Snatterand

Utseende och kännetecken

Snatteranden är en medelstor andfågel som är något mindre och slankare än gräsanden med smalare vingar. En arttypisk karaktär är den vita vingspegeln, som är mest tydlig hos adulta hanar men kan vara liten eller saknas hos unga fåglar. I alla dräkter har arten en vitaktig buk. Hanen i praktdräkt är huvudsakligen fint gråvattrad med ett matt gråbrunt huvud och stjärt samt en markant svart över- och undergump. Dess skulderfjädrar är mörka med ljust gråbeige bräm, och vingovansidan är grå med tydliga svarta och roströda partier. Näbben är gråsvart och benen klargula.

Honan och hanen i eklipsdräkt liknar gräsanden men skiljer sig genom den vita vingspegeln, de mörkgrå tertialerna och näbbens utseende. Snatterandens näbb har en obruten mörk näbbrygg som är omgiven av orange kanter. Juvenilen har ett gråtonat huvud som står i kontrast mot den varmbruna kroppen, till skillnad från den mer jämnt ljusbruna gräsandungen. Hanen i eklipsdräkt behåller hanens vingmönster och är vanligtvis gråare ovanpå och har mindre orange på näbben jämfört med honan.

Läten

Snatteranden är en relativt tystlåten art jämfört med många andra änder. Hanens läte är ett djupt och knarrande ljud som kan transkriberas som 'ährp'. Under spelläte frambringar hanen ett ljust visslande 'pjii'. Honans kväkande påminner om gräsandhonans men är mer mekaniskt och hårt i tonen, och inte lika bortdöende och fallande. På engelska beskrivs hennes läte som ett gag-ag-ag-ag. Under parningsleken utför hanen en display kallad 'burp' där han ger ifrån sig ett 'mep'-läte medan han riktar näbben mot honan.

Utbredning och taxonomi

Snatterandens häckningsområde sträcker sig över stora delar av Europa, Asien och centrala Nordamerika. I Europa häckar den lokalt från Iberiska halvön och Storbritannien till Skandinavien, Baltikum, Central- och Östeuropa. I Asien har den ett sammanhängande utbredningsbälte från europeiska Ryssland österut till nordöstra Kina, med lokala populationer i Japan och Kamtjatka. En liten population häckar också i Marocko i nordvästligaste Afrika. I Nordamerika häckar den från Saint Lawrencefloden och Stora sjöarna västerut till Alberta och vidare till Kalifornien och Alaska. Utbredningen i östra Nordamerika verkar öka.

De nordliga populationerna är utpräglade flyttfåglar. De palearktiska fåglarna övervintrar i Medelhavsområdet, norra och östra Afrika så långt söderut som Etiopien och Eritrea, samt i Indien, södra Japan och Sydostasien. De nordamerikanska övervintrar från Alaskas kust söderut till Centralamerika och österut till Idaho, Kansas, Ohio och Virginia. Populationer i tempererade områden som västra Europa är ofta stannfåglar och drar sig bara undan is. Snatteranden betraktas idag som en monotypisk art utan underarter, även om en underart på ön Teraina i Polynesien är känd från historisk tid men nu är utdöd. DNA-studier visar att dess närmaste släkting är praktanden, och tillsammans med bläsänderna placeras de nu i släktet Mareca.

Förekomst och jaktsituation i Sverige

I Sverige häckar snatteranden vid kusten och i näringsrika sjöar i Götaland och Svealand, samt mycket lokalt längs Norrlandskusten. Arten har ökat kraftigt i antal på senare år och det svenska beståndet uppskattas till cirka 2000 par. Tidigare var jakt på snatterand förbjuden i Sverige, vilket ledde till att många ändå sköts av jägare som förväxlade dem med gräsänder. För att lösa detta problem gjorde Jägareförbundet det lagligt att jaga arten från år 2019. Arten kategoriseras som livskraftig i Sverige.

Ekologi och beteende

Snatteranden uppträder vanligtvis som enstaka par eller i små, löst sammanhållna grupper. Under höst och vinter kan den dock bilda större flockar. Den är inte lika social som vissa andra dabblingänder utanför häckningstiden. Den föredrar näringsrika våtmarker, slättsjöar och vassrika flodmynningar som häcknings- och vinterbiotoper. Vintertid söker den också skyddade kuststräckor.

Födan består till största delen av växtdelar. Fågeln betar ofta från botten genom att tippa kroppen framåt eller äter av växter som sticker upp ur vattnet. På hösten filtrerar den ofta ytvatten efter småalger och kan även födosöka på sädesfält. Vintertid kompletterar den kosten med mindre mängder av små djur som insekter, maskar, blötdjur och småfisk. Ungarna äter främst små vattenlevande djur under sina första veckor. Snatteranden kan även dyka under vattnet för att hitta föda, vilket den gör mer skickligt än andra dabblingänder, och den är känd för att ibland stjäla mat från dykgäss som sothöns.

Häckning och parningsbeteende

Snatteranden häckar första gången som ettåring. Häckningsperioden är generellt sent, från maj till juli. Honan bygger boet direkt på marken, väl dolt i vegetation som grästuvor, nässlor, buskage eller högt gräs, ofta på en liten ö i närheten av vatten och ibland nära måsfåglar. Boet placeras tillräckligt långt från vatten för att marken ska vara torr. Honan lägger i genomsnitt 8 till 12 gulfärgade ägg, men kullar med 5 till 15 ägg har observerats. Äggen ruvas av honan i 24 till 26 dagar.

Efter kläckningen tar honan om hand ungarna, som blir flygga och självständiga efter 45 till 50 dagar. Vissa honor flyttar med sina ungar upp till 1,5 kilometer från boet till djupare vatten efter häckningen. Paren håller bara ihop under en häckningssäsong och arten är monogam. Parbildning kan börja under höstflyttningen eller på häckningsplatserna, men har även rapporterats i augusti när hanarna fortfarande har eklipsdräkt. Under parningsleken utför hanen olika uppvisningar inklusive 'grunt-whistle' som liknar gräsandens, där han sänker näbben i vattnet och sprutar en strimma vattendroppar mot en hona.

Ruggning och flyttning

Ruggningen är en viktig och sårbar del av snatterandens årcykel. Hanarna lämnar häckningsområdena i början av juli, ungefär en månad före honorna och ungarna, för att rugga på specifika vatten. Under den cirka fyra veckor långa ruggperioden är de flygoförmögna. Efter att ha ruggat till eklipsdräkt flyttar de vidare till vinterkvarteren. I vinterkvarteret ruggar de igen, och hanen får sin praktdräkt som den bär från oktober till maj. Fåglarna återvänder till häckningsområdena i mars och april. Båda könen genomgår två fjäderbyten per år, efter en ungdräktsrugning.

Hot, jakt och bevarandestatus

Snatteranden hotas främst av föroreningar och störningar från mänsklig aktivitet under häckningstiden. Lokalt i Nordamerika och Europa utsätts den för hård predation från mink. Arten jagas över stora delar av sitt utbredningsområde, både för fritidsändamål och kommersiellt. Historiskt har även ägg beskattats, vilket kan fortgå på Island. Globalt är den en av de mest jagade andarterna, på tredje plats efter gräsand och årta, med cirka 1,7 miljoner skjutna fåglar årligen.

Trots detta bedöms den globala populationen som mycket stor och stabil. Populationen har ökat med cirka 2,5 procent över en 49-årsperiod från 1966 till 2010 och fortsätter att växa. På grund av sitt enorma utbredningsområde och den okända men troligen icke-minskande populationstrenden kategoriseras snatteranden som livskraftig (LC) av IUCN. Arten omfattas av avtalet om bevarande av afrikansk-eurasiska flyttande vattenfåglar (AEWA). I Nordamerika säkerställs en hållbar jakt genom insatser från organisationer som Ducks Unlimited och Delta Waterfowl Foundation.

Vanliga frågor om Snatterand

Hur känner man igen en snatterand?

Snatteranden är något mindre och slankare än en gräsand med smalare vingar. Det mest säkra kännetecknet är den vita vingspegeln, som är tydligast hos adulta hanar. Hanen i praktdräkt är huvudsakligen gråvattrad med svart över- och undergump samt ljust gråbeige bräm på skulderfjädrarna. Honan och hanen i eklips liknar gräsand men har en annorlunda näbb med mörk rygg och orange kanter, en vit buk och mörkgrå tertialer. I flykten syns den vita vingspegeln tydligt mot den grå vingovansidan.

Var finns snatteranden i Sverige?

I Sverige häckar snatteranden vid kusten och i näringsrika sjöar i Götaland och Svealand. Den finns även mycket lokalt längs Norrlandskusten. Arten föredrar våtmarker, slättsjöar och vassrika områden. Det svenska beståndet har ökat kraftigt på senare år och uppskattas till cirka 2000 par. Arten är en stannfågel eller kortflyttare i de tempererade delarna av landet och drar sig bara undan isbildning.

Vad äter snatteranden?

Snatterandens föda består till största delen av olika växtdelar. Den betar från botten genom att tippa framåt eller äter av växter som sticker upp ur vattnet. På hösten filtrerar den ofta ytvatten efter småalger och kan besöka sädesfält. Vintertid utökar den kosten med mindre mängder av smådjur som insekter, maskar, blötdjur och småfisk. Ungarna äter främst små vattenlevande djur under de första veckorna. Arten kan också dyka under vattenytan för att hitta föda och är känd för att ibland stjäla mat från dykgäss.

Hur stor är snatteranden och hur länge lever den?

Snatteranden är 46 till 56 centimeter lång, har ett vingspann på 78 till 90 centimeter och väger mellan 850 och 1000 gram. Hanen är något större och tyngre än honan, med en medelvikt på 990 gram mot honans 850 gram. Exakt livslängd finns inte specificerad i källmaterialet, men den häckar första gången som ettåring, vilket indikerar att den kan bli flera år gammal under naturliga förhållanden. Arten kan bara uppfostra en kull per häckningssäsong.

När och var häckar snatteranden?

Snatteranden häckar första gången som ettåring. Häckningsperioden varierar över dess stora utbredningsområde men är generellt sent, från maj till juli. Honan bygger boet direkt på marken, väl dolt i vegetation som grästuvor, nässlor eller buskage, ofta på en liten ö nära vatten och ibland i närheten av måsfåglar. Boet placeras tillräckligt långt från vatten för att marken ska vara torr. Den lägger i genomsnitt 8 till 12 ägg per kull, men kullstorlekar mellan 5 och 15 ägg har observerats. Äggen ruvas i 24 till 26 dagar.

Är snatteranden en flyttfågel?

Ja, de nordliga populationerna av snatterand är utpräglade flyttfåglar. De palearktiska fåglarna flyttar söderut om vintern till Medelhavsområdet, Afrika så långt söderut som Etiopien, Indien och Sydostasien. De nordamerikanska flyttar från Alaska och Kanada söderut till Centralamerika och österut till Idaho och Virginia. Populationer i tempererade områden som västra Europa är dock huvudsakligen stannfåglar och flyttar bara undan isbildning. Hanarna flyttar till specifika ruggplatser i början av juli, ungefär en månad före honorna och ungarna.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.