Olde English Bulldogge

Historia och ursprung

Olde English Bulldogge är en relativt ny ras vars historia börjar i början av 1970-talet. Uppfödaren David Leavitt från Coatesville i Pennsylvania hade som mål att återskapa den typ av bulldogg som fanns under 1700-talet, innan den moderna aveln för sällskapssyfte förändrade rasen grundläggande. Den historiska bulldoggen var en atletisk och hälsosam hund som användes för bull-baiting, en blodig sport som var populär i England mellan 1100 och 1835. Leavitt ville behålla den äldre typens utseende och fysiska kapacitet, men minska den extrema aggressiviteten som krävdes för baitingen.

För att snabbt nå sitt mål med en renrasig hund modellerade Leavitt sitt avelsprogram efter en linjeavelsschema för nötkreatur, utvecklat av professor Nathan Fechimer vid Ohio State University. Grundkorsningarna bestod av ungefär hälften engelsk bulldogg, en sjättedel American Bulldog, en sjättedel Bullmastiff och en sjättedel andra raser. Efter många planerade korsningar framträdde Olde English Bulldogge som en stabil typ som kunde föröka sig sann till rasen. Leavitt bildade Olde English Bulldogge Association (OEBA) för att föra rasens stambok och utfärda registreringspapper.

Under 1980-talet samarbetade Ben och Karen Campetti från Massachusetts nära med Leavitt i avelsarbetet. År 1993 slutade Leavitt själv med uppfödning och överlämnade OEBA-registret samt sin egen avelsbesättning till Working Dog Inc, som drevs av Michael Walz i Pennsylvania. Ytterligare klubbildningar och sammanslagningar av register följde, och 2008 började rasen utvärderas för erkännande av UKC via Canine Developmental Health and Performance Registry (CDHPR). Denna process ledde till att United Kennel Club officiellt erkände Olde English Bulldogge som en egen ras den 1 januari 2014.

Utseende och fysik

Olde English Bulldogge är en muskulös, medelstor hund med stor styrka och en fluid, smidig rörelse. Den är välbalanserad och proportionerad, och ska ge intryck av att kunna prestera utan andningsbegränsningar i både hetta och kyla. Rasstandarden betonar vikten av att undvika överdrivet skrynklig hud och brist på pigment runt ögon, nos eller mun, vilket anses som allvarliga fel. Skallen är stor och välproportionerad i förhållande till hundens muskulösa kropp och framträdande skuldror. Det finns en tydlig fåra mellan ögonen.

Munnen är kvadratisk, bred och djup. Bettet är underskävt eller omvänt saxform. Underkäken är måttligt krökt från framsidan till baksidan. Näsborrarna är breda med en vertikal linje mellan dem. Nosen är stor och bred i förhållande till munnens bredd och ska vara svart. Ögonen är medelstora och mandelformade, i färger från mörk till ljusbrun, med svart pigmenterade ögonkanter. De sitter brett isär och lågt, i nivå med munnens övre linje.

Öronen är små och kan vara av rosen-, knapp- eller tulpanstil, där rosenöra är att föredra. De sitter högt, brett och mot den bakre ytterkanten av skallen. Halsen är medellång, bred och något välvd. Kroppen är robust, kraftfull och något rektangulär sedd från sidan. Bröstkorgen är bred och djup. Bakbenen är välmuskliga och ger intryck av att vara något längre än frambenen. De ska vara raka, parallella och åtskilda. Tillåtna färgmönster inkluderar brindle och enfärgade hundar, med eller utan vita markeringar.

Temperament och användning

Olde English Bulldogge avlades från början med ett specifikt temperament som mål. Medan den historiska föregångaren var aggressiv för att kunna utföra bull-baiting, var David Leavitts ambition att skapa en hund med den äldre typens atletiska förmåga men med ett betydligt mildare och vänligare lynne. Rasen beskrivs därför som vänlig och stabil, en egenskap som gör den lämplig som familjehund och vakthund. Dess fysiska styrka och uthållighet gör att den kan vara aktiv i olika former av hundsporter eller som ett energiskt sällskap för en aktiv ägare.

Rasen tillhör Guardian Dog Group i United Kennel Club, vilket indikerar att den har egenskaper som en vakthund. Detta innebär en naturlig vaksamhet och ett skyddande instinkt för hem och familj. Trots denna vaktlysta bör temperamentet vara självsäkert och balanserat, utan onödiga tecken på skygghet eller överdriven aggression. Som en rekonstruktion av en arbetshund förväntas Olde English Bulldogge vara mer uthållig och mindre benägen för överhettning eller andningsproblem än många moderna bulldoggsraser, vilket ökar dess möjligheter till fysisk aktivitet.

Hälsa, avelsstrategi och raserkännande

En av de främsta drivkrafterna bakom skapandet av Olde English Bulldogge var att återfå en hälsosammare bulldogg. Rasens förespråkare hävdar att den inte lider av samma hälsoproblem som den renrasiga moderna engelska bulldoggen. Den är avlad för att kunna utföra arbete utan andningsrestriktioner och för att ha en livslängd som kan nå in i tonåren, vilket är längre än vad som är typiskt för många extremt typade bulldoggar. Vetenskapliga studier har pekat på att den moderna engelska bulldoggen är så inavlad att den inte kan återfå hälsan utan ett tillskott av nya blodlinjer. I en genetisk studie från 2016 nämndes Olde English Bulldogge som ett lovande kandidat för sådan utkorsning för att introducera ny genetisk mångfald.

Denna strategi har redan tillämpats i praktiken, till exempel i Schweiz där många uppfödare har börjat korsa bulldoggar med Olde English Bulldogge i ett försök att skapa en hälsosammare ras, vilket resulterat i den nya rasen Continental Bulldog. I Europa finns regler för lantbruksdjur som ger dem rätt till frihet från obehag och frihet från smärta, skada och sjukdom. En konstitutionell ändring i Schweiz 2013 utvidgade dessa rättigheter till alla djur, vilket har drivit på utvecklingen av hälsosammare varianter. Trots att Olde English Bulldogge anses vara friskare, kan den fortfarande drabbas av många av de sjukdomar som förekommer i vilken hundras som helst.

Olde English Bulldogge är inte erkänd av den internationella kennelorganisationen Fédération Cynologique Internationale (FCI) eller av den stora amerikanska American Kennel Club (AKC). Däremot är den sedan den 1 januari 2014 en fullt erkänd ras hos den konkurrerande amerikanska kennelklubben United Kennel Club (UKC). Innan detta erkännande registrerades rasen hos det privata registret Canine Developmental, Health and Performance Registry (CDHPR) i Michigan, som samarbetade med UKC för att utveckla avelsplaner för förbättrade hundraser. Den officiella moderklubben för rasen inom UKC är Olde English Bulldogge Kennel Club (OEBKC).

Vanliga frågor om Olde English Bulldogge

Vad är skillnaden mellan Olde English Bulldogge och engelsk bulldogg?

Olde English Bulldogge är en rekonstruktion av den äldre, historiska bulldoggtypen från 1700-talet, medan engelsk bulldogg är den moderna, extremt typade sällskapshunden. Olde English Bulldogge är avlad för att vara mer atletisk, med färre andningsproblem och mindre skrynklig hud. Den har en kvadratisk och bred mun, men är inte lika extremt kortnäst. Temperamentet hos Olde English Bulldogge är också avsett att vara vänligare och mindre aggressivt än dess historiska föregångare, medan den moderna bulldoggen är en ren sällskapshund. Olde English Bulldogge är också generellt sett en större och tyngre hund.

Är Olde English Bulldogge en hälsosam ras?

Olde English Bulldogge avlades specifikt med målet att vara en hälsosammare bulldogg. Genom att införa blodlinjer från andra raser som American Bulldog och Bullmastiff har man försökt öka den genetiska mångfalden och minska problemen med inavel. Rasen ska kunna prestera utan andningsbegränsningar och har en livslängd som kan nå in i tonåren, vilket är längre än för många moderna bulldoggar. Forskare har även pekat på rasen som en lovande kandidat för utkorsning av den inavlade engelska bulldoggen. Det betyder dock inte att den är fri från alla sjukdomar, och den kan fortfarande drabbas av problem som förekommer i andra raser.

Vilken storlek har en Olde English Bulldogge?

Olde English Bulldogge är en medelstor, muskulös hund. Hanhundar ska väga mellan 27 och 36 kilogram och ha en mankhöjd på 43 till 51 centimeter. Tikar är något mindre och ska väga mellan 23 och 32 kilogram med en mankhöjd på 41 till 48 centimeter. Kroppen är kraftfull och något rektangulär när den ses från sidan, med en bred och djup bröstkorg. Bakbenen ger ofta intryck av att vara något längre än frambenen.

Vilka färger finns hos Olde English Bulldogge?

Enligt rasstandarden från United Kennel Club är de accepterade färgmönstren brindle och enfärgade hundar. Dessa färger kan förekomma med eller utan vita markeringar. Brindle är ett randigt eller tigrerat mönster som vanligtvis består av mörka ränder på en ljusare bakgrund. Nosen ska vara svart, och ögonen kan variera från mörk till ljusbrun med svart pigmenterade ögonkanter. Brist på pigment runt ögon, nos eller mun anses som ett allvarligt fel.

Vem skapade Olde English Bulldogge och varför?

Rasen skapades av uppfödaren David Leavitt i Coatesville, Pennsylvania, USA, i början av 1970-talet. Hans mål var att återskapa en bulldogg med utseendet, hälsan och atletiken hos den 1700-talsbulldogg som användes för bull-baiting i England, men med ett mycket mildare temperament. Leavitt använde sig av en linjeavelsschema för nötkreatur och gjorde grundkorsningar med engelsk bulldogg, American Bulldog, Bullmastiff och andra raser för att snabbt nå en renrasig typ som kunde föröka sig sann. Leavitt bildade Olde English Bulldogge Association (OEBA) för att föra rasens stambok och utfärda registreringspapper.

Är Olde English Bulldogge en erkänd hundras?

Olde English Bulldogge är en erkänd ras hos United Kennel Club (UKC) sedan den 1 januari 2014. Den tillhör UKC:s Guardian Dog Group. Rasen är däremot inte erkänd av den internationella kennelorganisationen Fédération Cynologique Internationale (FCI) eller av American Kennel Club (AKC). Innan UKC-erkännandet registrerades rasen hos privata register som Canine Developmental, Health and Performance Registry (CDHPR) och hanterades av olika klubbar som Olde English Bulldogge Association och Olde English Bulldogge Kennel Club.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.