Sankt bernhardshund

Historia och ursprung

Sankt bernhardshundens historia är oupplösligt förknippad med Sankt Bernhardspasset i Alperna och det hospis som grundades där av munken Bernhard av Menthon. Munkarna på hospiset började hålla hundar någon gång mellan 1660- och 1670-talen. De första skriftliga beläggen för hundarnas närvaro finns från år 1707, men målningar tyder på att de fanns där redan 1690. Ursprungligen användes hundarna som vakthundar och klövjehundar, men deras exceptionella orienteringsförmåga och luktsinne utnyttjades snart för att hitta och rädda vilsekomna resenärer i det svåra alpina vädret.

Yngre hundar lärde sig räddningsarbetet av de äldre, utan formell träning från munkarna. Den ursprungliga hundtypen, som ofta kallades alpmastiff, var betydligt mindre och mer lik dagens schweiziska sennenhundar. Den mest berömda av dessa tidiga räddningshundar var Barry, född 1802, som tillskrivs att ha räddat mellan 40 och 100 människoliv. Hans uppstoppade kropp finns bevarad på Naturhistoriska museet i Bern.

Under 1800-talets första decennier drabbades hundstammen hårt, först av en valpsjukeepidemi 1815 och sedan av snöskred och svåra vintrar mellan 1816 och 1818. För att rädda rasen från utdöende korsades de återstående hundarna från 1850-talet och framåt med andra stora raser som newfoundlandshund, pyrenéerhund, grand danois och mastiffer. Dessa korsningar förändrade rasens utseende och egenskaper radikalt. Den långhåriga päls som newfoundlandshunden bidrog med visade sig olämplig för räddningsarbetet, eftersom den frös till is i snön och tyngde ner hundarna. De större och långhårigare hundarna skänktes eller såldes till lokala bönder, och det är från dessa gårdshundar som den moderna sankt bernhardshunden huvudsakligen härstammar. Namnet sankt bernhardshund etablerades på 1860-talet, och rasen erkändes som egen av den schweiziska kennelklubben. Den schweiziska sankt bernhardshundklubben grundades 1884, och samma år blev rasen den första att registreras i det schweiziska stamboken.

Utveckling till sällskapshund och mytbildning

Den moderna sankt bernhardshunden är framavlad som en sällskapshund och har inte längre den ursprungliga räddningshundens arbetsförmåga. Under 1900-talet prioriterades storlek och utseende i aveln, vilket ledde till den mycket tunga och massiva hund vi ser idag. Det sista dokumenterade räddningsuppdraget med en sankt bernhardshund från hospiset ägde rum 1955, men av tradition hålls fortfarande ett tiotal hundar vid Sankt Bernhardspasset. Rasens romantiska image som räddare i snöstormar har stärkts av konst och populärkultur.

Den brittiske målaren Edwin Landseer skapade 1820 en målning som föreställde alpmastiffer som väcker en medvetslös resenär, och på denna målning avbildades för första gången den sedermera klassiska konjakskaggen hängande vid hundens hals. Denna detalj var en konstnärlig frihet och inte baserad på verkligheten. Bilden förstärktes ytterligare på 1860-talet genom omfattande reklam av den brittiske hundhandlaren John Cumming Macdona. Genom böcker och filmer har rasen blivit en ikon, med både hjältemodiga och skräckinjagande porträtt i populärkulturen.

Utseende och fysiska egenskaper

Sankt bernhardshunden är en molosserhund och en av de tyngsta hundraserna. Den har en kraftig, muskulös och massiv kroppsbyggnad och kan väga mellan 60 och 100 kilo. Rasen finns i två pälsvarianter: korthårig och långhårig. Den korthåriga varianten har en tät, slät och närliggande päls. Grundfärgen är alltid vit, och den ska ha stora, sammanhängande fläckar i djuprött eller rödbrunt.

En mörkröd mantel över ryggen och sidorna anses särskilt värdefull enligt rasstandarden. Ögonen är bruna i olika nyanser, och svansen är lång och tung. Den långhåriga varianten har en medellång, rak till vågig päls. Även här är den vita grundfärgen med röda teckningar obligatorisk. Den stora storleken och den tunga vikten innebär att rasen kan vara utsatt för skelett- och ledproblem.

Studier har visat att livslängden för rasen är lägre än genomsnittet för renrasiga hundar, med en majoritet som avlider före tio års ålder. En brittisk studie från 2024 fann en medellivslängd på 9,3 år för rasen, jämfört med ett genomsnitt på 12,7 år för renrasiga hundar. En svensk studie från 2005 baserad på försäkringsdata visade att 74 procent av sankt bernhardshundar dog före tio års ålder. Rasen är känd för ärftliga sjukdomar som osteosarkom (bencancer) och en mutation förknippad med en ärftlig polyneuropati.

Lynne och egenskaper

Trots sin storlek beskrivs sankt bernhardshunden som en trygg, vänlig och lugn sällskapshund. Den är livlig för att vara så stor och kan även vara vaksam, vilket gör den till en god vakthund. Rasens temperament är i allmänhet stabilt och tolerant, vilket har gjort den populär som familjehund. Den moderna aveln har fokuserat på att bevara detta goda lynne.

Som alla stora raser kräver den tidig socialisering och konsekvent uppfostran. Hundarna vid det historiska hospiset var inte enbart räddare utan hade flera funktioner. Förutom att spåra upp nödställda användes de som klövjehundar för att bära förnödenheter och som vakthundar för hospiset. Deras skarpa luktsinne och naturliga orienteringsförmåga var avgörande för att hitta vägen i dimma och snöyra. Det sägs även att de kunde varsla om snöskred.

Kända och fiktiva hundar samt rasens släktskap

Förutom den historiske räddningshunden Barry finns flera andra verkliga och fiktiva sankt bernhardshundar som har gjort rasen berömd. Under andra världskriget användes sankt bernhardshundar av Röda korset för att bära förnödenheter till trupper i svårtillgängligt terräng i de italienska alperna. En annan känd hund är Bamse, en sankt bernhardshund som var skeppshund på en norsk minesvepar under andra världskriget och blev känd för sin mod och lojalitet. Inom fiktionen är rasen väl representerad i böcker och filmer.

I Astrid Lindgrens värld är Båtsman Tjorvens trogna hund i böckerna och filmerna om Saltkråkan. I Disney-serier är Kalle Ankas hund Bolivar en sankt bernhardshund. Rasen har även gett namn åt filmkomedin Beethoven, där en sankt bernhardshund är huvudperson. På skräckfronten skapade Stephen King den ondskefulla och rabiesdrabbade hunden Cujo i sin roman med samma namn.

Rasen är nära besläktad med andra stora bergs- och vakthundsraser. Genom aveln har den delat gener med newfoundlandshunden, pyrenéerhunden, grand danois och engelsk mastiff. Den liknar de schweiziska sennenhundarna, som grosser schweizer sennenhund och berner sennenhund, men skiljer sig tydligt genom sin enfärgade rödvita teckning, medan sennenhundarna är trefärgade i svart, brun och vitt. Rasen har även använts för att skapa nya raser, som när det ryska militärkennelverket korsade den med kaukasisk ovtcharka för att framavla moskvavakten.

Rasens ställning idag

Idag är sankt bernhardshunden en etablerad sällskapshund som är erkänd av alla större kennelklubbar världen över. Den klassificeras som en molosserhund av Fédération Cynologique Internationale. En årlig traditionell högtid för rasen äger rum vid Lilla Sankt Bernhardspasset och i den franska staden Rosières-Montvalzan, där uppfödare och entusiaster samlas för hundutställning och parad. Hundarna som idag hålls vid det historiska hospiset görs av tradition och sentiment, inte för praktiskt räddningsarbete.

Vanliga frågor om Sankt bernhardshund

Var kommer sankt bernhardshunden ifrån?

Sankt bernhardshunden har sitt ursprung i Schweiz, specifikt från området kring Sankt Bernhardspasset i Alperna. Rasen utvecklades av augustinermunkar vid ett hospis på passet, som började använda hundar från 1660-talet. Hundarna användes ursprungligen som vakthundar, klövjehundar och för att rädda vilsekomna vandrare i det svåra alpina vädret. Schweiz erkänns internationellt som rasens hemland. Munkarnas verksamhet med hundarna dokumenterades första gången skriftligt 1707.

Hur stor blir en sankt bernhardshund?

Sankt bernhardshunden är en jättehund med en mycket kraftig och muskulös kroppsbyggnad. Vikten ligger vanligtvis mellan 60 och 100 kilo, vilket gör den till en av de tyngsta hundraserna. Den moderna hundtypen är betydligt större och tyngre än de ursprungliga hundarna som hölls vid Sankt Bernhardspasset, som var mer lik storleken på en schäferhund. Den nuvarande storleken är ett resultat av avel under 1800- och 1900-talen, där utseende och storlek prioriterades. Den stora storleken medför också en kortare förväntad livslängd jämfört med mindre raser.

Har sankt bernhardshunden verkligen burit konjakskaggar?

Nej, bilden av sankt bernhardshunden med en liten konjakskagge hängande vid halsen är en myt som skapades av konsten. Den brittiske målaren Edwin Landseer målade 1820 en tavla med alpmastiffer (tidiga sankt bernhardshundar) där en av hundarna hade en kagge. Denna detalj fanns inte i verkligheten men blev sedan en populär och romantiserad symbol för rasen. Myten förstärktes ytterligare på 1860-talet genom omfattande reklam av den brittiske hundhandlaren John Cumming Macdona. Hundarna vid hospiset användes för praktiska uppgifter som att bära förnödenheter, men inte specifikt konjak.

Vilka färger har en sankt bernhardshund?

En sankt bernhardshund har alltid en vit grundfärg. På den vita botten finns stora, sammanhängande fläckar eller en mantel i djuprött eller rödbrunt. En mörkröd mantel som täcker ryggen och sidorna anses särskilt önskvärd enligt rasstandarden. Brindle-teckning (tigerrandig röd färg) och brunaktig gulfärg är tillåtna men inte lika eftertraktade. Ögonen är bruna i olika nyanser, från ljusbrunt till mörkbrunt. Rasen finns i två pälsvarianter, korthårig och långhårig, men båda har samma färgkrav.

Finns det olika typer av sankt bernhardshundar?

Ja, det finns två officiella pälsvarianter av sankt bernhardshund: korthårig och långhårig. Den korthåriga varianten har en tät, slät och närliggande päls. Den långhåriga varianten har en medellång, rak till vågig päls. Båda varianterna har samma färgteckning och kroppsbyggnad. Den långhåriga pälsen är ett resultat av korsningar med newfoundlandshund på 1800-talet. Denna långhårighet visade sig vara olämplig för det ursprungliga räddningsarbetet i snön, eftersom pälsen frös till is och blev tyngande. Dessa hundar blev därför grunden för den moderna sällskapshunden.

Hur länge lever en sankt bernhardshund och vilka hälsoproblem har den?

Sankt bernhardshunden har en lägre medellivslängd jämfört med många andra hundraser på grund av sin storlek. En brittisk studie från 2024 visade en livslängd på 9,3 år för rasen. En äldre svensk försäkringsdataundersökning från 2005 fann att 74 procent av alla sankt bernhardshundar hade avlidit före tio års ålder. Rasen är predisponerad för ärftliga sjukdomar som osteosarkom, en form av bencancer. En specifik genmutation har också identifierats som är starkt förknippad med en ärftlig, juvenil polyneuropati som liknar Charcot-Marie-Tooth sjukdom hos människor.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.