Schipperke

Historia och ursprung

Schipperkens historia är omdiskuterad och inte helt klarlagd. Rasen tros ha sitt ursprung i Flandern under 1600-talet. En teori är att den härstammar från en föregångare till den belgiska vallhunden, kallad leuvenaar, där man tog vara på småvuxna valpar. I härstamningen finns även inslag av den nederländska spetshunden keeshond. En alternativ tolkning av namnet är att det kommer från det flamländska ordet 'scheper', som betyder liten herde, vilket skulle göra den till en liten vallhund. Rasen kallades tidigare för spits eller spitzke, namn som användes för små hundar med spetsiga öron.

Namnet schipperke, som betyder 'liten skeppare' eller 'liten kapten', slogs fast 1888 när rasklubben bildades och rasstandarden skrevs. Den första officiella rasstandarden skrevs 1889. Mycket av kunskapen om rasens tidiga historia kommer från artiklar i det franska magasinet Chasse et Pêche, som översattes till engelska och publicerades av The Stockkeeper. Innan namnet schipperke officiellt antogs var hunden även känd under namnet 'Moorke', vilket betyder liten svart varelse. Under andra världskriget användes schipperken av den belgiska motståndsrörelsen för att springa med bud mellan olika gömställen, något som förbipasserande nazistiska styrkor inte uppmärksammade.

Utseende, fysik och klassificering

Schipperken är en liten, robust och kvadratiskt byggd hund. Den bär halsen högt och har upprättstående, spetsiga öron. Huvudet är kilformat och påminner om en rävs. Pälsen är riklig och består av ett dubbelt lager med en mjuk underull och ett något strävare och längre ytterlager. En av rasens mest karakteristiska drag är den långa kragen som omger halsen och sedan fortsätter som en remsa ner mot hundens bakdel. På bakbenen finns längre päls, så kallade kulotter. Pälsen har ofta ett blänkande utseende.

Svansen bärs vanligtvis tätt ihoprullad över ryggen. Vissa individer har anlag för naturlig stubbsvans. Rasen är vanligtvis svart, men kan även förekomma i blond eller krämfärgad nyans, där vissa blonda hundar kan ha en mer silkeslen päls. En mycket ovanlig färg är leverröd. En schipperke väger normalt mellan 3 och 9 kilogram. Rasens klassificering har varierat mellan olika kennelklubbar. The Kennel Club i Storbritannien klassade den som en spets, en klassificering som även Nordisk Kennelunion tidigare använde, men som senare ändrades till dvärghund.

Personlighet, egenskaper och användning

Schipperken är en aktiv, livlig och mycket uppmärksam hund med en utpräglad vaktinstinkt. Den är känd för att vara lättlärd. Trots sin lilla storlek kräver den en ganska stor mängd motion för att trivas. Inaktivitet, brist på motion och överföding är mycket skadligt för rasen och kan leda till en rad hälsoproblem. Rasen har historiskt använts i flera olika roller, vilket speglar dess mångsidighet.

Den har fungerat som sällskapshund, vakthund och för att hålla efter råttor. Den har även fungerat som skeppshund på kanalbåtar, vilket gett upphov till dess namn. I USA kallas den ibland felaktigt för 'Belgian canal barge dog' eller 'Belgian ship dog'. En dräktig schipperketik kan ibland ge ifrån sig pipande eller jamande läten, vilket inte anses vara konstigt utan ett normalt beteende när hon vill ha hjälp eller säger ifrån. I dess hemland Belgien betraktas schipperken som en liten herdehund.

Hälsa, livslängd och ärftliga sjukdomar

Schipperken har generellt inga särskilda hälsoproblem. En undersökning från the Kennel Club i Storbritannien anger rasens medianlivslängd till 13 år, där cirka 20 procent av hundarna lever till 15 år eller mer. Den äldsta hunden i denna undersökning var 17 och ett halvt år, och det finns kända fall där schipperken levt till 18 eller 19 år. Inaktivitet, brist på motion och överföding är dock skadligt och kan leda till led- och skelettproblem samt tand-, hjärt-, lung- eller matsmältningsbesvär. Rasens främsta ortopediska problem tenderar att vara lös knäskål (luxating patella) och Legg-Perthes syndrom, som är en höftledssjukdom.

Vissa schipperken kan drabbas av epilepsi, vilket tros ha en genetisk komponent och för vilket det inte finns några specifika tester. En specifik hälsoutmaning för rasen är den genetiska mutationen MPS IIIB, som endast förekommer hos schipperken och drabbar högst 15 procent av raspopulationen. Sjukdomen MPS IIIB liknar vissa lysosomala lagringsjukdomar hos människor, som Tay, Sachs och Gauchers sjukdom. Kliniska tecken dyker upp mellan två och fyra års ålder och påverkar balansen och förmågan att hantera hinder som trappor. Det finns för närvarande inget botemedel eller behandling. Universitetet i Pennsylvanias veterinärskola har utvecklat ett test för sjukdomen och började acceptera prover för analys i april 2003. Orthopedic Foundation for Animals rapporterar att schipperken kan vara mottaglig för ytterligare några fysiska problem.

Rasen i Sverige, avelsstrategi och forskning

I Sverige är schipperken en mindre vanlig ras. I genomsnitt föds cirka 200 valpar per år som registreras i Svenska Kennelklubben. År 2009 var siffran betydligt lägre, med endast 80 registrerade valpar. Svenska Kennelklubben har, tillsammans med den nationella rasklubben Svenska Schipperke Ringen, utarbetat en rasspecifik avelsstrategi för att främja en sund och genetiskt mångsidig raspopulation. Denna strategi tar bland annat hänsyn till den ökande inavelsgrad som DNA-studier har påvisat inom rasen globalt. Den internationella rasstandarden för schipperke hanteras av Fédération Cynologique Internationale (FCI), och i Sverige är det Svenska Kennelklubben som är den ansvariga organisationen för rasen och dess standard.

DNA-forskning har spelat en avgörande roll för att förstå rasens ursprung. Studier har visat att schipperken är närmare besläktad med spetsraser som pommern än med den belgiska fårahunden. Samma forskning har också kartlagt en stadigt ökande inavelsnivå inom rasen, vilket är en viktig faktor för framtida avelsarbete. Dessa vetenskapliga rön kompletterar den historiska information som finns i tidningsarkiv och rasstandarder. Den svenska rasklubben arbetar aktivt med att informera ägare och uppfödare om rasens specifika behov och eventuella hälsoutmaningar, såsom screening för MPS IIIB.

Källor och dokumentation

Kunskap om schipperken dokumenteras i ett flertal betydande hundböcker. Bland dessa finns Renée Willes 'All världens hundraser', Carl-Johan Adlercreutz 'Hundar i världen', Bo Bengtsons 'All världens hundar' och Ivan Swedrups 'Våra hundar i färg'. Äldre referensverk inkluderar 'Stora nordiska hundboken' under redaktion av Malcolm Wallerstedt och 'Hundboken' under redaktion av Carl-Reinhold von Essen. Desmond Morris bok 'Dogs' behandlar även rasen. Den officiella internationella rasstandarden publiceras och förvaltas av Fédération Cynologique Internationale (FCI). Svenska Kennelklubben (SKK) är den svenska organisation som ansvarar för rasen och tillhandahåller information om den på sin webbplats. Den rasspecifika avelsstrategin (RAS) för schipperke i Sverige har utarbetats av Svenska Schipperke Ringen och finns tillgänglig via Svenska Kennelklubben. Alla dessa källor tillsammans ger en bred och detaljerad bild av rasens historia, utseende, hälsa och avelsriktlinjer.

Vanliga frågor om Schipperke

Varifrån kommer schipperken och vad betyder namnet?

Schipperken är en hundras från Belgien, specifikt från regionen Flandern. Dess ursprung tros gå tillbaka till 1600-talet. Namnet betyder 'liten skeppare' eller 'liten kapten' på flamländska, vilket refererar till dess historiska användning som hund på kanalbåtarna. En alternativ tolkning är att namnet kommer från det flamländska ordet 'scheper', som betyder liten herde, vilket skulle göra den till en liten vallhund. Dess förfader anses vara en hund kallad leuvenaar, som också är en föregångare till den belgiska vallhunden. Innan det nuvarande namnet fastställdes 1888 kallades hunden ofta spits eller spitzke.

Hur ser en schipperke ut och vilka färger finns det?

Schipperken är en liten, kvadratiskt byggd och robust hund. Den har upprättstående, spetsiga öron och ett kilformat huvud som påminner om en rävs. Pälsen är vanligtvis svart, riklig och dubbel med en mjuk underull och ett strävare ytterlager. Den mest iögonfallande pälsen är den långa kragen runt halsen och den längre pälsen på bakbenen, kallad kulotter. Pälsen har ofta ett blänkande skimmer. Svansen är oftast tätt ihoprullad över ryggen, och vissa hundar föds med naturlig stubbsvans. Förutom svart kan rasen förekomma i blond eller krämfärgad nyans, och en mycket sällsynt färg är leverröd. Hunden väger mellan 3 och 9 kilogram.

Vad är schipperken för typ av hund och hur mycket motion behöver den?

Schipperken är en livlig, aktiv och mycket uppmärksam hund med en stark vaktinstinkt. Den är lättlärd och kräver förhållandevis mycket motion för sin lilla storlek. Rasen har använts som sällskapshund, vakthund och råttutrotare. Den är känd för att vara alert och har historiskt även arbetat på båtar och under krig som budbärare för den belgiska motståndsrörelsen. Dess personlighet gör den till en engagerad och vaksam familjehund. En dräktig tik kan ge ifrån sig jamande läten, vilket är ett normalt beteende. Inaktivitet och övervikt är mycket skadligt för rasen.

Hur länge lever en schipperke och vilka är de vanligaste hälsoproblemen?

Schipperken har en god livslängd med en median på 13 år, och cirka 20 procent av rasen lever till 15 år eller mer. Det finns dokumenterade fall där individer har levt till 18 eller 19 år. Rasen har inga särskilda hälsoproblem men kan drabbas av vanliga ortopediska åkommor som lös knäskål (luxating patella) och Legg-Perthes syndrom i höften. Epilepsi förekommer ibland och tros ha en genetisk komponent. En allvarlig, raspecifik sjukdom är den genetiska mutationen MPS IIIB, som drabbar upp till 15 procent av rasen och ger obotliga neurologiska symptom som balansproblem. Regelbunden motion och att undvika övervikt är avgörande för att förebygga led- och andra hälsoproblem.

Är schipperken en vanlig ras i Sverige och vem ansvarar för aveln här?

Nej, schipperken är en relativt ovanlig ras i Sverige. I genomsnitt registreras cirka 200 valpar per år i Svenska Kennelklubben, men siffrorna kan variera kraftigt. Under 2009 registrerades till exempel endast 80 valpar. Den låga födelsetalen gör att rasen inte är en av de vanligaste i landet. Det finns en svensk rasklubb, Svenska Schipperke Ringen, som tillsammans med Svenska Kennelklubben arbetar med en rasspecifik avelsstrategi (RAS) för rasen. Denna strategi tar bland annat hänsyn till den ökande inavelsgrad som DNA-forskning har påvisat globalt och syftar till att främja en genetiskt sund population.

Vilken rasgrupp tillhör schipperken och vad säger den senaste DNA-forskningen?

Schipperken klassificeras av Fédération Cynologique Internationale (FCI) bland spetsar och urhundar. Den har tidigare klassats som både spets och dvärghund av olika kennelklubbar, som The Kennel Club i Storbritannien och Nordisk Kennelunion. DNA-forskning har klart visat att schipperken tillhör spetsfamiljen och är närmare släkt med pommern än med den belgiska fårahunden. Dessa studier har också påvisat en stadigt ökande grad av inavel inom raspopulationen, vilket är en viktig faktor att beakta i avelsarbetet för att bevara rasens genetiska hälsa på lång sikt. Denna forskning bekräftar även rasens historiska koppling till spetsar.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.