Bullmastiff

Historia och ursprung

Bullmastiffens historia börjar i mitten av 1800-talet, särskilt från 1860-talet och framåt, i Storbritannien. Rasen utvecklades med ett specifikt syfte: att skapa en effektiv vakthund för skogvaktare som kunde hjälpa till att bekämpa tjuvjakt. Under industrialiseringen var tjuvjakten ett stort problem. De befintliga raserna ansågs inte idealiska för uppgiften. Mastiffen var för stor och långsam, medan bulldoggen var för aggressiv. Målet var att få fram en hund som kunde hinna ifatta en tjuvskytt, fälla honom med sin tyngd och hålla fast honom utan att bita eller slita, samtidigt som den saknade jaktlust som kunde få den att förfölja vilt.

För att uppnå detta korsades mastiff med den nu utdöda Old English Bulldog. Efter omfattande avlsarbete kom man fram till att den ideala blandningen var cirka 60 procent mastiff och 40 procent bulldogg. Det tog lång tid att etablera och konsolidera rastypen. För att bli erkänd som en ren ras krävdes att hundarna hade minst tre, eller enligt vissa källor fyra, generationer renrasig avel utan nytt blod från de ursprungliga raserna. Den brittiska kennelklubben, The Kennel Club, godkände slutligen bullmastiffen som en egen ras år 1924. Rasen har sedan dess använts i vakttjänst, till exempel importerades den av diamantbolaget De Beers till Sydafrika 1928 för att vakta gruvor.

Utseende och fysiska egenskaper

Bullmastiffen är en stor och massiv hund som ger ett omedelbart intryck av utomordentlig styrka. Trots sin tyngd ska den kunna röra sig ledigt, alert och aktivt. Kroppsbyggnaden är kompakt och kraftfull. Ett karakteristiskt drag är det stora, kvadratiska huvudet med ett kort nosparti och en rak näsrygg. Näsborrarna är vida och nosen är svart, även om färgen kan ljusna mot ögonen. Ögonen är mörka och öronen är förhållandevis små, v-formade och bärs hängande.

Rasen har en kort och stark rygg samt muskulösa extremiteter. Svansen är tämligen lång, högt ansatt och bärs vanligtvis hängande eller i en svag båge. Enligt rasstandarden skall skallens omfång vara ungefär lika med mankhöjden. Tikar är något mindre än hanar, med en mankhöjd på 61 till 66 centimeter och en vikt på 41 till 50 kilogram. Hanar står i genomsnitt cirka tre centimeter högre och väger ungefär nio kilogram mer. Pälsen är kort, hård och tätt åtliggande. Tillåtna färger är alla nyanser av tigrerat, gulbrunt (fawn) eller rött. Ett litet vitt tecken på bröstet är acceptabelt.

Lynne och egenskaper

Bullmastiffen beskrivs som en hund som kombinerar mod och skärpa med ett synnerligen vänligt sinnelag. Den är stark, modig, snäll, aktiv och trofast mot sin familj. Ursprungligen avlad som en vakthund som arbetade självständigt, har den behållit en viss egensinnighet. Den är intelligent och lär lätt, men kan lätt bli uttråkad av repetitiv träning, som att gå fot på en appellplan. Träningsmetoder som är vanliga för brukshundar passar därför inte alltid en bullmastiff.

Rasen har ett lugnt och balanserat temperament. I Sverige betraktas den främst som en godmodig familjehund, även om den i England historiskt även har använts av polis och militär. Den är vaksam och skyddsinstinkten är stark, vilket gör den till en pålitlig vakthund. Trots sin storlek är den inte överdrivet aktiv och räcker med motion i form av regelbundna promenader. Den har inte samma höga energinivå eller arbetsbehov som många brukshundsraser, vilket gör den lämplig för ett mer avslappnat familjeliv.

Hälsa och vanliga sjukdomar

Bullmastiffen är en brakycefal ras, vilket innebär att den har ett platt ansikte och en kort nos. Enligt källor påverkar dock inte detta dess andning i större utsträckning. En brittisk studie från 2024 visade att rasens genomsnittliga livslängd är 10,2 år, vilket är lägre än genomsnittet för både renrasiga hundar (12,7 år) och blandraser (12 år). Rasen är drabbad av ett antal ärftliga hälsoproblem som potentiella ägare bör vara medvetna om.

Höftledsdysplasi (HD) är vanligt och drabbar ungefär 24,5 procent av individerna. Armbågsdysplasi (AD) förekommer hos cirka 13,8 procent. Ögonsjukdomen entropion, där ögonlocken rullar inåt, är en risk. Rasen har också en relativt hög frekvens av cancer, speciellt lymfom och mastcelltumörer. En autosomal dominant form av progressiv retinaatrofi (PRA), en ögonsjukdom som leder till blindhet, är vanlig i rasen och orsakas av en mutation i RHO-genen. Andra hälsoproblem som kan uppträda är magvridning (bloat), hypotyreos (nedsatt sköldkörtelfunktion) samt en benägenhet för öroninfektioner. Regelbunden veterinärkontroll och avelsval baserat på hälsotest är av stor vikt.

Vård och skötsel

Bullmastiffens korta och tjocka päls är mycket lättskött och kräver bara regelbunden borstning för att ta bort döda hår och hålla pälsen i gott skick. Som hos alla raser med hängande öron är det viktigt att regelbundet kontrollera och rengöra öronen för att förebygga infektioner. Tandvård är också en viktig del av skötseln. Trots sin storlek har bullmastiffen ett måttligt motionsbehov. Den trivs med dagliga promenader och mental stimulans, men är inte en hund som kräver extremt långa eller intensiva träningspass.

Träning bör ske med positiv förstärkning och tålamod, med hänsyn till hundens ibland självständiga natur. Tidig socialisering är nyckeln för att få en välbalanserad och trygg hund som kan hantera olika situationer och miljöer. På grund av sin storlek och snabb tillväxt är det viktigt att unghundar får en anpassad kost för stora raser för att stödja en frisk skelettutveckling och undvika övervikt, vilket kan belasta lederna extra. Bullmastiffen trivs bäst som en del av familjen inomhus och är inte en utomhushund.

Vanliga frågor om Bullmastiff

Hur ser en bullmastiff ut?

Bullmastiffen är en mycket stor och massiv hund med en kraftfull, kvadratisk kroppsbyggnad. Den har ett stort och brett huvud med ett kort nosparti och en rak näsrygg. Öronen är v-formade och hänger ned. Pälsen är kort, hård och tät och kan vara tigrerad, gulbrun (fawn) eller röd i alla nyanser. En liten vit fläck på bröstet är tillåten. Svansen är ganska lång och bärs vanligtvis hängande. Uttrycket är allvarligt och respektingivande.

Är bullmastiffen en bra familjehund?

Ja, bullmastiffen beskrivs ofta som en utmärkt familjehund med ett vänligt och trofast sinnelag. Den är känd för att vara snäll, modig och skyddsinstinkten är stark mot sin familj. I Sverige betraktas den främst som en godmodig familjehund. Den har ett lugnt temperament och ett måttligt aktivitetsbehov, vilket kan passa många hem. Som med alla stora raser krävs dock försiktighet och socialisering runt små barn på grund av hundens storlek och styrka.

Hur mycket motion behöver en bullmastiff?

Bullmastiffen har ett relativt måttligt motionsbehov jämfört med många andra stora eller arbetshundsraser. Den trivs med dagliga promenader och lite lek, men har inte samma höga energinivå som en brukshund. Motion i form av regelbundna promenader räcker för att hålla hunden frisk och nöjd. Den är inte lämpad för extremt långa eller intensiva uthållighetsaktiviteter, men behöver ändå vara alert och får gärna röra sig ledigt trots sin tyngd.

Vilka hälsoproblem är vanliga hos rasen?

Bullmastiffen är drabbad av flera ärftliga hälsoproblem. De vanligaste är ledproblem som höftledsdysplasi (som drabbar cirka 24,5% av hundarna) och armbågsdysplasi (13,8%). Ögonsjukdomar som progressiv retinaatrofi (PRA) och entropion förekommer. Rasen har också en relativt hög frekvens av cancer, särskilt lymfom och mastcelltumörer. Andra risker är magvridning (bloat), hypotyreos och öroninfektioner. Livslängden är i genomsnitt 10,2 år.

Varför avlades bullmastiffen fram?

Bullmastiffen avlades fram under 1800-talet med ett specifikt arbetsuppdrag: att hjälpa skogvaktare att bekämpa tjuvjakt. Skogvaktarna behövde en stor och stark hund som kunde fånga tjuvskyttar utan att döda dem. Mastiffen var för långsam och bulldoggen för aggressiv. Lösningen blev en korsning mellan de två raserna, med målet att få en hund som kunde hinna ifatt en tjuv, fälla honom med sin tyngd och hålla fast honom utan att bita eller slita, samtidigt som den saknade jaktlust. Den kallades därför för 'Gamekeeper's Night Dog'.

Hur tränar man en bullmastiff?

Bullmastiffen är intelligent och lär lätt, men kan vara ganska egensinnig eftersom den avlats fram för att arbeta självständigt. Den blir lätt uttråkad av repetitiv träning. Positiva träningsmetoder med motivation och variation fungerar bäst. Hårda eller monotona metoder som kan passa brukshundar rekommenderas inte. Tidig socialisering och konsekvent, men kärleksfull, uppfostran är avgörande för att få en väluppfostrad hund. Trots sin storlek är det viktigt att träna lydnad för att kunna hantera den i olika situationer.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.