Silltrut

Systematik och utbredning

Silltruten är en del av det så kallade gråtrutskomplexet, en grupp nära besläktade trutarter med komplicerade släktskapsförhållanden. Tidigare betraktades den som en ringart tillsammans med gråtruten, men nyare forskning visar att förhållandena är mer invecklade. Arten har ett vidsträckt palearktiskt häckningsområde som sträcker sig från Island och Storbritannien i väster till Ryssland i öster. Inom detta område delas den traditionellt in i flera underarter, varav tre är västeuropeiska. Många auktoriteter behandlar idag de östligaste populationerna som en egen art, tundratruten.

I Sverige häckar två underarter av silltrut. Längs västkusten finns nordsjösilltruten (Larus fuscus intermedius), medan östersjötruten (Larus fuscus fuscus) häckar vid Östersjökusten. Den västliga underarten har även häckat sporadiskt vid större insjöar som Vänern och Mälaren. Under 2000-talet har den västliga populationen intermedius ökat i antal, medan den östliga populationen fuscus har minskat kraftigt. Den tredje västeuropeiska underarten, atlantsilltruten (Larus fuscus graellsii), häckar på Brittiska öarna, Island och i västra Frankrike och Iberiska halvön.

Utbredningsområdet för atlantsilltruten expanderar åt nordost, vilket har skapat en kontaktzon med nordsjösilltruten. I denna zon förekommer numera samhäckning mellan dessa taxon, vilket resulterar i individer med en varierad grad av grå mantel. Dessa mellanformer kallas ibland för Dutch intergrades. Eftersom det kan vara svårt att underartsbestämma gråmantlade individer utanför häckningsplatsen, används ofta samlingsbegreppet ljusmantlad silltrut för graellsii och dess övergångsformer.

Utseende och läte

Silltruten är en smäcker och smalvingad trut, något mindre än gråtruten. Den adulta fågeln känns lättast igen på sina gula ben. Mantelns färg varierar mellan underarterna från djupt svart till mörkt blyertsgrått. Nominatformen fuscus har en helt svart mantel som kan få en mahognybrun ton när fjäderdräkten slits, medan intermedius har en något gråare, men fortfarande mycket mörk mantel. Underarten graellsii har en tydligt grå mantel. I flykten är vingarna smala och spetsiga med en smal vit bakkant. På vintern får den vita huvudet ett gråstreckat mönster.

Juvenila och första vintrens fåglar är vattrade i svart, vitt, grått och beige, vilket gör dem svåra att skilja från unga gråtrutar och medelhavstrutar. En viktig kännetecken är att alla handpennor är helmörka. Silltruten anlägger vanligtvis sin fullt utvecklade adulta dräkt drygt tre år efter kläckningen, det vill säga på sitt fjärde levnadsår. Vissa underarter som fuscus kan dock rugga snabbare och anlända till häckningsplatserna i adult dräkt redan under det tredje året. Sent under andra vintern börjar den få sin adulta svarta eller gråa rygg, medan vingarna fortfarande är vattrade.

Morfologiska skillnader mellan underarterna är tydligast hos adulta fåglar. Nominatformen fuscus har den absolut mörkaste manteln, ofta svartare än en havstrut, och i fräsch dräkt kontrasterar den inte mot de svarta vingspetsarna. Den har en rundare huvudprofil och en slankare näbb, vilket ger ett mjukare intryck. Underarten intermedius har en något gråare mantelton som fortfarande är mycket mörk, och i flykten syns en tydlig kontrast mot de svarta vingspetsarna. Atlantsilltruten graellsii har en mörkt blyertsgrå ovansida som kontrasterar tydligt mot vingspetsarna, likt hos gråtruten. Dess läte beskrivs som ett gah eller glau och påminner om gråtrutens men med en djupare klang.

Ekologi och häckning

Silltruten är i första hand en kustbunden fågel som är starkt knuten till saltvatten. Under flyttningarna kan den dock ses i inlandet, där den då ofta söker föda på åkrar. Den är en social häckfågel som kan bilda stora och tätbelagda kolonier, men den häckar också ensamt på karga hällar i yttre skärgårdar. Boet är ofta en enkel grop på marken eller på en klipphylla. Häckningen sker sent på våren, vanligtvis i maj till juni.

Honan lägger en kull om året med i genomsnitt tre ägg. Äggen ruvas i snitt mellan 24 och 28 dygn. Dunungarna är nästenflyktare och lämnar boet tidigt. De blir flygga efter cirka 35 dygn. Bara en liten andel av ungarna når vuxen ålder. Enligt studier i Finska viken dör upp till 70 procent av ungarna i sjukdomar, troligen orsakade av leverskador. Endast cirka fem procent blir flygga, och hela 25 procent tas av predatoriska gråtrutar. Eftersom silltruten häckar sent på säsongen, påverkas den också negativt av mänskliga aktiviteter som bad och friluftsliv vid kusterna under sommaren.

Föda och flyttning

Silltruten är en opportunistisk allätare. Dess kost består av en bred variation av föda, inklusive fisk, kräftdjur, maskar, sjöstjärnor, mollusker, frön, bär, små däggdjur, ägg, småfåglar, kycklingar, avfall, inälvor och as. Den är en skicklig fiskare men utnyttjar också mänskligt avfall och avfall från fisket. Födotillgången är en avgörande faktor för häckningsframgång, och minskade bestånd av pelagisk stimfisk har pekats ut som en orsak till populationernas nedgång i områden som Nordnorge.

Silltruten är en flyttfågel, men flyttmönstret varierar kraftigt mellan populationerna. De baltiska och ryska populationerna (fuscus) är långflyttare som övervintrar i tropiska Östafrika och Mellersta Östern. De västeuropeiska populationerna (intermedius och graellsii) övervintrar främst i Västeuropa och längs kusterna ner till Västafrika. Populationer i de allra sydligaste delarna av utbredningsområdet, som från centrala Irland och söderut, är däremot ofta stannfåglar. De flesta ettåriga fåglar stannar kvar i vinterkvarteren, vilket gör det ovanligt att se individer i första sommardräkt på de nordliga häckningsplatserna.

Status och hot

Globalt sett har silltruten ett mycket stort utbredningsområde på mellan en och tio miljoner kvadratkilometer och en population på mellan 680 000 och 750 000 individer, vilket gör att Internationella naturvårdsunionen (IUCN) kategoriserar den som livskraftig. Situationen i Norden är dock mer oroande. I Sverige bedöms arten som helhet som nära hotad, baserat på en sammanlagd populationsminskning på cirka 25 procent under de senaste 30 åren. Sedan 2020 bedöms underarterna var för sig, där östersjötruten (fuscus) är nära hotad och nordsjösilltruten (intermedius) är livskraftig. I Finland är östersjötruten klassad som starkt hotad.

Orsakerna till den kraftiga minskningen av nominatformen fuscus är komplexa och sannolikt flera samverkande. Födobrist har identifierats som en faktor i Nordnorge. I Östersjön pekar forskning istället på höga halter av miljögifter som PCB och kvicksilver i fåglarnas kroppar. Kvicksilverhalten i fjädrar ökade under perioden 1979 till 1991. De höga PCB-halterna i levern hos ungarna tros orsaka dysfunktion och leda till död av blodförgiftning. Dessutom påverkar mänskliga störningar vid sentida häckningsplatser, samt jakt under flyttning och i övervintringsområden, populationerna negativt. Predation från gråtrutar är också ett betydande hot, och endast ungefär fyra av hundra ungar når vuxen ålder.

Östersjötrutens populationsutveckling

Nominatformen av silltrut, östersjötruten, har haft en negativ utvecklingstrend sedan 1970-talet. Världspopulationen omfattade år 2007 mindre än 20 000 par. I Sverige minskade den från cirka 17 000 par i slutet av 1970-talet till endast 4 000–5 000 par på 2000-talet. I Finland minskade beståndet från 12 000 par i början av 1980-talet till 6 000–7 000 par på 1990-talet. Minskningar har även noterats i norra Norge och vid Ladoga och Onega.

Trots den övergripande nedgången har det funnits några få platser med positiv utveckling. På Karlsöarna fördubblades beståndet mellan 1998 och 2004. I Gästrikland skedde en fördubbling mellan 1990 och 2006. Vid Berezovejöarna i Finska viken ökade antalet häckande par från 50 i slutet av 1970-talet till 350–450 par under perioden 2002 till 2005. Även i Onegabukten i Vita havet har beståndet ökat sedan mitten av 1980-talet, och cirka 10 procent av världspopulationen, eller 2 000–2 100 par, häckade där år 2007.

Silltruten globalt och i relation till människan

Globalt sett har silltruten expanderat sitt utbredningsområde västerut. Den koloniserade Grönland under 1980-talet och har ökat dramatiskt i Nordamerika, särskilt längs östkusten, där den nu kan ses i stort antal under vinterhalvåret. I Storbritannien, som är hem till 40 procent av den europeiska populationen, är arten på Amber List eftersom mer än hälften av fåglarna finns på färre än tio häckningsplatser. I vissa städer häckar den numera även i urbana miljöer, ofta tillsammans med gråtrutar.

Arten beskrevs vetenskapligt redan 1758 av Carl Linnaeus i hans Systema Naturae. Det vetenskapliga namnet Larus fuscus kommer från latin, där Larus tycks ha syftat på en trut eller annan stor sjöfågel, och fuscus betyder svart eller brun. Silltruten är en del av ett taxonomiskt komplext släkte där olika auktoriteter erkänner mellan två och åtta arter. Gruppen har en ringartsfördelning runt norra halvklotet, där skillnaderna mellan angränsande former är små, men ändmedlemmarna, som silltrut och gråtrut, är tydligt skilda arter.

Vanliga frågor om Silltrut

Hur känner man igen en silltrut?

En adult silltrut är en smäcker och smalvingad trut med tydligt gula ben. Dess rygg (mantel) kan vara antingen svart eller mörkgrå, beroende på underart. I flykten ser den smalvingad och spetsig ut med en tunn vit bakkant på vingen. Den är något mindre än en gråtrut. På vintern har den streck på huvudet. Ungfåglar är vattrade i brunt, svart och vitt och är svåra att skilja från andra unga trutar, men deras vingpennor är helmörka. Nominatformen fuscus har en rundare huvudprofil och slankare näbb än andra underarter.

Var häckar silltruten i Sverige?

I Sverige häckar två underarter av silltrut på skilda platser. Nordsjösilltruten (Larus fuscus intermedius) häckar längs västkusten, från Bohuslän och norrut. Östersjötruten (Larus fuscus fuscus) häckar vid Östersjökusten, främst på öar och skärgårdar från Gästrikland och söderut. Arten har också sporadiskt häckat vid större insjöar som Vänern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön och Torneträsk. Under senare år har den västliga populationen ökat medan den östliga har minskat kraftigt.

Vad äter silltruten?

Silltruten är en typisk allätande måsfågel med en mycket varierad kost. Den äter fisk, kräftdjur, maskar, sjöstjärnor, sniglar, musslor, insekter och små däggdjur. Den tar även ägg och ungar från andra fåglar, samt äter frön, bär och avfall. Som många trutar är den opportunistisk och utnyttjar avfall från fiske, sopor, inälvor och as. Under flyttning kan den ses på åkrar där den letar efter mask. Födotillgång, särskilt av stimlevande fisk, är avgörande för häckningsframgång.

Hur stor är silltruten och hur länge lever den?

Silltruten är 52 till 60 centimeter lång och har ett vingspann på 135 till 155 centimeter. Vikten varierar mellan 452 och 1100 gram, med hanarna som i genomsnitt är något tyngre. Silltruten blir könsmogen och får sin fullt utvecklade vuxenfjäderdräkt först vid tre till fyra års ålder, vanligtvis på det fjärde året. Livslängden i naturen är inte exakt känd, men dödligheten är mycket hög under de första levnadsåren. Endast ungefär fyra av hundra ungar når vuxen ålder.

Är silltruten en hotad art?

Globalt sett är silltruten inte hotad och klassas som livskraftig. Situationen i Norden är dock allvarligare, särskilt för underarten östersjötrut. I Sverige är arten som helhet kategoriserad som nära hotad, främst på grund av en kraftig minskning av östersjöpopulationen. Den underarten (Larus fuscus fuscus) är nära hotad i Sverige och starkt hotad i Finland. Hoten inkluderar miljögifter som PCB och kvicksilver, predation från gråtrutar, störningar vid häckningsplatser, jakt under flyttning och möjligen födobrist i vissa områden.

Vad är skillnaden mellan silltrut och gråtrut?

Silltruten är generellt sett något mindre och betydligt smalare och spetsigare i vingarna än gråtruten. Den vuxna silltruten har alltid gula ben, medan gråtruten har skära ben. Silltrutens rygg är antingen svart eller mörkgrå, medan gråtruten alltid har en ljusare grå rygg. I flykten ser silltruten mer elegant och smidig ut. Ungfåglarna är svåra att skilja, men silltruten har helmörka handpennor och en fjäderdräkt som är en mellanform mellan gråtrutens och havstrutens. Deras läten liknar varandra, men silltrutens är något djupare.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.