingband. Näbben är svart och stjärten är kort. Könen ser likadana ut. Den kan förväxlas med andra mesar, men den vita nackfläcken i kombination med den lilla storleken är ett säkert kännetecken. Juvenila fåglar har en mattare fjäderdräkt och saknar den glansiga svarta hjässan.

Var finns svartmesen i Sverige?

Svartmesen förekommer i hela Sverige utom längst upp i norr. Den är en vanlig fågel, särskilt i barrskogsområden. Under perioden 1911 till 2008 ringmärktes över 71 000 individer i landet, vilket visar att den är en tämligen vanlig art inom svensk fågelforskning. Den är en stannfågel, vilket innebär att den vanligtvis inte flyttar långa sträckor utan stannar i samma område året runt. Arten föredrar barrskogar som sitt huvudsakliga habitat.

Vad äter svartmesen?

Svartmesens föda består huvudsakligen av frön, insekter och spindlar. Den söker ofta efter dessa högt uppe i träden, särskilt i barrträd. Den är en aktiv och rörlig fågel som plockar små byten från barr och kvistar. Under häckningstiden är denna animaliska föda särskilt viktig för att mata ungarna, men den äter också frön under andra tider på året. När flockar söker föda håller de kontakt med korta läten.

Hur stor är en svartmes och hur länge lever den?

Svartmesen är en mycket liten fågel med en längd på endast 10 till 11,5 centimeter och en vikt på mellan 8 och 10 gram. Det finns ingen specifik information om medellivslängden i de tillgängliga anteckningarna. Arten blir könsmogen efter ett år. Den globala populationen är mycket stor, uppskattad till mellan 31,5 och 55,7 miljoner individer, vilket tyder på att arten har en god överlevnadsförmåga under normala förhållanden. Beståndet i Sverige har minskat men anses nu vara stabilt.

Hur låter svartmesen?

Svartmesen har ett lockläte som beskrivs som ett tuii eller sii. När flockar söker föda håller de kontakt med korta, oavbrutna dee- eller see-see-läten. Dess sång liknar talgoxens men är snabbare och högre i tonhöjd. Den är ett strävt, upprepat if-he, if-he, if-he som oftast hörs från januari till juni, men även på hösten. En variant av sången slutar med ett skarpt ichi. Nordafrikanska populationer har också ett speciellt currr-läte.

Hur häckar svartmesen och var bygger den bo?

Svartmesen häckar i håligheter, ofta i marken, bergssprickor eller trädstammar. Honan bygger boet av mossa och fodrar det med ull och hår. Hon lägger sju till elva vita ägg med rödaktiga prickar. Honan ruvar äggen ensam i 14 till 16 dagar. Efter kläckningen matas ungarna av båda föräldrarna i 16 till 19 dagar innan de lämnar boet. I norra Europa sker vanligtvis en kull per år, medan två kullar är vanligare i södra delar av utbredningsområdet. Arten blir könsmogen efter ett år.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.