Stjärtand

Systematik och namn

Stjärtanden beskrevs vetenskapligt 1758 av Carl von Linné i den tionde upplagan av Systema Naturae. Dess vetenskapliga namn, Anas acuta, är sammansatt av de latinska orden för 'and' och 'vässa', vilket syftar på hanens spetsiga stjärt. Inom det stora släktet Anas är dess närmaste släktingar andra stjärtänder som gulnäbbad stjärtand och kerguelenanden. Den sistnämnda behandlades tidigare som en underart till stjärtand men anses numera vara en egen art. Stjärtändernas särskilda egenskaper har lett till förslag om att placera dem i ett eget släkte, Dafila, ett namn som den brittiske ornitologen Peter Scott senare gav till sin dotter. Ovanligt nog för en art med så stor geografisk spridning har stjärtanden inga erkända geografiska underarter.

Utseende och kännetecken

Stjärtanden är en ganska stor och slank and med ett vingspann på mellan 80 och 95 centimeter. Könen skiljer sig tydligt åt i utseende, särskilt under häckningstid. Hanen i praktdräkt har ett chokladbrunt huvud med en vit strimma som löper från nacken ned på bröstet. Bröstet är vitt medan kroppssidorna och ryggen är grå, med långa grå och svarta fjädrar som ligger draperade över ryggen. Den mest iögonfallande detaljen är de extremt långa, svarta mittstjärtfjädrarna som kan vara upp till tio centimeter långa. Näbben är blåaktig och benen blågrå. Honan har en mer anspråkslös, ljusbrun och fläckig fjäderdräkt som ger ett kamouflage, men hon delar arten långa hals och långa grå näbb. Hennes stjärt är spetsig men betydligt kortare än hanens. I icke-häckningsdräkt, kallad eklipsdräkt, liknar hanen honan men behåller sina långa skulderfjädrar och vingmönster. Ungfåglar liknar honan men har en mindre tydlig teckning.

I flykten är stjärtanden mycket snabb och har en karakteristisk hållning med vingarna något tillbakadragna. Hanen visar en svart vingspegel med vit bakkant, medan honans vingspegel är mörkbrun med en bred och tydlig vit bakre kant som kan ses på långt håll. På land går stjärtanden bra och den simmar också väl, med en framåtlutad hållning i vattnet. Hanens läte är ett mjukt visslande 'proop-proop', som påminner om krickans lockläte. Honan har ett mer typiskt andliknande, sjunkande kvack och ett lågt kraxande ljud när den skräms upp.

Utbredning och förekomst i Sverige

Stjärtandens häckningsområde sträcker sig över de nordliga delarna av Eurasien, söderut till Polen och Mongoliet, samt i Nordamerika från Alaska och Kanada till Mellanvästern i USA. Den är en strikt flyttfågel som övervintrar långt söderut och når nästan ända till ekvatorn i Centralamerika, Afrika och Sydasien. Mindre antal övervintrar på stillahavsöar som Hawaii. Fågeln är känd för långa flyttningar över hav. Det finns dokumenterade fall där individer ringmärkta i Kanada har återfunnits i England bara nio dagar senare. I vissa delar av utbredningsområdet, som Storbritannien, kan den dock förekomma året runt. I Sverige har stjärtanden sin huvudsakliga utbredning i de allra nordligaste delarna av landet, främst i norra Lappland och angränsande delar av Norrbotten och Västerbotten. Den förekommer också sparsamt längs Norrlandskusten. I södra Sverige är arten numera mycket sällsynt, med små bestånd på Öland och Gotland samt enstaka, tillfälliga häckningar vid större fågelsjöar på fastlandet.

Ekologi och levnadssätt

Stjärtanden är en fågel av öppna, skoglösa våtmarker. Under häckningstiden söker den sig till miljöer som fuktiga gräsmarker, sjöstränder och tundra. På vintern använder den en bredare variation av öppna habitat, som skyddade estuarier, bräckta kärr och kustlaguner. Arten är mycket sällskaplig utanför häckningssäsongen och bildar ofta stora blandflockar tillsammans med andra andarter. Födan består huvudsakligen av växtmaterial som den tar genom att 'tippa', det vill säga dova överkroppen i grunt vatten. Dess långa hals gör att den kan nå ner till bottnar på upp till 30 centimeters djup. Under häckningssäsongen utökas kosten med små ryggradslösa djur som vatteninsekter, blötdjur och kräftdjur. Stjärtanden födosöker främst på kvällen och natten och vilar en stor del av dagen. Häckningen inleds med en uppvaktning där hanen simmar nära honan med sänkt huvud och höjd stjärt samtidigt som han visslar. Om flera hanar är närvarande kan de förfölja honan i flykten tills endast en hane återstår. Kopulationen sker i vattnet. Honan bygger boet på marken, ofta på ett visst avstånd från vatten, genom att gräva en grund grop som fodras med växtdelar och dun. Där lägger hon sju till nio gräddfärgade ägg som hon ruvar ensam i 22 till 24 dagar. Ungarna är borymmare och följer med honan till vatten kort efter kläckning, där de livnär sig på döda insekter på ytan. De blir flygga efter 46 till 47 dagar men stannar hos honan tills hon har ruggat. Ungefär hälften av de flygga ungarna överlever till att själva kunna fortplanta sig. Medellivslängden i det vilda är kort, ungefär två år, men det finns ett registrerat rekord på en fågel som blev över 27 år gammal.

Hot och skyddsstatus

Stjärtandens population påverkas av en rad naturliga och mänskliga faktorer. Bo och ungar är sårbara för predation från däggdjur som rävar och grävlingar, samt från fåglar som måsar, kråkor och rovfåglar. Vuxna fåglar kan fly undan markbundna rovdjur, men kan tas av snabba rovfåglar som jaktfalk. Arten drabbas också av olika parasiter och fågelsjukdomar, som fågelbotulism, fågelkolera och fågelinfluensa, och är ofta den vanligaste arten i större dödsfall orsakade av sådana sjukdomar. Mänsklig verksamhet utgör ett betydande hot. Omvandling av våtmarker och gräsmarker till jordbruksmark minskar både häcknings- och födosöksområden. Vårsådd förstör många bon, och en kanadensisk studie visade att mer än hälften av undersökta bon förstördes av jordbruksarbeten som plöjning och harvning. Stjärtand är också en populär jaktfågel över hela sitt utbredningsområde på grund av sin snabbhet och köttkvalitet. Historisk jakt med blyhagel har varit ett problem. Trots dessa lokala hot och populationsminskningar i vissa regioner, särskilt i Europa, anses arten globalt sett inte vara hotad. Detta beror på dess mycket stora utbredningsområde och en fortsatt stor totalpopulation.

Vanliga frågor om Stjärtand

Hur känner man igen en stjärtand?

Stjärtanden känns lättast igen på sin långa och slanka kroppsbyggnad samt lång hals. Hanen i häckningsdräkt är omisskännlig med sitt chokladbruna huvud, vita bröst och särskilt de mycket långa, spetsiga svarta stjärtfjädrarna. Hanen har även en vit strimma som går från nacken ned på sidan av halsen. Honan är ljusbrun och fläckig med en mer enhetligt gråbrun huvudfärg, men delar den långa halsen och den långa grå näbben. Båda könen har en spetsig stjärt, även om honans är kortare. I flykten har de en mycket snabb flykt med vingarna något tillbakadragna.

Var häckar stjärtanden i Sverige?

I Sverige häckar stjärtanden främst i de allra nordligaste delarna, i norra Lappland samt i angränsande delar av Norrbotten och Västerbotten. Den förekommer också, mer sparsamt, längs Norrlandskusten. I södra Sverige är arten mycket sällsynt. Små bestånd finns på Öland och Gotland, och det förekommer enstaka tillfälliga häckningar vid större fågelsjöar på fastlandet. Dess huvudsakliga svenska utbredning är alltså koncentrerad till fjäll- och skogsområdena i norr.

Vad äter stjärtanden?

Stjärtanden är en simand som huvudsakligen äter växtmaterial. Den födosöker genom att 'tippa', det vill säga dova överkroppen i grunt vatten för att nå växter på bottnen med sin långa hals. Vinterfödan består mestadels av frön och jordstammar (rhizom) från vattenväxter. Under häckningssäsongen, när behovet av protein är större, utökas kosten avsevärt med små ryggradslösa djur. Då äter den vatteninsekter, blötdjur som snäckor, och kräftdjur. Den kan också ta frön från åkrar, men gör detta mindre ofta än många andra andarter.

Hur stor är stjärtanden?

Stjärtanden är en relativt stor and. Hanen är större än honan och mäter mellan 59 och 76 centimeter i längd, medan honan mäter mellan 51 och 64 centimeter. Vingspannet är betydligt och ligger mellan 80 och 95 centimeter. I vikt varierar hanen mellan 450 och 1360 gram, och honan mellan 454 och 1135 gram. Trots sin storlek är den slankare och mer långsträckt än till exempel gräsanden, vilket ger den en gracil och elegant profil.

Hur länge lever en stjärtand?

Medellivslängden för en stjärtand i det vilda är kort, troligen ungefär två år, vilket är liknande för många andra vilda änder. Detta beror på hög dödlighet bland ungfåglar och hot från predatorer, sjukdomar och jakt. Ungefär tre fjärdedelar av ungarna blir flygga, men bara omkring hälften av dessa överlever till att själva kunna fortplanta sig. Den högsta kända åldern för en stjärtand är 27 år och fem månader för en ringmärkt fågel i Nederländerna, men detta är ett extremt undantag.

Vilka är stjärtandens naturliga fiender?

Stjärtandens bon och ungar är särskilt sårbara för predation. Vanliga markbundna predatorer är rävar och grävlingar. Fåglar som måsar, trutar, kråkor och skator tar också ägg och ungar. Vuxna fåglar kan fly från markrovdjur, men kan överraskas av större djur som lodjur när de häckar. I flykten kan de jagas av rovfåglar. Duvhökar kan ta dem från marken, medan snabba falkar som jaktfalken har förmåga att fånga dem i luften. Parasiter och sjukdomar som fågelbotulism, fågelkolera och fågelinfluensa utgör också betydande naturliga hot mot populationen.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.