Pungmes
Pungmesen (Remiz pendulinus) är en mycket liten fågel som tillhör familjen pungmesar. Den förekommer fläckvist i Europa och Asien, från västra Europa till västra Sibirien. Arten är mest känd för sitt karakteristiska, hängande och pungformade bo som den bygger i lövträd nära vatten. I Sverige, där den observerats sedan 1965, är den idag en akut hotad art med en mycket liten population.
Utseende och läten
Pungmesen är en av våra minsta fåglar med en längd på drygt tio centimeter. Den har en konformig och spetsig näbb samt en relativt lång stjärt. Nominatformen, som förekommer i Europa, har ett grått huvud med en bred, svart ansiktsmask som täcker ögonen. Ryggen är kastanjebrun. Könen är mycket lika, men hanen har generellt en bredare och svartare mask samt en tydligare gräns mellan den bruna manteln och den grå nacken. Honan är mindre kontrastrik med mer diffusa färger. Ungfåglar under sensommar och höst saknar den iögonfallande teckningen och har istället en gulbrun ovansida och gråvit undersida.
De olika underarterna skiljer sig något i utseende. Underarten caspius, som lever kring Kaspiska havet, har ett kastanjebrunt huvud, nacke och mantel, vit strupe och en ljus undersida. Den östligaste underarten, jaxarticus, är mycket ljusare med ett ljust grått huvud och en svart mask som har ett litet kastanjebrunt band i pannan. Denna underart påminner om den närbesläktade vitkronade pungmesen, men skiljer sig genom att alltid ha det kastanjebruna pannbandet. Pungmesens lockläte är ett utdraget, tunt och högfrekvent "ziiiyh" med en något fallande tonhöjd mot slutet. Sången är tystlåten och påminner lite om svartmesens sång, och hörs ofta från öppningen på boet.
Utbredning och systematik
Pungmesen har en fläckvis utbredning över stora delar av Eurasien. I västra Europa är den sporadisk, medan den är talrikare i östra och södra Europa. Österut sträcker sig dess utbredningsområde i ett bälte ända till västra Sibirien och nästan till Mongoliet. Arten är en flyttfågel som lämnar de nordligare häckningsområdena på hösten, men under milda vintrar kan individer stanna kvar så långt norrut som i södra Sverige. Höstflyttningen sker mellan juli och november, och fåglarna återvänder till häckningsplatserna från slutet av april till början av maj.
Arten delas traditionellt in i fyra underarter, men systematiken är komplicerad och omdiskuterad. Länge behandlades flera närbesläktade former som en enda art, men idag urskiljs vanligen fyra separata arter: pungmes, svarthuvad pungmes, vitkronad pungmes och kinesisk pungmes. Sedan 2019 inkluderar dock internationella naturvårdsunionen IUCN återigen den svarthuvade pungmesen som en del av pungmesen, baserat på genetiska studier. De fyra underarterna av pungmes i strikt mening har olika häckningsområden, från Europa och Uralbergen till Turkiet, Iran, Kazakstan och västra Sibirien.
Förekomst i Sverige
Pungmesen var en sällsynt gäst i Sverige fram till mitten av 1900-talet. Den första svenska observationen gjordes vid Krankesjön i Skåne 1965, och från 1971 började den häcka regelbundet i landskapet. Under 1980-talet ökade antalet och utbredningen kraftigt, en expansion som även noterades i andra delar av Västeuropa. Denna ökning vände under 1990-talet, och idag är arten mycket lokal och sällsynt. Den svenska populationen finns främst i Götaland och Svealand, med en utbredningsgräns som går från södra Värmland via Närke och Västmanland till Uppland.
Sporadiska häckningar har även rapporterats längre norrut, till exempel i Gästrikland 2006 och i Norrbotten 2004. Trots dessa enstaka fynd är arten starkt koncentrerad till de södra och mellersta delarna av landet. Populationen har minskat kraftigt de senaste decennierna och uppskattas nu till endast omkring 40 häckande individer. Denna dramatiska nedgång har lett till att Artdatabanken sedan 2020 klassificerar arten som akut hotad på den svenska rödlistan, efter att tidigare ha varit listad som starkt hotad.
Livsmiljö, föda och häckning
Pungmesen är starkt knuten till vatten och lever i anslutning till stillastående eller svagt rinnande vattendrag med vegetationsrika stränder, sumpmarker och vassbälten. Den föredrar habitat med träd och buskage, särskilt björk, vide, sälg, pil och al, och behöver också tillgång till gammal rörvass. I detta habitat söker den sin föda, som huvudsakligen består av insekter och spindlar. Under vissa tider på året kompletterar den kosten med frön, som den plockar från kaveldun och vass.
Pungmesens mest kända kännetecken är dess konstfulla, pungformade bo som hänger fritt från tunna grenar, ofta placerat över vatten. Boet, som är ungefär 17 till 25 centimeter högt, byggs av gräs, fröhår, växtfibrer, hår och ull och har en liten tunnelformad ingång. Bobygget inleds av hanen för att locka en hona, och paret bygger sedan färdigt det tillsammans på cirka 20 dagar. Häckningsbiologin är mycket ovanlig, då endast en förälder ruvar äggen i 12 till 14 dagar och sedan också tar hand om ungarna ensam, medan den andra partnern ofta lämnar för att starta en ny häckning med en annan fågel.
Honan lägger tre till åtta enfärgat vita ägg. Ungarna blir flygga efter 22 till 24 dagar, men kan återvända till boet för att sova i upp till tre veckor till. Ofta gör paren ett försök till en andra kull under samma säsong, men detta lyckas sällan. Boet är så välbyggt att det ofta står kvar länge och materialet kan återanvändas av fåglarna själva till ett nytt bo eller av andra djur.
Status och hot
Globalt sett har pungmesen ett mycket stort utbredningsområde och en stor population som tros öka. Internationella naturvårdsunionen IUCN bedömer därför arten som livskraftig (Least Concern). I Europa uppskattas det häcka mellan 219 000 och 443 000 par, vilket motsvarar en total europeisk population på mellan 420 000 och 840 000 individer. Denna positiva globala bild står i skarp kontrast till situationen i norra Europa och speciellt i Sverige.
I Sverige har arten minskat kraftigt. Under de senaste tio åren har populationen minskat med cirka 30 procent och består nu av endast omkring 40 häckande individer. Denna dramatiska nedgång har lett till att Artdatabanken uppgraderade arten från starkt hotad till den allvarligare kategorin akut hotad på sin rödlista år 2020. Orsakerna till nedgången i Sverige är inte helt klarlagda, men kan vara kopplade till habitatförändringar och klimatförhållanden. Pungmesen har en kulturell betydelse som Lunds kommunfågel.
Vanliga frågor om Pungmes
Hur ser en pungmes ut?
Pungmesen är en mycket liten fågel, bara 10 till 11,5 centimeter lång. Den har en karakteristisk konformig och spetsig näbb. Den europeiska formen har ett ljust grått huvud med en bred, svart mask som täcker ögonen, vilket ger den ett maskliknande utseende. Ryggen är varmt kastanjebrun. Könen är mycket lika, men en noggrann iakttagare kan se att hanen har en bredare och svartare mask samt en skarpare gräns mellan den bruna ryggen och den grå nacken. Ungfåglar är mycket otydligare tecknade, med en gulbrun ovansida och ljus undersida utan den svarta masken.
Var i Sverige kan jag se pungmes?
Pungmesen är en mycket sällsynt och lokal fågel i Sverige. Den finns främst i Götaland och Svealand. Utbredningsgränsen går ungefär från södra Värmland via Närke och Västmanland till Uppland. Även om det har gjorts enstaka fynd längre norrut, till exempel i Gästrikland 2006 och Norrbotten 2004, är dessa extremt ovanliga. För att ha störst chans att se den bör du söka vid vegetationsrika sjöar, dammar eller vassbevuxna vattendrag i dessa södra och mellersta regioner. Den återvänder till häckningsplatserna från slutet av april, vilket är en bra tid för observation.
Vad är speciellt med pungmesens bo?
Pungmesens bo är lätt att känna igen. Det är ett stort, pungformat bo som hänger fritt från en tunn gren, ofta i ett träd eller en buske nära vatten. Boet är helt slutet utom en liten tunnelformad ingång på sidan. Det byggs av ett flätverk av gräs, växtfibrer, fröhår och till och med djurhår, vilket gör det mycket hållbart. Boet är så välgjort att det ofta står kvar länge efter att fåglarna lämnat det, och materialet kan återanvändas av fåglarna själva till ett nytt bo. Detta bo har historiskt till och med använts som barns tofflor i Centraluropa.
Vad äter pungmesen?
Pungmesens diet består huvudsakligen av små ryggradslösa djur. Den livnär sig främst på insekter och spindlar som den plockar från blad, kvistar och speciellt från växter som vass. Under senare delen av året, när insekter blir färre, övergår den till att också äta frön. Den är särskilt skicklig på att plocka frön från kaveldun och vass. Den använder ofta ena foten för att hålla sig fast i ett vassstrå medan den använder den andra foten för att dra ut fröklumpar från toppen.
Är pungmesen hotad?
Pungmesens status skiljer sig markant mellan den globala och den svenska nivån. Globalt sett har arten ett stort utbredningsområde och en stor, till och med ökande population, vilket gör att den klassificeras som livskraftig (Least Concern) av IUCN. I Sverige är situationen helt annorlunda. Här har populationen kraschat och minskat med cirka 30 procent på tio år. Idag finns det bara omkring 40 häckande individer kvar i landet, vilket har lett till att Artdatabanken sedan 2020 listar arten som akut hotad på den svenska rödlistan.
Hur häckar pungmesen?
Pungmesen har ett mycket ovanligt häckningsbeteende. Hanen börjar bygga boet för att locka till sig en hona, och paret bygger sedan färdigt det tillsammans. Efter att honan lagt de vita äggen ruvar endast en av föräldrarna åt gången i 12 till 14 dagar. Den andra partnern lämnar ofta helt och hållet för att försöka bilda par med en annan fågel och starta en ny häckning på annan plats. Samma sak gäller när ungarna kläcks. Bara en förälder tar hand om dem. Detta beteende gör att en fågel kan ha flera häckningar med olika partners under en och samma säsong. Ungarna blir flygga efter ungefär tre veckor.
Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.
