Sparvhök

Utseende och könsskillnader

Sparvhöken är en liten rovfågel med karakteristiskt korta och breda vingar samt en lång stjärt, en anpassning för att manövrera snabbt mellan träd i skogen. Den mest slående egenskapen är den extrema storleksskillnaden mellan könen, en av de största inom hela fågelriket. Hanen är betydligt mindre än honan och har en blågrå till gråblå ovansida. Undersidan är fint bandad i rött på vit botten, vilket på håll kan ge ett orangefärgat intryck. Irisen hos hanen är orangegul till orangeröd. Den större honan har däremot en grå till gråbrun ovansida och en undersida som är tvärvattrad i gråbrunt. Hennes iris är klargul. Juvenila fåglar är mörkbruna på ovansidan med en rostig ton och har en grovt och ojämnt vattrad undersida i mörkbrunt. Alla sparvhökar har långa, smala och gula ben med svarta klor, och stjärten har fyra till fem glesa mörka tvärband.

Flykten hos sparvhöken är karaktäristisk och består av några snabba vingslag följt av en glidflykt som ger en lätt bågformad rörelse. Honan har en stadigare flykt än hanen. Fågeln flyger ofta mycket nära marken och kan till och med förfölja sitt byte till fots in under buskar. Under flyttningen kan den även glidflyga över trädtoppar eller använda termik för att stiga högt. Storleksmässigt är hanen något mindre än en tornfalk. Den större honan kan förväxlas med duvhök, men sparvhöken är smalare, har kortare vingar, en stjärt som är smalare vid basen med en fyrkantig avslutning och snabbare vingslag. En viktig skillnad är att sparvhöken saknar ett mörkt strupband, vilket många andra liknande hökar i dess utbredningsområde har.

Utbredning och underarter

Sparvhökens utbredningsområde är mycket stort och sträcker sig från nordvästra Afrika över stora delar av det tempererade och subtropiska Eurasien. I Europa är den en av de vanligaste rovfåglarna. Populationerna som häckar i de kallare, nordliga regionerna är flyttfåglar. Dessa kan flytta så långt söderut som till östra Ekvatorialafrika, Indien och Sydostasien. De södra populationerna är däremot ofta stannfåglar eller gör kortare förflyttningar, till exempel i höjdled i bergsområden. Bland flyttfåglarna påbörjar juvenilerna flyttningen tidigare än de vuxna fåglarna, och de juvenila honorna flyttar före de juvenila hanarna.

Arten delas vanligtvis in i sex underarter som varierar i storlek, färg och utbredning. Den europeiska sparvhöken, Accipiter nisus nisus, häckar i Europa och västra Asien. Underarten A. n. nisosimilis häckar i centrala och östra Sibirien och är en stark flyttfågel. A. n. melaschistos, som häckar i bergsområden från Afghanistan till västra Kina, har en längre stjärt än nisosimilis. På Sardinien och Korsika finns den mindre och mörkare underarten A. n. wolterstorffi. På Madeira och Kanarieöarna finns A. n. granti, och i nordvästra Afrika norr om Sahara finns A. n. punicus, som är mycket lik den europeiska nominatformen. Vissa taxonomer erkänner ytterligare en underart i Centralasien.

Livsmiljö och föda

Sparvhöken är en mångsidig art som förekommer i en rad olika livsmiljöer. Den är vanlig i de flesta typer av skogar inom sitt utbredningsområde, men kan även ses i mer öppna landskap med enstaka träd. Till skillnad från sin större släkting duvhöken trivs den också väl i trädgårdar och stadsmiljöer, och häckar till och med i stadsparker. Den föredrar att jaga i skogskanter där den har gott om gömställen. Under födosök kan en sparvhök tillryggalägga två till tre kilometer per dag.

Sparvhöken är en specialiserad fågeljägare och är en av de främsta predatorerna för mindre fåglar i skogsmark. Jakten sker ofta som en överraskningsattack där fågeln utnyttjar vegetation som skydd. Den kan gömma sig och vänta, för att sedan flyga ut snabbt och lågt när ett byte kommer nära. Den kan även förfölja bytet i en intensiv jakt, vända sig upp och ned för att fånga det underifrån, eller till och med störtdyka från högre höjd. Hanen, som är mindre, tar regelbundet fåglar som väger upp till 40 gram, men kan ibland hantera byten på upp till 120 gram. Hanar fångar främst småfåglar som mesar, finkar och sparvar. Den större honan kan ta byten på upp till 500 gram eller mer, och hennes diet innehåller ofta trastar och starar. Mer än 120 olika fågelarter är kända som bytesdjur. Mycket sällan tar den även mindre däggdjur eller insekter. När den äter börjar den med bröstmusklerna och producerar spybollar av oförstörbara delar som fjädrar.

Häckning och uppväxt

Sparvhöken häckar i frodiga skogsområden, ofta med barrträd eller blandskog. Den bygger ett nytt bo varje år, vanligtvis i en grenklyka nära stammen eller på en horisontell gren. Boet byggs huvudsakligen av hanen med lösa grenar och kan ha en diameter på upp till 60 centimeter. Ibland används ett gammalt ringduvebo som grund. Honan lägger en kull per säsong, vanligtvis bestående av fyra till fem blekblå, brunfläckiga ägg. Äggen läggs med några dagars mellanrum och ruvas i genomsnitt i 33 dagar, huvudsakligen av honan.

Efter kläckningen är ungarna bostannare och blir flygga efter 27 till 31 dagar. Under de första veckorna tar honan hand om ungarna medan hanen ansvarar för att hämta föda. Hanen kan leverera upp till sex byten om dagen den första veckan, en siffra som ökar till tio byten per dag under ungarnas sista vecka i boet. Mot slutet av uppfödningsperioden börjar även honan hjälpa till med jakt. Efter att de blivit flygga sätter ungarna sig på grenar nära boet, men de är fortfarande beroende av föräldrarna i ytterligare 28 till 30 dagar. De flesta sparvhökar behåller samma revir under ett år, men det finns individer som har använt samma område i upp till åtta år. En studie visade att honor som återanvände ett gammalt revir hade högre häckningsframgång.

Överlevnad och hot

Den typiska livslängden för en sparvhök är ungefär tre till fyra år. Sannolikheten för att en juvenil överlever sitt första år är cirka 34 till 39 procent. För vuxna fåglar är sannolikheten att överleva från ett år till nästa ungefär 66 till 69 procent. Dödsrisken är större för unga hanar än för unga honor. En studie visade att överlevnaden hos honor ökade under de tre första levnadsåren för att sedan minska från det femte till sjätte året. Den äldsta kända sparvhöken var en ringmärkt individ i Danmark som var 20 år och 3 månader gammal.

Populationen av sparvhök kraschade i Europa efter andra världskriget på grund av användningen av organiska klorgruppsbekämpningsmedel, som DDT. Dessa kemikalier, som användes för att behandla utsäde, ansamlades i fåglarna. Koncentrationerna blev tillräckligt höga för att direkt döda vissa sparvhökar och försvaga andra. En allvarlig effekt var att äggskalen blev så tunna och sköra att de krossades under ruvningen. Efter att dessa kemikalier förbjöds har sparvhökspopulationen återhämtat sig betydligt, och arten är nu återigen vanlig och klassificeras som livskraftig globalt. Jakten på tamduvor och fjäderfä har även fått arten i konflikt med människor i århundraden, men studier visar att sparvhökar står för mindre än en procent av dödsfallen hos tävlingsduvor.

Sparvhöken i kultur och historia

Sparvhöken har en lång historia i mänsklig kultur. Dess vetenskapliga artnamn, nisus, härstammar från den grekiska mytologin om kung Nisus av Megara, som förvandlades till en sparvhök. Arten har använts inom falkenering sedan åtminstone 1500-talet. Trots ett rykte om att vara svårtränad har den hyllats för sitt mod. På engelska har den haft ett antal folkliga namn som speglar dess utseende eller beteende, såsom blue hawk, hedge hawk och spur hawk.

Fågeln har också förekommit i litteraturen och mytologin. Den nämns i verk av författare som William Shakespeare, Alfred Lord Tennyson och Ted Hughes. I fornnordisk mytologi tros namnet sparrhaukr ha myntats av vikingar som stötte på falkenering i England. Sparvhökens jakt på trädgårdsfåglar har under lång tid gjort den till en omdiskuterad art, och den har ibland felaktigt ansetts vara en huvudsaklig orsak till minskande populationer av småfåglar.

Vanliga frågor om Sparvhök

Hur känner man igen en sparvhök?

Sparvhöken känns igen på sin lilla storlek, korta breda vingar och långa stjärt, perfekt för att manövrera i skogen. Hanen har en blågrå ovansida och fina orange-röda band på undersidan. Den större honan är brun på ovansidan och har gråbruna band under. Båda könen har långa gula ben och stjärten har fyra till fem mörka tvärband. Flykten består av några snabba vingslag följt av en glidflykt. Till skillnad från många andra liknande hökar saknar sparvhöken ett mörkt strupband.

Var i Sverige finns sparvhöken?

Sparvhöken är en av de vanligaste rovfåglarna i Europa och förekommer i stora delar av Sverige. Den häckar i lämpliga skogsområden över hela landet, från frodiga barr- och blandskogar till mer öppna landskap med träd. Till skillnad från många andra rovfåglar har den även anpassat sig till mänskliga miljöer och kan häcka i stadsparker och större trädgårdar. Under flyttningen kan den ses i alla typer av habitat.

Vad äter sparvhöken?

Sparvhöken är en specialiserad fågeljägare. Den lever nästan uteslutande av andra fåglar, och mer än 120 olika arter är kända som bytesdjur. Hanen, som är mindre, fångar främst småfåglar som mesar, finkar och sparvar, vanligtvis som väger upp till 40 gram. Den större honan kan ta betydligt större byten som trastar och starar, och är kapabel att döda fåglar som väger 500 gram eller mer. Jakten sker genom överraskningsattacker från gömställen i vegetationen.

Hur stor är skillnaden mellan hanen och honan?

Skillnaden i storlek mellan könen är en av de absolut största inom fågelriket. Honan kan vara upp till 25 procent större i kroppslängd och väga upp till dubbelt så mycket som hanen. Hanen mäter 29–34 centimeter med ett vingspann på 58–65 centimeter, medan honan mäter 35–41 centimeter med ett vingspann på 67–80 centimeter. Denna storleksskillnad, som är ovanlig hos ryggradsdjur, är typisk för rovfåglar som specialiserat sig på att jaga andra fåglar.

Hur länge lever en sparvhök?

Den typiska livslängden för en sparvhök är ungefär tre till fyra år. Sannolikheten för att en ung fågel överlever sitt första år är cirka 34 procent. För vuxna fåglar är chansen att överleva från ett år till nästa ungefär 66 till 69 procent. Dödsrisken är större för unga hanar än för unga honor. Rekordåldern för en sparvhök är från en ringmärkt individ i Danmark som var 20 år och 3 månader gammal när den återfångades.

Hur häckar sparvhöken?

Sparvhöken bygger ett nytt bo varje år, vanligtvis i en grenklyka i ett barrträd. Boet byggs huvudsakligen av hanen med grenar och kan bli upp till 60 centimeter brett. Honan lägger fyra till fem ägg som hon ruvar i cirka 33 dagar. Ungarna är i boet i 27 till 31 dagar innan de blir flygga. Under denna tid levererar hanen föda till familjen, medan honan vårdar ungarna. Efter att de lämnat boet är ungarna fortfarande beroende av föräldrarnas mat i ytterligare en månad.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.