Småskrake

Utseende och kännetecken

Småskraken är en medelstor and med ett spetsigt och sträckt utseende. Hanen i praktdräkt är särskilt iögonfallande med en lång, tofsig nacke och ett huvud som är svart med en grönaktig glans. Den nedre delen av halsen och bröstet är blekt rostbrunt med mörka fläckar, medan ryggen är svart och undergumpen vit. Honans huvud och övre hals är rödbrunt, och den nedre halsen samt bröstets sidor är gråaktiga. Båda könen har en lång, smal och rakt framskjutande näbb som är röd med svart ovansida, samt röda fötter. I flykten kan småskraken särskiljas från den större storskraken genom att hanen har en mörk hals istället för helvit, och hos honfärgade individer är övergången mellan det bruna huvudet och det ljusa bröstet mindre skarp. Dessutom har småskraken svarta streck på den annars vita vingspegeln.

Hanens spelläte är mycket svagt och sällsynt, och beskrivs som en rytmisk hickning följt av ett ljud som liknar en nysning. Detta läte brukar återges som "tjika... pi-tjiih". Honan är betydligt mer högljudd och har ett ofta hörbart, skorrande läte som återges som "prrak prrak prrak". Detta läte ligger till grund för flera av artens dialektala namn, som pracka och pracknisse, särskilt på Gotland. Under parningsleken kan hanen även ge ifrån sig ett kattlikt jamande.

Utbredning och flyttning

Småskrakens häckningsutbredning är cirkumpolär och sträcker sig genom norra Nordamerika, södra Grönland, Skandinavien, norra Europa och vidare österut genom hela norra Asien. Arten är en flyttfågel, och nästan hela världspopulationen lämnar häckningsområdena för att övervintra vid kuster. Stora mängder övervintrar utefter Nordamerikas öst- och västkust, vid Vadehavet, Europas Atlantkust, östra Medelhavet, Svarta havet, Kaspiska havet samt kusterna i Östasien. I tempererade områden med milda vintrar, som vid Alaskas sydkust, på Island, Norges och Sveriges västkust samt i Danmark och Storbritannien, kan den dock övervintra nära eller till och med inom sina häckningsområden och endast flytta kortare sträckor.

Höstflytten inleds vanligen i september, medan vissa individer kan börja återvända till häckningsområdena redan i februari. Under flytten och i vinterkvarteren bildar småskraken ofta flockar, som under hösten kan bli mycket stora och uppgå till hundratals individer på platser med goda förutsättningar. Under vårflytten är grupperna däremot mindre. Hanarna lämnar häckningsplatserna redan i juni för att samlas i mindre grupper vid kuster och rugga.

Häckning och bo

Småskraken blir könsmogen vid två års ålder. Häckningen sker från april till maj. Arten föredrar att häcka nära vatten, på stränder vid klarvattensjöar och floder, men även i skyddade havsvikar och flodmynningar. Boet placeras vanligen inom 25 meter från vattnet. Den häckar antingen ensamma par eller i små, lösa kolonier, ofta på öar eller holmar för att undvika predation. Boet byggs i skydd, till exempel under en buske, bland stenar eller i naturliga urgröpningar i marken. Andra vanliga platser är bland trädrötter, i övergivna trädhålor, holkar eller på bäddar av vass.

Honan lägger i genomsnitt åtta till tio grågula ägg, men kullar på upp till fjorton ägg förekommer. Honan ruvar ensam i cirka 30 dagar. Arten lägger vanligtvis bara en kull per säsong. Efter kläckningen tas ungarna om hand av honan i ungefär 60 till 65 dagar tills de blir flygfärdiga. Under denna tid lämnar hanarna familjegruppen helt. Äggen mäter mellan 5,8 och 6,8 centimeter i längd och 4,3 till 4,7 centimeter i bredd.

Föda, beteende och hot

Småskrakens föda består till största delen av små, stimbildande fiskar. Den är en skicklig dykare som simmar under vatten för att jaga. För att hålla fast de halade bytena har den en näbb med vassa, sågtandade kanter, vilket gett upphov till dess vetenskapliga artnamn 'serrator', som betyder 'sågare'. Utöver fisk tar den även en mindre del av sitt näringsbehov från vattenlevande ryggradslösa djur som kräftdjur, maskar och insekter, samt en liten mängd växtmaterial och amfibier.

Småskraken betraktas globalt som livskraftig med en stabil population som uppskattas till mellan 495 000 och 605 000 individer. I Europa minskar beståndet dock, med en uppskattad nedgång på upp till 30 procent under en period av tre generationer, vilket för denna art motsvarar 21,9 år. I Sverige anses den vara livskraftig och finns inte med på Artdatabankens rödlista, med ett uppskattat bestånd på cirka 21 000 par år 2018. Arten utsätts för flera hot som habitatförstörelse, drunkning i fiskenät och förföljelse av fiskare som ser den som en konkurrent. Den är också mottaglig för fågelinfluensa, vilket kan utgöra ett framtida hot. Arten omfattas av internationella skyddsavtal som AEWA, men jakt på den är tillåten på vissa platser som i Nordamerika och Danmark.

Namn och etymologi

Småskrakens vetenskapliga artnamn, Mergus serrator, har en tydlig betydelse. 'Mergus' är ett latinskt ord som användes av romerska författare för att beteckna en obestämd vattenfågel. 'Serrator' betyder 'sågare' och kommer från latinets 'serra' för 'såg'. Namnet refererar direkt till fågelns sågtandade näbb. På svenska har arten haft många olika namn. Under sin gotländska resa 1741 noterade Carl Linnaeus det lokala namnet 'pracka'. På Gotland har den även kallats 'ard'. Namnen 'pracka' för honan och 'pracknisse' för hanen härrör från beskrivningen av honans läte. I andra delar av Sverige har den kallats 'vipand', och i norra Bohuslän 'fiskand' och 'simpand'.

Vanliga frågor om Småskrake

Hur känner man igen en småskrake?

Småskraken är en medelstor and med ett spetsigt utseende och en lång, smal, röd näbb med svart ovansida. Hanen i praktdräkt har ett svart, grönskimrande huvud med en lång tofs i nacken och ett rostbrunt bröst med mörka fläckar. Honan har ett rödbrunt huvud och gråaktig kropp. I flykten är den vita vingspegeln med svarta streck ett viktigt kännetecken. Den kan förväxlas med den större storskraken, men småskrakehanen har en mörk hals och honfärgade småskrakar har en mjukare övergång mellan det bruna huvudet och det ljusa bröstet. Juveniler liknar honan men har en kortare tofs och något mindre vita vingfläckar.

Var häckar småskraken i Sverige?

I Sverige häckar småskraken främst i närheten av vatten. Den föredrar sandiga och trädbevuxna stränder vid klarvattensjöar och floder, men den kan också häcka vid skyddade havsvikar och flodmynningar. Den placerar ofta boet på öar eller holmar för att minska risken för predation. Boet byggs i skydd under buskar eller bland stenar, inom 25 meter från vatten. Det svenska beståndet uppskattades år 2018 till cirka 21 000 häckande par.

Vad äter småskraken?

Småskrakens föda består till största delen av små, stimbildande fiskar som den fångar genom att dyka och simma under vatten. Dess sågtandade näbb hjälper till att hålla fast de halade bytena. Som komplement till fiskdieten äter den även vattenlevande ryggradslösa djur som kräftdjur, maskar och insekter. En mindre del av kosten utgörs av växtmaterial och amfibier. Den är en skicklig jägare under vattenytan.

Hur stor är en småskrake?

Småskraken är en medelstor andfågel. Den mäter mellan 52 och 59 centimeter i kroppslängd och har ett vingspann på 67 till 82 centimeter. Hanarna är generellt något större och tyngre än honorna. En hane väger i genomsnitt mellan 950 och 1350 gram, medan en hona väger mellan 800 och 1100 gram. I jämförelse med den nära släktingen storskraken är småskraken mindre både i kroppslängd och vingspann.

Är småskraken en flyttfågel?

Ja, småskraken är en flyttfågel. Nästan hela världspopulationen lämnar sina häckningsområden i norr för att övervintra vid kuster längre söderut. Höstflytten börjar i september. I områden med milda vintrar, som längs Sveriges västkust, i Danmark och på Island, kan den dock övervintra nära häckningsplatserna eller bara flytta mycket kortare sträckor. Vissa individer börjar återvända norrut redan i februari. Under flytten bildar den ofta stora flockar, särskilt under hösten.

Hur länge lever småskrakens ungar med honan och hur häckar den?

Småskraken blir könsmogen vid två års ålder och häckar från april till maj. Efter att äggen kläckts, vilket sker efter ungefär 28 till 35 dagars ruvning, tar honan ensam hand om ungarna. Ungarna följer med honan och blir flygfärdiga efter cirka 60 till 65 dagar. Under denna tid lämnar hanarna helt familjegruppen. Småskraken lägger vanligtvis bara en kull ägg per häckningssäsong, med i genomsnitt åtta till tio ägg. Hanarna visar en karakteristisk parningslek med rytmiska rörelser av huvud och hals.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.