Rödvingetrast

Utseende och läten

Rödvingetrasten är den minsta trast som häckar i Sverige. Den har en kortstjärtad och kompakt kroppsbyggnad med ett förhållandevis stort huvud. Könen är lika till utseendet, med brun rygg och en vit undersida som är täckt av mörkbruna streck. De mest iögonfallande kännetecknen är de roströda sidorna på bröstet, de rödaktiga undre vingtäckarna och ett tydligt vitt streck ovanför ögat. Underarten som häckar på Island och Färöarna är något mörkare och större än den vanliga nominatformen.

Rödvingetrastens sång är varierad och relativt kort. Den består ofta av en kort, fallande skala med flöjtande toner som avslutas med ett lågmält gnisslande ljud. Sången kan dock även vara stigande, som om den sjöngs baklänges. Fågeln visar på en tydlig dialektvariation, där individer inom ett lokalt område har mycket lika sångmönster. Dess varningsläte är ett snabbt och smattrande "tret-tret-tret-tret". I flykten hörs ett karakteristiskt, utdraget och strävt läte som kan beskrivas som ett sugande "styyyf". Under flyttningen används också ett kontaktläte som ett "tseep" som kan bära långt.

Utbredning och underarter

Rödvingetrasten har ett vidsträckt häckningsområde som sträcker sig över norra Europa och norra Asien, från Island och Färöarna i väster till Chukotka i öster. Den häckar främst i barrskog och björkskog på tundra, men förekommer som häckfågel i de flesta skogsmiljöer. I de svenska fjällen är den en vanlig karaktärsart i fjällbjörkskogen. Arten har historiskt expanderat sitt utbredningsområde, till exempel etablerade den sig i södra Sverige under 1800-talets mitt och koloniserade ett område i södra Grönland i början av 1990-talet.

Arten delas vanligtvis in i två underarter. Den vanligaste är nominatformen Turdus iliacus iliacus, som häckar på det eurasiska fastlandet. Underarten Turdus iliacus coburni häckar på Island och Färöarna och är något mörkare och större. Denna underart övervintrar från västra Skottland och Irland söderut till norra Spanien. Rödvingetrasten är en flyttfågel som till största delen flyttar söderut på vintern. Vinterkvarteren ligger i västra, centrala och södra Europa, nordvästra Afrika och sydvästra Asien. Som flyttfågel och övervintrande fågel bildar den ofta stora flockar, ofta tillsammans med andra trastar som björktrasten.

Släktskap, systematik och namn

Rödvingetrasten beskrevs första gången vetenskapligt av Carl Linnaeus år 1758. Dess vetenskapliga släktnamn, Turdus, betyder trast på latin, medan artnamnet iliacus syftar på flanken. Det svenska trivialnamnet rödvingetrast började användas systematiskt från 1824 och bygger på det äldre namnet rödvinge, som syftar på fågelns röda sidor. Under 1700-talet rådde stor förvirring mellan rödvingetrast och taltrast, vilket ledde till att båda arterna delade på många namn som klådra, klera, sångtrast, drossel och talltrast.

Genetiska studier från 2020 indikerar att rödvingetrasten, trots sitt avvikande utseende, troligen är närmast släkt med koltrasten. Släktet Turdus omfattar cirka 65 arter av medelstora till stora trastar, kända för sina runda huvuden, spetsiga vingar och ofta melodiska sånger. Rödvingetrastens förfader tros ha koloniserat Karibien från Afrika innan de spred sig vidare till Europa. Arten bar tidigare det vetenskapliga namnet musicus, men detta anses inte längre giltigt.

Häckning och bo

Rödvingetrasten bygger sitt bo lågt, ofta i stamklykan på en knotig fjällbjörk, intill stammen på en tät unggran eller på en stubbe. Honan bygger boet av material som fina kvistar, gräs och mossa, som hon binder ihop med lera eller jord i botten. Själva boskålen fodras sedan med finare grässtrån. Honan lägger vanligtvis sex till sju ägg som har en grågrön botten och är tätt brunfläckade.

I Mellansverige läggs äggen vanligtvis i maj, men andrakullar under juli är vanligt förekommande. Båda föräldrarna deltar på ruvningen, som varar i cirka nio till elva dagar. Ungarna stannar i boet i ungefär lika lång tid efter kläckning. Efter att de lämnat boet matas ungarna av båda föräldrarna i ytterligare nio till elva dagar innan de blir helt självständiga. Äggen är ungefär 2,6 x 1,9 centimeter stora och väger cirka 4,6 gram, varav skalet utgör ungefär fem procent.

Föda och beteende

Rödvingetrasten är en allätare. Huvuddelen av dess föda består av djur som maskar, sniglar, blötdjur och insekter i alla utvecklingsstadier. Om hösten kompletterar den kosten med bär, framför allt från rönn och hagtorn. Bären utgör dock en mindre del av födointaget hos rödvingetrasten jämfört med många andra nordliga trastarter.

Utanför häckningssäsongen är rödvingetrasten en social fågel som ofta bildar lösa flockar om 10 till över 200 individer. Dessa flockar kan födosöka tillsammans med andra fågelarter som björktrast, koltrast, star och även andra trastar som taltrast och ringtrast. Till skillnad från taltrasten tenderar den mer nomadiska rödvingetrasten inte att återvända till samma vinterkvarter år efter år. Flyttningen sker mellan höst och tidig vinter, ofta under nattetid.

Status och hot

Rödvingetrasten har ett mycket stort globalt utbredningsområde på cirka 10 miljoner kvadratkilometer och en stor population. Den europeiska populationen uppskattades till mellan 26 och 40 miljoner individer, vilket utgör ungefär 40 procent av den globala populationen. En preliminär global uppskattning ligger på 98 till 151 miljoner individer. Beståndet har historiskt fluktuerat, och en tydlig minskning mellan 2008 och 2014 ledde till att Internationella naturvårdsunionen (IUCN) kategoriserade arten som nära hotad.

Sedan dess har den europeiska populationen noterats öka med 12 procent, vilket 2025 ledde till att arten åter klassificerades som livskraftig på den globala rödlistan. I Sverige är situationen annorlunda. På den svenska Artdatabankens rödlista listas rödvingetrasten som nära hotad sedan 2020. Studier visar att den svenska populationen har minskat med 25 procent under de senaste 15 åren. Beståndet i Sverige uppskattades 2018 till cirka 797 000 häckande par. Beståndet kan påverkas negativt av svåra vintrar, som orsakar hög dödlighet, och av kalla, våta somrar som minskar häckningsframgången.

Vanliga frågor om Rödvingetrast

Hur känner man igen en rödvingetrast?

Rödvingetrasten är en liten och kompakt trast med brun rygg och streckad vit undersida. De mest säkra kännetecknen är de tydligt roströda sidorna på bröstet och de rödaktiga vingtäckarna under vingen. Ovanför ögat har den ett tydligt vitt ögonbrynsstreck. Könen ser likadana ut. Den är kortstjärtad och har ett förhållandevis stort huvud jämfört med andra trastar. I formen är den kompakt och kortstjärtad.

Var häckar rödvingetrasten i Sverige?

Rödvingetrasten häckar främst i skogsmiljöer i norra och mellersta Sverige. Den är en karaktärsart i fjällbjörkskogen i de svenska fjällen. Historiskt hade den en mer nordlig utbredning, men under 1800-talet etablerade den sig söderut. Idag går dess sydgräns ungefär genom Värmland, centrala Dalarna och Hälsingland, men den saknas i vissa delar av södra Sverige. Tidigare häckade den mest i Norrland och på Gotland.

Vad äter rödvingetrasten?

Rödvingetrasten är en allätare. Huvuddelen av dess diet består av animalisk föda som maskar, sniglar, blötdjur och insekter i alla deras utvecklingsstadier. Under hösten kompletterar den med bär, särskilt från rönn och hagtorn. Bären utgör dock en mindre del av födointaget hos denna art jämfört med många andra trastarter som häckar i norra regioner. Den äter bär av olika slag, men dessa är en mindre del av kosten.

Hur stor är rödvingetrasten och hur länge lever den?

Rödvingetrasten är en liten fågel med en kroppslängd på 19 till 23 centimeter, ett vingspann på 33 till 34,5 centimeter och en vikt mellan 50 och 75 gram. Det är den minsta trastarten som häckar i Sverige. Exakt livslängd finns inte specificerad i tillgängliga källor, men som många småfåglar tros den ha en förväntad livslängd på några år. Populationen kan påverkas kraftigt av svåra vintrar, vilket orsakar hög dödlighet och påverkar beståndet.

Flyttar rödvingetrasten och vart?

Ja, rödvingetrasten är en flyttfågel. Merparten av världspopulationen flyttar söderut från sina nordliga häckningsområden på vintern. Vinterkvarteren ligger i västra, centrala och södra Europa, nordvästra Afrika och sydvästra Asien så långt österut som norra Iran. Flyttningen sker mellan höst och tidig vinter, ofta nattetid. Fåglar från den extremt västliga delen av utbredningsområdet, som sydvästra Norge, kan dock vara stannfåglar. Under flyttningen bildar de ofta stora flockar.

Hur låter rödvingetrasten?

Rödvingetrastens sång är varierad och relativt kort, ofta bestående av en fallande eller stigande skala med flöjtande toner som avslutas med ett lågmält gnissel. Den har ett distinkt varningsläte som låter som ett snabbt smattrande "tret-tret-tret-tret". I flykten hörs ett karakteristiskt, utdraget och strävt läte som kan beskrivas som "styyyf". Under flyttning används också ett långt bärande kontaktläte, "tseep". Sången visar dialektvariation, med liknande mönster inom lokala populationer.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.