Sillgrissla

Utseende och läten

Sillgrisslan är en kompakt havsfågel med en karakteristisk lång och spetsig, mörkgrå näbb. I sommardräkten är den brunsvart på huvud, rygg, stjärt och vingovansidor, medan undersidan är vit. Könen är lika till utseendet och en adult fågel väger normalt runt ett kilo. På vintern blir även hakan och området bakom ögat vita, och det kan finnas mörka streck på flankerna. En del fåglar, särskilt i norra populationer, har en särskild färgvariant kallad "ringvia", med en vit ring runt ögat och ett vitt streck bakåt över kinden. Denna polymorphism blir vanligare ju längre norr ut man kommer.

Vid häckningskolonierna är sillgrisslorna mycket högljudda och skapar ofta ett öronbedövande ljud. Deras främsta läte beskrivs som ett upprepat nasalt "wha wha wha" som kan övergå i ett råmande eller ett mullrande "murrrr". I flykten är fågeln däremot tyst. Ungarna har ett högfrekvent tiggande läte som beskrivs som en vissling, "willee", med stor bärighet. Ljudet av deras snabba vingslag har jämförts med en helikopter, och de flyger ofta i linje precis ovanför havsytan med en hastighet på upp till 80 km/h.

Utbredning och taxonomi

Sillgrisslan har en cirkumpolär utbredning och häckar i lågarktiska och boreala vatten i både Nordatlanten och Norra Stilla havet. I Europa finns den från Island och norra Skandinavien till Storbritannien, Helgoland, Bretagne och så långt söderut som Portugal och nordvästra Spanien. I Östersjön är den begränsad till ett fåtal kolonier. I Nordamerika sträcker sig utbredningen från Alaska och Kanada ner till Kalifornien, och i Asien finns den från Ryssland och Kamtjatka till Japan, Nordkorea och Sachalin.

Arten delas in i fem underarter. Den nordliga sillgrisslan (Uria aalge aalge) häckar i östra Nordamerika, på Grönland, Island, Färöarna, Skottland, södra Norge och i Östersjön. Den brittiska sillgrisslan (U. a. albionis) finns i Storbritannien, Irland, nordvästra Frankrike och på Iberiska halvön. Den arktiska sillgrisslan (U. a. hyperborea) häckar på Svalbard, i norra Norge och i norra Ryssland österut till Novaja Zemlja. Underarterna U. a. californica häckar på Nordamerikas västkust från Washington till Kalifornien, medan U. a. inornata finns i nordvästra Stilla havet från östra Nordkorea och Japan till Alaska och British Columbia.

Sillgrisslan i Sverige

Sveriges största och mest kända sillgrisslekoloni finns på Karlsöarna utanför Gotlands sydvästkust. På Stora Karlsö fanns det 2014 cirka 15 700 häckande par, och populationen har ökat kraftigt sedan dess så att antalet nu kan vara uppemot det dubbla. Även på Lilla Karlsö häckar tusentals par. Utöver detta finns häckningslokaler utmed Västerbottenkusten, med den nordligaste kolonin på ön Bonden i Kvarken, samt på vissa platser i Uppland och Södermanland. I hela Östersjön finns bara tre ytterligare kolonier: Haverörn i Finland, samt Græsholm och Hammeren i Danmark.

Merparten av de sillgrisslor som häckar i Östersjön övervintrar i dess sydligaste delar, som till exempel Gdanskbukten. Hanarna och ungarna simmar hela vägen dit, medan honorna flyger dit senare. Populationen i Sverige har ökat tydligt under senare år, vilket en studie med turistfoton från Stora Karlsö mellan 1918 och 2005 också visade. Ökningen tros bero på minskad dödlighet från jakt och bifångst, minskad påverkan från miljögifter samt god tillgång på föda i Östersjön. Ringmärkning av sillgrisslor har pågått på Stora Karlsö sedan 1913, och fram till 2023 hade över 100 000 fåglar ringmärkts i Sverige, med majoriteten på Karlsöarna.

Häckningsbeteende och ungvård

Sillgrisslan häckar i mycket tätt packade kolonier på branta klippor, så kallade fågelberg, där häckande par kan vara i fysisk kontakt med sina grannar. De bygger inget bo utan lägger sitt enda, päronformade ägg direkt på berghällen. Båda föräldrarna ruvar ägget, som kläcks efter ungefär 30 dagar, och matar sedan ungen, som aldrig lämnas obevakad. Ungen är dunig och kan reglera sin kroppstemperatur efter cirka 10 dagar. Efter ungefär tre veckor, när ungen fortfarande är flygoförmögen och bara väger 15 till 35 procent av en vuxen fågels vikt, inträffar en dramatisk händelse: ungen lämnar boplatsen.

Ungen hoppar eller går ner från klipphyllan, ibland från höjder på många tiotals meter, och faller kontrollerat ner i vattnet eller på stranden nedanför. Tack vare sin fysiologi överlever de allra flesta fallet, och i Östersjöpopulationen förolyckas mindre än en procent. Omedelbart efteråt förenas den med en förälder som väntar nedanför, och separationen varar aldrig mer än några minuter. Vanligtvis är det hanen som sedan tar hand om ungen till havs, medan honan stannar kvar vid boet i upp till 14 dagar till. I Östersjön sker detta utflyttande under skydd av mörker på sen kväll eller tidig natt för att minska risken för predation från trutar. Sillgrisslor börjar vanligtvis inte häcka förrän de är fem år gamla. Man har noterat att sillgrisslor ibland etablerar nya kolonier i direkt närhet till skarvkolonier, till exempel i Södermanlands och Stockholms skärgårdar, där de tidigare inte häckat. Man tror att närvaron av storskarven kan utgöra ett skydd mot rovdjur även för sillgrisslorna, trots att de två arterna kan konkurrera om boplatser på klipphyllor där de båda häckar.

Föda, dykning och flyktlöshet

Sillgrisslan är en skicklig dykare som använder sina vingar för att "flyga" under vattnet i jakten på föda. Den är en s.k. förföljelsedykare som regelbundet dyker till djup mellan 30 och 60 meter, och det noterade rekordet är hela 180 meter. Dykningarna varar vanligtvis mindre än en minut men kan sträcka sig över vattenavstånd på mer än 30 meter. Fågeln livnär sig huvudsakligen på småfisk. I Skandinavien är skarpsill en viktig bytesfisk, men den äter också lodda, sill, tobis, maskar och andra undervattensdjur. Ungarna matas med särskilt feta fiskar som lodda, sill, skarpsill och tobis. Sillgrisslans populationsstorlek följer nära utvecklingen hos bestånden av dess bytesfiskar, vilket innebär att få sillgrisslor finns när det är ont om föda.

Efter häckningssäsongen genomgår båda könen en ruggning där de tappar sina flygpennor och blir flygtomma i 45 till 60 dagar. Under denna period reducerar de sin energiförbrukning genom att minska tiden de spenderar på att flyga. Vissa populationer migrerar kortare sträckor, medan andra, som många i Östersjön, stannar nära häckningsplatsen året runt och återvänder till den från hösten och framåt. Vuxna fåglar kan även söka föda nattetid för att balansera sin energibudget under vintern.

Livslängd, hot och status

Sillgrisslan är den fågel i Sverige som i genomsnitt blir äldst. Den kan bli över trettio år gammal, och man har dokumenterat häckande fåglar som är 38 år. Den äldsta kända sillgrisslan i Sverige blev 48 år och 11 månader gammal och var ringmärkt 1974 och påfunnen död 2023. En annan ringmärkt fågel observerades levande vid 49 års ålder i juli 2026. Den globala populationen uppskattas till omkring 18 miljoner individer, varav den europeiska delen uppskattas till mellan 2,35 och 3,06 miljoner vuxna fåglar.

Trots att arten globalt sett bedöms som livskraftig finns det lokala hot och populationsförändringar. Många populationer ökar, som de i Nordamerika, Storbritannien och Sverige. Storbritanniens population omfattar nästan hälften av alla sillgrisslor i Europa. Däremot har Islands population, som står för nästan en fjärdedel av Europas sillgrisslor, minskat kraftigt under 2000-talet. Ett allvarligt hot i Östersjön är bifångst i fiskenät, där så mycket som 29,2 procent av alla återfunna ringmärkta fåglar har dött. Utifrån detta uppskattar man att minst 1 500 fåglar årligen drunknar i fiskenät i Östersjön. Ett annat hot är fisketrycket på bytesfisken, eftersom sillgrisslans antal är direkt kopplat till tillgången på fisk som skarpsill.

Namn och taxonomisk historia

Arten beskrevs vetenskapligt 1763 av den danske biskopen Erik Pontoppidan under namnet Colymbus aalge, med typlokalen på Island. Det vetenskapliga artepitetet "aalge" är ett gammalt danskt ord för en alka. Sillgrisslan placeras idag i släktet Uria tillsammans med spetsbergsgrisslan (Uria lomvia). Släktnamnet Uria kommer från det antika grekiska ordet "ouria", som var en vattenfågel som nämndes av Athenaeus. Sillgrisslan ingår i triben Alcini tillsammans med bland annat tordmule, alkekung och den utdöda garfågeln. På engelska kallas arten officiellt för Common Murre enligt internationella normer, men i Storbritannien, Irland och ofta i övriga Europa används namnet Common Guillemot. I Sverige har arten på Gotland dialektalt kallats för "spissnäbb", vilket refererar till dess karakteristiska näbb. Sillgrisslan tillhör familjen alkor (Alcidae), som är en familj av sjöfåglar nära besläktade med måsar och tärnor.

Vanliga frågor om Sillgrissla

Hur ser en sillgrissla ut och hur känner man igen den?

Sillgrisslan är en medelstor, kompakt havsfågel med en lång och spetsig, mörkgrå näbb. Under sommaren är den brunsvart på huvud, rygg, stjärt och vingovansidor, medan undersidan är kritvit, vilket skapar en skarp kontrast. Könen ser identiska ut. På vintern blir även hakan och området bakom ögat vita. En särskild kännetecken som förekommer hos en del fåglar, särskilt i norr, är en vit ring runt ögat med ett vitt streck bakåt på kinden, en variant som kallas "ringvia". Fågeln är mellan 38 och 46 centimeter lång, har ett vingspann på 61 till 73 centimeter och väger normalt runt ett kilo.

Var i Sverige kan man hitta sillgrisslor?

Sveriges absolut största och mest kända kolonier finns på Karlsöarna utanför Gotland, där tiotusentals par häckar på de branta klipporna. Utöver detta finns häckningslokaler utmed hela Västerbottenkusten, med den nordligaste kolonin på ön Bonden i Kvarken. Mindre kolonier har också etablerats i Södermanlands och Stockholms skärgårdar, ibland i närheten av skarvkolonier. I hela Östersjön finns det bara ytterligare tre kända kolonier: en i Finland och två i Danmark, vilket gör de svenska till de dominerande.

Vad äter sillgrisslan och hur jagar den?

Sillgrisslan livnär sig huvudsakligen på småfisk som den jagar under vattnet. I Skandinavien är skarpsill en av de viktigaste bytesfiskarna, men den äter också sill, lodda, tobis, maskar och andra undervattensdjur. För att nå sin föda är den en utmärkt dykare som använder sina vingar för att simma. Den dyker regelbundet till djup mellan 30 och 60 meter, och det noterade rekorddjupet är hela 180 meter. Ungarna matas med särskilt feta fiskar som lodda och sill. Sillgrisslans eget antal är starkt kopplat till mängden bytesfisk som finns tillgänglig.

Hur gammal blir en sillgrissla och vilken är den äldsta kända?

Sillgrisslan är den fågel i Sverige som i genomsnitt blir äldst. Den kan leva i över trettio år, och det finns dokumenterade fall av häckande fåglar som är 38 år gamla. Den äldsta kända sillgrisslan i Sverige blev 48 år och 11 månader gammal. Denna fågel ringmärktes 1974 och påfanns död 2023. En annan ringmärkt sillgrissla observerades levande vid 49 års ålder i juli 2026, vilket visar på arten exceptionellt långa livslängd.

Vad är speciellt med hur sillgrissleungar lämnar boet?

Sillgrissleungar lämnar boet på ett mycket dramatiskt och ovanligt sätt. När de är ungefär tre veckor gamla, fortfarande flygoförmögna och bara 15 till 35 procent så tunga som en vuxen fågel, hoppar de från klipphyllan där de kläckts. De faller ofta många tiotals meter ner i vattnet eller på stranden nedanför. Tack vare sin lätta vikt och speciella fysiologi överlever de allra flesta fallet, och i Östersjön dör mindre än en procent. Omedelbart efteråt förenas de med en förälder som väntar nedanför, vanligtvis hanen, som sedan tar hand om dem ute till havs medan honan stannar kvar vid boet ett tag till.

Är sillgrisslan hotad och vilka är de största hoten?

Globalt sett bedöms sillgrisslan inte vara hotad utan kategoriseras som livskraftig av IUCN, med en uppskattad population på omkring 18 miljoner individer. Många populationer, som de i Sverige, Storbritannien och Nordamerika, ökar. Det finns dock betydande lokala hot. I Östersjön är bifångst i fiskenät ett stort problem, där uppskattningsvis 1 500 fåglar drunknar varje år och så mycket som 29,2 procent av alla återfunna ringmärkta fåglar har dött så. Ett annat allvarligt hot är överfiske av deras bytesfiskar, eftersom sillgrisslans antal direkt följer dessa fiskbestånd. Vissa stora populationer, som den på Island, har också minskat kraftigt under 2000-talet.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-05.