Nova scotia duck tolling retriever

Rasens historia och ursprung

Nova scotia duck tolling retriever har sitt ursprung i den akadiska samhällen runt Little River Harbour i Yarmouth County på Nova Scotia-halvön i Kanada. Jaktsättet där en hund lockar fåglar genom att leka vid stranden har funnits i Europa i århundraden, men anpassades perfekt för de kustnära förhållandena i östra Kanada. Rasens tidiga historia är inte väl dokumenterad, men den anses härstamma från en typ som kallades Red Decoy Dog. Denna grundmix korsades sedan med spaniel, setter, vallhundar och lokala apportörer som den nu utdöda St. John's Dog eller andra retrievrar. Resultatet blev en hund som kallades Little River Duck Dog eller Yarmouth Toller, vilket blev grunden för dagens ras.

Den kanadensiska kennelklubben Canadian Kennel Club godkände rasen först år 1945. Detta gör nova scotia duck tolling retriever till den yngsta av alla retrieverraser. Den internationella hundorganisationen FCI erkände rasen år 1982. I Sverige registrerades den första tollaren år 1984 och redan 1986 bildades den svenska rasklubben. Rasen har vuxit i popularitet i Sverige, med registreringssiffror som varierat mellan cirka 200 och 400 hundar per år under slutet av 1990-talet och början av 2010-talet.

Rasen fick större nationell uppmärksamhet i Kanada år 1980. En viktig milstolpe inträffade år 1995 då rasen utsågs till provinsialhund för Nova Scotia. Samma år vann två tollare Best in Show på stora mångrasutställningar, vilket bidrog till att öka rasens popularitet och erkännande. Den nationella rasklubben i Kanada bildades så sent som 1974, vilket visar på den relativt sena organiseringen kring rasen.

Det unika jaktsättet: tolling

Rasens namn och främsta kännetecken kommer från dess speciella arbetsmetod, kallad tolling. Detta är ett jaktsätt som utnyttjar hundens naturliga lekfullhet och apporteringslust för att locka vattenfåglar, som änder och gäss, inom skotthåll. Jaktprocessen börjar med att jägaren är gömd i ett skydd. Hunden skickas sedan ut till vattenkanten där den upprepade gånger får apportera ett kastat föremål, som en boll eller pinne. Denna lekfulla aktivitet vid stranden väcker vattenfåglarnas nyfikenhet, och de simmar närmare för att undersöka.

När fåglarna är tillräckligt nära, kallar jägaren försiktigt tillbaka hunden till skyddet. Därefter reser sig jägaren och skjuter, varefter hunden skickas ut i vattnet för att apportera det nedskjutna bytet. Denna form av jakt skiljer sig markant från den sträck- och trampjakt som andra retrieverraser är specialiserade på. För att utvärdera de specifika färdigheterna för denna jakt arrangerar Svenska Spaniel och Retrieverklubben jaktprov som endast är öppna för tollare. År 2013 fick de första hundarna utmärkelsen Tollingjaktchampionat, förkortat J(t)CH i stamtavlan. Jaktliga egenskaper som är avgörande för en framgångsrik tollande hund är samarbetsvilja, vattenpassion, viltintresse och förmågan att växla mellan aktivitet och lugn. Kombinationen av den lekfulla tollingen före skottet och det traditionella retrieverarbetet efter skottet ställer stora krav på hundens kontroll och förmåga att följa instruktioner. Jaktsättet utnyttjar hundens röda färg och vita markeringar, som liknar en räv, för att väcka fåglarnas nyfikenhet och locka dem närmare.

Utseende och fysiska egenskaper

Nova scotia duck tolling retriever är den minsta av alla retrieverraser. Den är en medelstor hund som ska vara balanserad, vig, rörlig och atletisk. Rasstandarden kräver en kraftfull benstomme, en djup bröstkorg och en kort rygg. Huvudet är kilformat med en välvd hjässa och påminner om ett rävhuvud, och ska aldrig vara blockigt som på en golden retriever. Ögonen är mandelformade och snälla, med en uttrycksfull och intelligent blick. Öronen är triangulära och högt ansatta.

Pälsen är en vattenavvisande dubbelpäls med mjuka täckhår och en tät underull, perfekt för arbete i kallt vatten. Pälsfärgen kan vara vilken nyans som helst av rött eller orange, från gyllene rött till mörkt kopparrött. Ljusare nyanser är tillåtna på undersidan av svansen, på benen och på kroppen. Vita tecken på svansspets, tassar eller bröst är vanliga och tillåtna, men avsaknad av vitt är inte ett fel. Tassarna är stora och har simhud mellan tårna, vilket gör hunden till en kraftfull och effektiv simmare.

Enligt rasstandarden ska hunden ha en kraftfull och muskulös kroppsbyggnad utan att vara för tung. Benen ska vara stadiga och solida. En hund med för lätt eller för tung kroppsbyggnad straffas på utställningar, eftersom det avviker från den atletiska standarden. Pigmentet på nosen, läpparna och ögonkanterna ska matcha och kan vara svart eller leverfärgat, och det svarta pigmentet bleknar ofta med åldern. Hundar med vitt på axlarna, runt öronen, i nacken, över ryggen eller på sidorna, eller med silvergrå eller svarta partier i pälsen, diskvalificeras från utställningar.

Lynne och användningsområden

Tollaren beskrivs som en alert, intelligent, lättdresserad och uthållig hund med stor samarbetsvilja. Den har en stark apporteringsdrift, ett intensivt viltintresse och en stor passion för vatten. Dessa egenskaper är avgörande för dess traditionella arbete som tollande fågelhund. Rasen är också känd för att vara nyfiken, energisk, vänlig och tillgiven, vilket gör den till en utmärkt familjehund som ofta går bra ihop med barn.

De flesta tollare idag hålls som sällskapshundar, men de behöver mycket fysisk och mental stimulering för att trivas. Om de inte får tillräckligt med motion eller lämnas ensamma för länge kan de bli destruktiva. Förutom sin ursprungliga jaktfunktion utmärker sig tollare inom hundsporter som agility, lydnad och dock diving. Deras fina luktsinne, intelligens och arbetsvilja gör dem även lämpliga för uppgifter som spårhundar eller sök- och räddningshundar. Tollare har ett försiktigt och reserverat sätt gentemot främlingar, men kan bli mycket sociala med tidig socialisering.

Tollare är arbetande djur och är som lyckligast när de har ett jobb att göra. De har en stark byttedrift, intensiv fågelkänsla, uthållighet och kärlek till vatten. De har inte ett aggressivt skall, men vissa individer har ett ovanligt ljud kallat tollerskriket, som är ett högfrekvent, varglikt ylande som de använder när de är uppspelta. De har en stark jaktinstinkt och kan jaga efter katter eller andra smådjur om de inte introduceras tidigt. De tenderar att komma bra överens med andra hundar.

Rasens utveckling och erkännande

Efter att rasen utvecklats under 1800-talet tog det lång tid innan den fick nationellt och internationellt erkännande. Canadian Kennel Club godkände den som renrasig först 1945. Den nationella rasklubben i Kanada bildades så sent som 1974. Rasen fick större nationell uppmärksamhet i Kanada år 1980. En viktig milstolpe inträffade år 1995 då rasen utsågs till provinsialhund för Nova Scotia, och samma år vann två tollare Best in Show på stora mångrasutställningar.

Den internationella spridningen tog fart efter FCI:s erkännande 1982. I Sverige, där den första hunden registrerades 1984, har rasen etablerat sig stadigt. Svenska Spaniel och Retrieverklubben har utformat specialiserade jaktprov för att bevara och utvärdera rasens särskilda tolling-förmåga. Dessa prov testar egenskaper som samarbetsvilja, vattenpassion och förmågan att växla mellan aktivt arbete och lugn väntan, vilket är avgörande för en framgångsrik tollande hund.

Registreringsstatistik från Sverige visar att rasens popularitet har varierat. År 1998 registrerades 292 hundar, följt av 333 år 1999 och 217 år 2000. År 2001 ökade siffran till 332 registreringar. Under 2010-talet låg antalet stabilt på drygt 370 hundar per år, med 368 registreringar 2012 och 371 år 2013. American Kennel Club rankar tollaren som den 69:e mest populära hundrasen.

Vård och hälsa

Tollarens vattenavvisande dubbelpäls kräver regelbunder vård för att hålla den i gott skick. Pälsen har ett mjukt täckhår och en tät underull, och den kan ha en lätt våg på ryggen. Vissa vinterpälsar kan bilda en lång, lös lock vid halsen. Pälsen fäller säsongsvis, vilket innebär att borstning är extra viktigt under dessa perioder för att ta bort död underull. Fjäderbeklädnaden på svansen och benen är mjuk och av måttlig längd.

Rasen är speciellt anpassad för att apportera från iskalla vatten, vilket kräver en päls som effektivt håller värmen och skyddar mot fukt. Tassarnas simhud är en viktig fysisk anpassning som gör hunden till en skicklig simmare. Den djupa bröstkorgen och den kraftfulla benstommen ger hunden styrka och uthållighet för både simning och långa dagar i fält. Hundens bett ska vara ett saxbett med full tanduppsättning, och käkarna måste vara starka nog att bära en stor fågel samtidigt som de har en mjuk mun för att inte skada bytet.

Som en aktiv och energisk ras kräver tollaren daglig motion för att förbli fysiskt och mentalt stimulerad. Utan tillräcklig sysselsättning kan de utveckla oönskade beteenden. De trivs bäst i en miljö där de får möjlighet till fri rörelse, lek och arbetsuppgifter. Deras intelligens och vilja att behaga gör dem relativt lätta att träna, men de kräver konsekvens och positiv förstärkning. Rasen har en stark vilja att arbeta och en stor passion för vatten, vilket gör den till en utmärkt partner för aktiviteter som involverar simning och apportering.

Vanliga frågor om Nova scotia duck tolling retriever

Hur ser en nova scotia duck tolling retriever ut?

Tollaren är den minsta av retrieverraserna och är en medelstor, atletisk och välbalanserad hund. Den har ett kilformat huvud som påminner om en räv, med mandelformade ögon och triangulära, högt ansatta öron. Pälsen är en vattenavvisande dubbelpäls som kan vara i alla nyanser av rött eller orange, från ljust guldigt till mörkt kopparrött. Vita tecken på svansspetsen, tassarna eller bröstet är vanliga. Tassarna är stora och har simhud mellan tårna, vilket gör den till en skicklig simmare. Hunden ska inte vara beige, brun eller buff, även om sådana färger kan dyka upp i avelslinjer. Svansen är väl befjädrad och bärs livfullt när hunden är uppspelt.

Vad betyder 'tolling' och hur fungerar det?

Tolling är rasens särskilda jaktsätt. Processen innebär att hunden, genom lekfull apportering av ett föremål vid vattenkanten, lockar nyfikna vattenfåglar som änder och gäss att simma närmare stranden. När fåglarna är inom skotthåll, kallar jägaren tillbaka hunden, skjuter och skickar sedan ut hunden för att apportera bytet ur vattnet. Detta kräver en hund med stor lek- och apporteringslust, samt förmåga att växla mellan aktivitet och lugn. Jaktsättet utnyttjar hundens röda färg och vita markeringar, som liknar en räv, för att väcka fåglarnas nyfikenhet. Detta skiljer sig markant från den sträck- och trampjakt som andra retrieverraser är specialiserade på.

Är tollaren en lämplig familjehund?

Ja, tollaren beskrivs som en tillgiven, intelligent och energisk hund som ofta går bra ihop med barn och blir en god familjekamrat. Det är dock viktigt att komma ihåg att rasen har höga krav på både fysisk och mental stimulering. De behöver mycket motion och sysselsättning, annars kan de bli destruktiva eller uttråkade. De är även kända för att vara något reserverade och försiktiga gentemot främlingar, vilket gör tidig och god socialisering viktig. De har en stark jaktinstinkt och kan jaga smådjur om de inte introduceras korrekt, men de tenderar att komma bra överens med andra hundar.

Vilka aktiviteter passar en tollare?

Förutom sitt ursprungliga syfte som tollande fågelhund, är tollaren en mångsidig hund som trivs med att ha ett arbete att utföra. De utmärker sig ofta inom hundsporter som agility, lydnadstävlingar och dock diving (hopp i vatten). Deras starka luktsinne och arbetsvilja gör dem även lämpliga för aktiviteter som spår- och sökarbete. Många tollare används fortfarande till jakt, inte bara för tolling utan även som apporterande eller spårande hund. Svenska Spaniel och Retrieverklubben arrangerar specialiserade jaktprov för att testa rasens särskilda tolling-förmåga, och de första hundarna fick utmärkelsen Tollingjaktchampionat år 2013.

Hur stor blir en nova scotia duck tolling retriever?

Tollaren är den minsta av retrieverraserna. En vuxen hund mäter normalt mellan 43 och 53 centimeter i mankhöjd. Vikten ligger vanligtvis mellan 14 och 23 kilogram. Tikar är generellt något mindre och lättare än hanar. Trots sin medelstorlek är hunden kraftfull, muskulös och har en kraftig benstomme. Rasstandarden betonar att hunden ska vara atletisk och balanserad, och att både en för lätt och en för tung kroppsbyggnad är fel som straffas på utställningar. Hunden ska ha en djup bröstkorg och en kort rygg för optimal styrka och rörlighet.

När kom den första tollaren till Sverige och hur populär är rasen?

Den första nova scotia duck tolling retrievern registrerades i Sverige år 1984. Rasens popularitet växte snabbt, och redan 1986 bildades den svenska rasklubben. Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet registrerades mellan 200 och över 300 hundar per år i Sverige, med 292 år 1998, 333 år 1999, 217 år 2000 och 332 år 2001. Under 2010-talet låg registreringarna på drygt 370 hundar per år, med 368 registreringar 2012 och 371 år 2013. Rasen rankas som den 69:e mest populära hundrasen av American Kennel Club och är provinsialhund för Nova Scotia sedan 1995.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.