Shar pei

Historia och räddning från utrotning

Shar pei har sina rötter i Guangdong-provinsen i sydöstra Kina. Skulpturer av hundar som påminner om rasen har hittats från Handynastin, vilket tyder på ett mycket gammalt ursprung. Det finns en nära släktskap med chow chow, och båda raserna delar det ovanliga draget med blåsvart tunga. Under lång tid var shar pei allmogens hund i Kina, använd för att vakta hem och familj, för jakt på vildsvin och även i hundkamper. Hundarnas lösa, rynkiga skinn gjorde dem svåra att greppa i strid, vilket var en fördel i kamp.

Efter att Kina blev ett kommunistiskt land i slutet av 1940-talet försvann rasen nästan helt. Husdjur ansågs som en lyxvara och det blev mycket svårt för vanligt folk att äga hund. Vid 1960-talet fanns bara ett mycket litet antal shar pei kvar. Räddningsarbetet inleddes av affärsmannen Matgo Law från Hongkong, som började samla de återstående exemplaren. För att öka genpoolen användes även gatuhundar som påminde om rasen, vilket fortfarande kan ses i avvikelser från den ideala rasstandarden. Kennelklubben i Hongkong erkände rasen 1968.

År 1973 vände sig Matgo Law till den amerikanska hundvärlden genom en hundtidning. Han berättade om arbetet med att bevara rasen och bifogade bilder, samt uppmanade amerikanska uppfödare att köpa hundar för att hjälpa till. Uppmaningen fick ett snabbt och positivt gensvar, och ett antal hundar exporterades till USA. År 1978 utsåg Guinness rekordbok shar pei till världens ovanligaste hundras. Den ökade populariteten i Nordamerika ledde sedan till att rasen spreds till Europa. Idag har shar pei ett stabilt bestånd världen över.

Utseende och pälsvarianter

Shar pei är en medelstor, kraftigt och kompakt byggd hund. Det mest karakteristiska draget är det rynkiga skinnet, särskilt utpräglat hos valpar. När hunden växer upp blir skinnet sträckt, så att den vuxna hunden huvudsakligen har rynkor i ansiktet och på manken. Rasens namn betyder 'sandskinn' på kinesiska, vilket syftar på den korta, utstående och sträva pälsstrukturen. Pälsen får vara högst 2,5 centimeter lång. Det finns olika pälsvarianter: 'horse coat' är den kortaste och strävaste, medan 'brush coat' är något längre.

Huvudet är relativt stort i förhållande till kroppen, med ett brett nosparti som ofta är mörkare än resten av pälsen. Öronen är små, triangulära och högt ansatta. Ögonen sitter djupt inbäddade i hudvecken. Rasen har en blåsvart tunga och även munhålan är blå. Enligt den kinesiska standarden beskrivs hunden med bildrika termer som musselskalöron, fjärilsnäsa, melonformigt huvud och drakben. Svansen är medellång, bred och bärs krökt över ryggen, vilket är typiskt för spitzliknande hundar.

Pälsfärgen kan vara vilken enfärgad nyans som helst utom vitt. Vanliga färger är svart, röd, falk och kräm. Det utseendemässiga idealet har förändrats över tid, särskilt vad gäller mängden rynkor. Ursprungligen fanns en mer måttligt rynkig typ, kallad 'bone-mouth'. Den kraftigt rynkiga typen som blev populär i väst, kallad 'meat-mouth', har en köttigare mun. I Hongkong finns fortfarande ett litet antal, uppskattat till 50–100 exemplar, av den traditionella 'bone-mouth'-typen.

Egenskaper och temperament

Shar pei är i dag främst en sällskaps- och familjehund. Den beskrivs som lugn, trogen och sällskaplig mot sin familj och går ofta bra ihop med barn och andra hundar. Rasen är lättlärd men kan också vara envis, vilket gör att den behöver en konsekvent och fast uppfostran från tidig ålder. Mot främlingar kan den vara avvaktande och reserverad, men den ska inte vara aggressiv utan snarare självsäker och värdig.

Shar pei har kvar en viss vaktinstinkt från sitt ursprung, vilket kan göra den till en god vakthund. Samma instinkt innebär dock att tidig socialisering är mycket viktig, så att hunden lär sig hantera olika situationer och människor på ett lugnt sätt. Vissa individer har kvar jaktlust, men för de flesta är denna egenskap inte särskilt utpräglad. När det gäller motion är rasen inte särskilt krävande. Regelbunden rastning och tillfällen att röra sig fritt och leka räcker normalt sett.

Hälsa och rasbundna sjukdomar

Shar pei har en genomsnittlig livslängd på 10,6 år, enligt en brittisk studie från 2024. Detta är lägre än genomsnittet för både renrasiga hundar och blandraser. Rasen är predisponerad för ett antal hälsoproblem, varav många är hudrelaterade. Studien visar att shar pei drabbas i högre grad än genomsnittet av atopisk dermatit och demodikos, en parasitsjukdom som kan vara juvenil (hos unga hundar) eller vuxen.

Ett allvarligt och specifikt syndrom är shar pei-feber, även kallad familjär shar pei-feber (FSF). Detta är en ärftlig åkomma som karakteriseras av återkommande febertoppar och svullnad i haslederna. Febern varar vanligtvis upp till två dagar. Syndromet liknar familjär medelhavsfeber hos människor. Den bakomliggande orsaken är okänd, men den leder till ackumulering av ett protein kallat amyloid i organ som njurar och lever, vilket i slutändan kan orsaka organsvikt. Det uppskattas att cirka 23 procent av shar pei i USA är drabbade.

Andra vanliga hälsoproblem inkluderar ögonsjukdomen entropion, där ögonlocken rullar inåt och irriterar ögat. Detta kan leda till blindhet om det inte korrigeras kirurgiskt. Rasen har också en predisposition för hypotyreos (sköldkörtelunderskott) och B12-vitaminbrist, vilket misstänks vara ärftligt. Öroninflammation (otitis externa) och olika hudåkommor som allergier och mucinos (geléaktiga ansamlingar i huden) är också vanligt förekommande.

Avel, utveckling och framtida utmaningar

Efter räddningsinsatsen på 1970-talet har aveln med shar pei fokuserat på att förbättra rasens hälsa och bibehålla dess karaktäristiska drag. Uppfödare har arbetat med att avla bort osunda defekter, och svårare hälsoproblem har blivit mindre vanliga genom sundare avel. Det finns dock fortfarande utmaningar, inte minst på grund av den begränsade genpoolen från räddningstiden och användningen av icke-renrasiga hundar. Rasstandarden har reviderats flera gånger, bland annat för att justera idealet för rynkor och storlek.

I USA har vissa uppfödare selektivt avlat fram en mindre variant, kallad 'miniature shar pei', som blir högst 40 centimeter i mankhöjd och ofta har ännu mer rynkor. Denna utveckling möter motstånd från många traditionella uppfödare. Den officiella rasstandarden från Fédération Cynologique Internationale (FCI) specificerar fortfarande en mankhöjd på 44 till 51 centimeter. Under räddningsprocessen korsades vissa renrasiga hundar med andra raser som bulldog och bullterrier för att säljas i USA, vilket bidrog till utvecklingen av den köttigare 'meat-mouth'-typen.

Vanliga frågor om Shar pei

Varifrån kommer shar pei och vad betyder namnet?

Shar pei är en hundras från Kina, med ursprung i Guangdong-provinsen i sydöstra delen av landet. Rasens namn betyder 'sandskinn' på kinesiska, vilket syftar på den korta, sträva och utstående pälsen som ger en sandpappersliknande känsla vid beröring. Skulpturer som påminner om rasen har hittats från Handynastin, vilket visar att den har ett mycket gammalt ursprung. Rasen delar ett nära släktskap med chow chow, och båda har den blåsvarta tungan. Under lång tid användes den som allmogens hund för vakt, jakt och hundkamper.

Hur ser en shar pei ut och vilka färger finns det?

Shar pei är en medelstor, kraftigt byggd hund med ett mycket karakteristiskt rynkigt utseende, särskilt som valp. Den vuxna hunden har huvudsakligen rynkor i ansiktet och på manken. Huvudet är stort med ett brett nosparti, små triangulära öron och ögon som sitter djupt i vecken. Pälsen är kort, sträv och högst 2,5 centimeter lång. Svansen bärs krökt över ryggen. Rasen ska vara enfärgad, och vitt är inte tillåtet. Vanliga färger är svart, röd, falk och kräm. Det finns två huvudsakliga pälsvarianter: den kortaste kallas 'horse coat' och den något längre kallas 'brush coat'.

Vad är shar pei för typ av hund? Är den bra som familjehund?

Shar pei är idag främst en sällskaps- och familjehund. Den beskrivs som lugn, trogen och sällskaplig mot sin familj och kan fungera bra med barn och andra hundar. Rasen är lättlärd men kan vara envis, vilket kräver en konsekvent uppfostran. Den har kvar en viss vaktinstinkt och kan vara reserverad mot främlingar, men ska inte vara aggressiv. Tidig socialisering är mycket viktig. När det gäller motion är den inte särskilt krävande. Regelbunden rastning och frilek räcker normalt sett. Vissa individer har kvar jaktlust, men för de flesta är denna egenskap inte särskilt utpräglad.

Vilka hälsoproblem är vanliga hos shar pei?

Shar pei är predisponerad för flera rasbundna sjukdomar. Ett allvarligt syndrom är shar pei-feber (familjär shar pei-feber), som ger återkommande feber och hasledssvullnad och kan leda till njur- eller leversvikt. Hudproblem som atopisk dermatit och demodikos är vanligare än hos genomsnittshunden. Ögonsjukdomen entropion, där ögonlocken rullar inåt, är också vanligt och kräver ofta kirurgi. Andra åkommor inkluderar öroninflammation, hypotyreos och B12-vitaminbrist. Genomsnittlig livslängd är 10,6 år, vilket är lägre än genomsnittet för renrasiga hundar.

Hur stor blir en shar pei och hur länge lever den?

En shar pei är en medelstor hund. Enligt rasstandarden ska mankhöjden vara mellan 44 och 51 centimeter, och vikten ligger vanligtvis mellan 16 och 20 kilogram. Det finns en mindre variant, kallad 'miniature shar pei', som avlas i USA och blir högst 40 centimeter, men denna är inte erkänd i den officiella standarden. En brittisk studie från 2024 visar att rasens genomsnittliga livslängd är 10,6 år, vilket är lägre än genomsnittet för renrasiga hundar. Denna livslängd jämförs med 12,7 år för renrasiga hundar i allmänhet och 12 år för blandraser i samma studie.

Hur räddades shar pei från att utrotas?

Efter att Kina blev kommunistiskt i slutet av 1940-talet höll rasen på att utrotas, då husdjur ansågs som en lyx. Vid 1960-talet fanns bara ett fåtal kvar. Räddningsarbetet inleddes av affärsmannen Matgo Law i Hongkong. År 1973 vände han sig till den amerikanska hundvärlden via en tidning, bad om hjälp och skickade bilder. Amerikanska uppfödare svarade positivt, köpte hundar och rasen började återhämta sig i USA. År 1978 utnämndes den till världens ovanligaste hundras av Guinness rekordbok, men populariteten ökade snabbt och rasen spreds sedan till Europa. Idag har den ett stabilt bestånd.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.