Wiki måndag 19 oktober 2026
Nyfiken På

Svenska nöjesnyheter, film, musik och poddar, och ett uppslagsverk om rösterna och ansiktena bakom.

Lyssna på poddenNyfiken på med Kristin Kaspersen Spotify Apple

Skyeterrier

Skyeterriern är en långhårig, lågställd och lång terrierhund från ön Skye i Skottland. Rasen utvecklades under 1800-talet från en härdig grythund som jagade skadedjur till en utpräglad sällskapshund. Den blev en modehund efter att drottning Victoria började hålla den 1842. Idag är den klassad som en sårbar inhemsk ras i Storbritannien på grund av sin låga populationssiffra, med bara 30 födda valpar rapporterade 2005.

Ursprung och historia som grythund

Skyeterriern har sitt ursprung på den skotska ön Skye i de Inre Hebriderna. I Skottland har det sedan länge funnits små terrierhundar vars huvuduppgift var att hålla nere antalet skadedjur runt småjordbruken. Dessa hundar jagade rävar, grävlingar, vesslor, mårdar och råttor. För att klara den karga, steniga terrängen och det hårda klimatet krävdes härdiga hundar som var små och smidiga för att kunna följa bytet ned i trånga gryt.

De behövde också ha kraftiga käkar och stort mod för att attackera och driva ut byte som räv och grävling. Under 1800-talet förekom olika typer av jagande terrier i Skottland som sammanfattades under beteckningen Highland Terrier. Utöver skyeterriern ingick cairnterrier, skotsk terrier och west highland white terrier i denna grupp. Den första bilden på en hund kallad Skye Terrier publicerades 1843 i Jardine's Naturalist's Library, och denna hund hade de karakteristiska upprättstående öronen.

Standardisering och övergång till sällskapshund

Från 1870-talet började man dela upp varianterna av Highland Terrier, och den brittiska kennelklubben beslöt att den långhåriga terriern från Hebriderna skulle kallas Skye Terrier. Den första rasklubben för skyeterrier bildades 1876. År 1842 började drottning Victoria hålla skyeterrier, vilket gjorde rasen till en modehund och ökade dess popularitet kraftigt. På hundutställningar under andra halvan av 1800-talet förekom många långhåriga Highland Terrier från Hebriderna.

Aveln ändrade inriktning från att framföra en funktionell grythund till att eftersträva ett specifikt utseende. Före sekelskiftet hade skyeterriern fått det nuvarande utseendet med lång kropp, bred front, stort brett huvud och en päls som nådde till marken. Dessa egenskaper gjorde den omöjlig att använda som grythund. Sedan dess har rasen varit en utpräglad sällskapshund. Efter första världskriget förlorade den dock i popularitet.

Modern status som hotad ras

I början av 2000-talet är skyeterriern en av de mest hotade inhemska raserna i Storbritannien, klassad som sårbar. Det fanns stora farhågor om att rasen kunde vara hotad av utrotning, med bara 30 födda valpar i Storbritannien år 2005. Vissa prognoser pekade på att den kunde försvinna helt inom 40 år om trenden fortsatte. I det tjugoförsta århundradet är den bland de mest hotade raserna i Storbritannien. Rasens historia dokumenterades tidigt i verk som Rawdon Briggs Lees A History and Description of the Modern Dogs of Great Britain and Ireland från 1894.

Karakteristiskt utseende och päls

Skyeterriern ska ge intryck av en mycket lågställd och lång hund med korta ben. Kroppslängden från nostipp till svanstipp bör inte understiga 105 centimeter. Tikar får vara något mindre men måste vara proportionerliga. Huvudet är långt och kraftfullt med ett brett bakhuvud som smalnar av mot det kraftiga nospartiet. Ögonen är stora, tätt placerade, uttrycksfulla och bruna, helst mörkt bruna.

Rasen har en dubbelpäls med kort och mjuk underull. Täckhåret är långt, ganska hårt och ska ligga rakt och slätt utan lockar. Pälsen på huvudet är kortare och mjukare och ska ligga som en slöja över panna och ögon, vilket bildar ett måttligt skägg. Öronen är vanligtvis väl befjädrade. Skyeterriern förekommer i två örontyper: upprättstående eller nedhängande. För de upprättstående öronen faller håret ofta som en frans. Det finns ingen signifikant skillnad eller preferens mellan de två örontyperna. När öronen är upprättstående är de medelstora, högt ansatta på skallen och vinklas något utåt. En färglitografi av skyeterrier ingick i Vero Shaws bok The Illustrated Book of the Dog från 1881, vilket visar rasens utseende under denna period.

Tillåtna färger och kroppsbyggnad

De standardiserade färgerna för skyeterriern är fawn, mörk eller ljus silvergrå, och cream. Oavsett kroppsfärg ska alla skyeterrier ha svarta punkter på sina öron, nosryffel och nos. En liten vit fläck på bröstet är relativt vanlig och tillåten, men inga andra vita tecken på kroppen är acceptabla. Underullen ska vara ljusare, men ton i ton med pälsens färg.

Hunden ska vara enfärgad. Svansen är i vila uppåtböjd med ett nedhängande svanstopp. När svansen är rest ska den vara mycket rak utan att krökas eller böjas. Den breda fronten och det långa, låga kroppsbygget är centrala drag i rasens exteriör. Den internationella rasstandarden för skyeterrier fastställs av Fédération Cynologique Internationale.

Temperament och allmänna egenskaper

Skyeterriern kan vara lite av en enmanshund och är ofta reserverad mot främlingar. Enligt rasstandarden får den varken vara skygg eller aggressiv. Mot sin ägare är den ofta mycket sällskaplig och har ett fogligt och lätthanterligt temperament. Rasens ursprungliga arbetsvilja och mod har omvandlats till lojalitet och en stark bindning till sin familj.

Rasen har inga kända rasbundna hälsoproblem i allmänhet. En studie från 2024 i Storbritannien som baserades på 39 dödsfall visade en medellivslängd på 12,4 år för skyeterriern. Denna siffra är jämförbar med genomsnittet för renrasiga hundar på 12,7 år och för korsningar på 12 år. Information om rasen finns tillgänglig via organisationer som Svenska Kennelklubben och The Kennel Club i Storbritannien.

Specifik hälsostudie och leverförhållande

År 1998 beskrevs ett tillstånd kallat 'Skye terrier hepatitis' från biopsier av levern på nio besläktade skyeterrier. Detta tillstånd är inte känt från någon annan ras, och orsaken är okänd. Tillståndet orsakar svår leversjukdom med bildning av ärrvävnad som kan utvecklas till cirros. Forskare vid Cambridge University Department of Veterinary Medicine fann att tillståndet inte faktiskt är en form av hepatitis.

Prognosen varierar mellan individer, och ingen specifik gen har identifierats som orsak, och heller ingen ärftlighet har påvisats ordentligt. Detta tillstånd är specifikt för skyeterrier och är inte ett känt eller vanligt rasbundet hälsoproblem i allmän mening. Studien från 1998 baserades på ett litet urval av besläktade individer. Ytterligare information om rasens hälsa och avel finns i dokument som Rasspecifik Avelsstrategi (RAS) för skyeterrier.

Dokumentation och källor

Skyeterriern är väl dokumenterad i en rad hundböcker och referensverk. Bland dessa finns Renée Willes All världens hundraser från 2003, Carl-Johan Adlercreutz Hundar i världen från 2006 och Bo Bengtsons All världens hundar från 1995. Äldre verk som Ivan Swedrups Våra hundar i färg från 1974 och Malcolm Wallerstedts Stora nordiska hundboken från 1966 behandlar också rasen. Ytterligare historisk information finns i Carl O. M. P. Leuhusens Rashundar i ord och bild från 1932 och Carl-Reinhold von Essens Hundboken från 1950-talet. Modern forskning representeras av verk som Desmond Morris Dogs från 2008. Alla dessa källor bidrar till kunskapen om rasens utveckling, utseende och historia från dess grythundsperiod till dess nuvarande status som sällskapshund.

Vanliga frågor om Skyeterrier

Var kommer skyeterriern ifrån?

Skyeterriern har sitt ursprung på ön Skye, som ligger i de Inre Hebriderna utanför Skottland. Rasen utvecklades från små, härdiga terrierhundar som användes för att jaga skadedjur som rävar och grävlingar på de skotska småjordbruken. Namnet kommer direkt från ön. Under 1800-talet klassificerades den tillsammans med andra skotska terrier under den gemensamma beteckningen Highland Terrier.

Hur ser en skyeterrier ut?

Skyeterriern är en mycket lågställd och lång hund med korta ben. Kroppen bör vara nästan dubbelt så lång som höjden, med en mankhöjd på cirka 25–26 cm. Den har ett långt och kraftfullt huvud med stora, bruna ögon. Pälsen är lång, hård och slät, och når ofta till marken. En karakteristisk detalj är att pälsen på huvudet bildar en slöja över ögonen. Öronen kan vara antingen upprättstående eller nedhängande.

Vilka färger har skyeterriern?

Skyeterriern förekommer i färgerna svart, mörk- eller ljusgrå (silvergrå), fawn eller cream. Oavsett kroppsfärg måste hunden alltid ha svart nosryffel och svarta öron. En liten vit fläck på bröstet är tillåten, men inga andra vita tecken. Hunden ska vara enfärgad, och underullen ska vara ljusare men i samma ton som täckhåret.

Hur är temperamentet hos en skyeterrier?

Skyeterriern kan vara något reserverad mot främlingar och beskrivs ibland som en enmanshund. Den får dock varken vara skygg eller aggressiv. Mot sin ägare är den ofta mycket sällskaplig, foglig och lätthanterlig. Rasen har ett stabilt temperament och är lojal. Dess ursprungliga mod och arbetsvilja som grythund har omvandlats till en stark bindning till sin familj.

Är skyeterriern en frisk ras?

Skyeterriern har inga kända rasbundna hälsoproblem i allmänhet. En studie från 2024 visade en medellivslängd på 12,4 år, vilket är nära genomsnittet för renrasiga hundar. Det finns ett specifikt, ovanligt leverförhållande som beskrevs 1998, kallat 'Skye terrier hepatitis', som endast påträffats hos några besläktade individer. Orsaken till detta är okänd, och det är inte en vanlig sjukdom i rasen.

Hur vanlig är skyeterriern idag?

Skyeterriern är idag en av de mest hotade inhemska raserna i Storbritannien, klassificerad som en sårbar inhemsk ras. Populariteten minskade kraftigt efter första världskriget. År 2005 föddes det bara 30 valpar av rasen i Storbritannien, vilket väckte farhågor om att den kunde vara hotad av utrotning. Vissa prognoser pekade på att den kunde försvinna helt inom 40 år om trenden fortsatte, vilket understryker dess sällsynthet.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.

Relaterade artiklar

Alla djur och natur →