Rödspov

Utseende och kännetecken

Rödspoven är en stor och långbent vadare med en rak, lång näbb som mäter mellan 7,5 och 12 centimeter. I häckningsdräkt har hanen ett tydligt rostbrunt huvud, hals och bröst, medan ovansidan är brungrå och undersidan vit med mörka inslag. Näbben är svart framtill och gulaktig eller orange baktill. Honan har en något blekare färgning. På vintern är båda könen mestadels gråbruna och mer enhetliga i färgen. I flykten är arten lätt att känna igen på det breda vita vingbandet och den vita övergumpen med svarta stjärtpennor. Ungfåglarna har en blekt orange anstrykning på hals och bröst.

Storleken varierar något mellan de olika underarterna. Den europeiska nominatformen (L. l. limosa) är den största. Den isländska underarten (L. l. islandica) är generellt mindre och har en proportionellt kortare näbb och kortare ben, samt en kraftigare och mer utbredd roströd färg på buken. Den asiatiska underarten (L. l. melanuroides) är tydligt mindre och har en kortare näbb jämfört med de europeiska formerna. Förväxlingsrisk finns främst med myrspoven, som dock är mindre, har en uppåtböjd näbb, kortare ben och saknar vita vingband helt.

Utbredning och underarter

Rödspoven har ett vidsträckt men fragmenterat häckningsområde som sträcker sig från Island genom Europa och centrala Asien österut till Sibirien. Den är en flyttfågel som övervintrar i mycket varierade områden. Populationerna i västra Europa flyttar ofta bara till Västeuropa eller Medelhavsområdet, medan andra flyttar längre till västra Afrika, från Senegal till Guinea-Bissau. Östliga populationer övervintrar i områden kring Persiska viken, norra Indien, Sydostasien, Australien och Nya Zeeland. Den asiatiska underarten har även observerats regelbundet på våren i västra Alaska.

Arten delas vanligtvis in i fyra underarter. Förutom den europeiska nominatformen finns den isländska rödspoven (L. l. islandica) som häckar på Island, Shetland, Orkney och Lofoten. Den asiatiska underarten (L. l. melanuroides) häckar i östra Sibirien, Mongoliet och nordöstra Kina. En fjärde underart, L. l. bohaii, har beskrivits med ett troligt häckningsområde i nordöstra Sibirien och övervintring från Hongkong till Malaysia. Rödspoven har även observerats som tillfällig gäst på många platser utanför sitt normala utbredningsområde, som Grönland, Svalbard och Kap Verde.

Förekomst och status i Sverige

Rödspoven etablerade sig som häckfågel i Sverige under tidigt 1800-tal, med de första kända häckningarna på Gotland 1835 och på Öland 1856. Efter en kraftig minskning i slutet av 1800-talet ökade arten åter under 1900-talets mitt och spred sig till Västkusten, Östergötland och Västergötland. Den svenska populationen nådde en topp på 350–375 häckande par under 1980-talet men har sedan minskat dramatiskt. Vid en inventering 2009 hittades endast 90 häckande par, huvudsakligen i Kristianstads vattenrike i Skåne, på Öland och på Gotland, med några enstaka par i Halland och Östergötland. Idag uppskattas den svenska populationen bestå av cirka 230 reproduktiva individer. Trots den låga siffran har arten nedgraderats från akut hotad till starkt hotad på ArtDatabankens rödlista 2020, efter studier som visar att den kraftiga minskningen har avstannat.

Ekologi och häckning

Rödspoven häckar i öppna, fuktiga miljöer som fuktiga ängar, hedar, myrar, stränder av sjöar och numera även i odlade våta gräsmarker. Häckningstiden sträcker sig från april till juli. Många par bildar långvariga band och återvänder år efter år till samma häckningsplats. Studier av den isländska populationen visar att par som tillbringat vintern åtskilda återförenas på häckningsplatsen inom i genomsnitt tre dagar. Om en partner uteblir kan paret separera.

Boet är en enkel grop i marken, väl gömd i tät vegetation och fodrad med strån. Honan lägger vanligtvis ett kull på fyra gröna ägg med svarta fläckar. Båda föräldrarna ruvar på äggen i ungefär tre veckor tills de kläcks. Efter kläckningen försörjs ungarna av föräldrarna i ytterligare cirka fyra veckor tills de blir flygfärdiga. Rödspoven är social och häckar ofta i lösa kolonier, där hanar försvarar ett revir runt boet efter att äggen lagts.

Föda och beteende

Rödspoven lever huvudsakligen av små ryggradslösa djur som den plockar upp från marken eller ur gyttjig botten med sin långa näbb. Födan består av insekter, maskar, snäckor, larver, kräftdjur och spindlar. Under våren och häckningstiden föredrar den att födosöka i gräsmarker, medan den efter häckningen och under vintern ofta flyttar till muddrande estuarier, träsk och översvämmade fält. Jämfört med den närbesläktade myrspoven är rödspoven mer benägen att hållas till sig vid sötvattensmiljöer och inlandsvåtmarker.

På häckningsplatsen är rödspoven en ljudlig fågel. Sången, som ofta framförs under en spelflykt, inleds med nasala "kääih-e-itt"-toner som övergår i ett snabbare och rytmiskt "väddy-vitto". I flykten hörs ett gnälligt lockläte som "vi-vi-vy" eller ett "vääh-i" som påminner om tofsvipan. Arten är känd för att bilda stora flockar under flyttningen och på övervintringsplatserna.

Hot och bevarandestatus

Rödspoven har under de senaste decennierna minskat kraftigt i stora delar av sitt utbredningsområde, särskilt i Europa. Den globala populationen uppskattas till mellan 450 000 och 585 000 vuxna individer, men en undersökning visar en minskning med cirka 30 procent under en 15-årsperiod. På grund av detta kategoriseras arten globalt som nära hotad (NT) på IUCN:s rödlista. Den europeiska populationen av nominatformen uppskattas till 99 000–140 000 par och är starkt minskande.

De främsta hoten är habitatförlust på grund av torrläggning av våtmarker, minskad betesmark och intensivt jordbruk. Ägg och ungar kan även förstöras av jordbruksmaskiner eller bli rov för andra djur. Intressant nog har den isländska underarten (L. l. islandica) haft en stadig ökning sedan 1980-talet och dess population uppskattas nu till 15 000–25 000 par. Denna underart övervintrar främst i Storbritannien, Irland, Frankrike och Nederländerna.

Namn och systematik

Rödspoven beskrevs vetenskapligt första gången av Carl von Linné 1758 under namnet Scolopax limosa. Det vetenskapliga släktnamnet Limosa kommer från latinets limus, som betyder "lera" eller "gyttja", vilket syftar på fågelns födosöksmiljö. På svenska har arten haft flera namn. Den kallades historiskt för svartstjertad långnäbba och på Gotland för tvärspof. Termen långnäbba användes tidigare som ett samningsnamn för alla spovar, och rödspoven kallas lokalt fortfarande ibland för långnäbban. Systematiskt placeras rödspoven i släktet Limosa inom familjen snäppor (Scolopacidae) och ordningen vadarfåglar (Charadriiformes). Släktet Limosa omfattar även myrspoven. Under en period kallades släktet Limosa för "långnäbbor", medan släktet Numenius, som innehåller storspov och småspov, kallades för "spovar".

Vanliga frågor om Rödspov

Hur känner man igen en rödspov?

Rödspoven känns lättast igen på sin långa, raka näbb och långa ben. I flykten är det breda vita vingbandet och den vita övergumpen med svart stjärtspets mycket karakteristiskt. Under häckningstiden har hanen ett tydligt rostbrunt huvud, hals och bröst, medan honan är lite blekare. På vintern är båda könen mer enhetligt gråbruna. Den är större än den liknande myrspoven och har en rak näbb, medan myrspoven har en uppåtböjd näbb. Beckasinsnäppor, som den kan förväxlas med i Asien, har en helmörk näbb och kortare ben.

Var häckar rödspoven i Sverige?

I Sverige häckar rödspoven främst i Skåne, särskilt i Kristianstads vattenrike, samt på Öland och Gotland. Den förekommer även i mindre antal längs Västkusten, till exempel vid Getterön i Halland, och i Östergötland vid Svartåmynningen. Tillfälliga häckningar har konstaterats ända upp i Närke, Västmanland, Uppland, Gästrikland, Hälsingland och Västerbotten. Den föredrar fuktiga, öppna marker som ängar och hedar. De första kända häckningarna i landet skedde på Gotland 1835 och på Öland 1856.

Vad äter rödspoven och var födosöker den?

Rödspoven lever huvudsakligen av små ryggradslösa djur som den plockar upp med sin långa näbb. Födan består av insekter, maskar, snäckor, larver, kräftdjur och spindlar. Under våren och häckningstiden föredrar den att födosöka i gräsmarker och på fuktiga ängar. Efter häckningen och under vintern flyttar den ofta till muddrande estuarier, träsk, översvämmade fält och ibland bevattnade risfält. Jämfört med den närbesläktade myrspoven är rödspoven mer benägen att hållas till sig vid sötvattensmiljöer och inlandsvåtmarker.

Hur stor är rödspoven och hur länge lever den?

En adult rödspov är mellan 37 och 42 centimeter lång, har ett vingspann på 63 till 74 centimeter och väger mellan 280 och 500 gram. Honan är vanligtvis cirka 5 procent större än hanen och har en 12 till 15 procent längre näbb. Under normala förhållanden kan rödspoven bli upp till 15 år gammal. Rekordåldern för en ringmärkt individ av den isländska underarten är dock 29 år och 2 månader. Studier visar att dödligheten är hög under de två första levnadsåren, med cirka 37 procent dödlighet det första året och 32 procent det andra.

Är rödspoven en hotad art?

Ja, rödspoven är en globalt hotad art. Den är upptagen på IUCN:s rödlista som nära hotad (NT) på grund av en kraftig populationsminskning, uppskattad till 30 procent under en 15-årsperiod. I Sverige kategoriseras den som starkt hotad. Den europeiska populationen av nominatformen minskar särskilt kraftigt, medan den isländska underarten däremot har ökat stadigt sedan 1980-talet. De största hoten är habitatförlust genom torrläggning av våtmarker, minskad betesmark och intensivt jordbruk där ägg och ungar kan förstöras.

Vilka är rödspovens underarter och hur skiljer de sig?

Rödspoven delas vanligtvis in i fyra underarter. Den europeiska nominatformen (L. l. limosa) är den största och har ett ljust orangefärgat huvud och bröst. Den isländska underarten (L. l. islandica) är mindre, har kortare ben och näbb, och är kraftigare roströd med färgen som sträcker sig längre ner på buken. Den asiatiska underarten (L. l. melanuroides) är tydligt mindre och har kortare näbb än de europeiska, med en mörkare rygg. En fjärde underart (L. l. bohaii) har beskrivits med troligt häckningsområde i nordöstra Sibirien och övervintring från Hongkong till Malaysia.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.