Nordfladdermus

Taxonomi och upptäckt

Nordfladdermusens vetenskapliga historia börjar med Sven Nilsson. År 1836 trodde han att han observerat en parkpipistrell, men två år senare insåg han att det var en ny art. Han gav den då namnet Vespertilio borealis. Året därpå, 1839, blev arten formellt vetenskapligt beskriven av Alexander Keyserling och Johann Heinrich Blasius. De valde att hedra Nilsson genom att ge arten namnet Vespertilio nilssonii. Nilsson själv myntade det svenska trivialnamnet nordisk fladdermus. Den första kolonin som Nilsson studerade fanns i Hallingdalen i Norge och hade noterats redan 1826. Efter att ha lärt sig känna igen arten upptäckte han den snabbt på flera andra platser, främst i Skåne och Småland, men även som enstaka fynd i Finland och på andra håll i Norge.

Utseende och kännetecken

Nordfladdermusen är en medelstor fladdermus. Kroppslängden ligger mellan 5 och 7 centimeter och vikten varierar med säsongen från 8 till 16 gram. Vingbredden är omkring 24 till 28 centimeter. Pälsen är mörkbrun till svart med ljusare, ibland gulaktigt antydda spetsar på håren på huvud och rygg. Buken är ljusare, i ljusgrått till gulbrunt. Huvudet kännetecknas av korta och avrundade öron som är 1,3 till 1,8 centimeter långa. Den broskiga fliken framför örat, tragus, är också kort och avrundad. Svansflyghuden sträcker sig över större delen av svansen, och bara en liten spets är fri. Kraniet är relativt fint byggt, men tanduppsättningen är kraftig. Nosen, öronen, vingarna och svansen är svarta eller svartbruna. Hälsporren, som bildar underkanten av svansflyghuden, sträcker sig över ungefär halva svansens längd.

Utbredning och livsmiljö

Nordfladdermusen är den mest abundanta fladdermusarten i norra Eurasien. I Sverige är den den mest utbredda fladdermusarten och förekommer från Skåne i söder ända upp till fjällgränsen, till och med norr om polcirkeln. Dess totala utbredningsområde sträcker sig från Frankrike och östra England i väster, genom Skandinavien och norra Östeuropa, och österut genom Ryssland till Hokkaidō i Japan. Söderut når den till norra Italien och Kazakstan. Arten är mycket anpassningsbar och finns i de flesta typer av miljöer, som skog, kulturlandskap, kuster och nära samhällen. I bergstrakter, som till exempel Alperna, kan den leva på höjder upp till 2 000 meter över havet. Den ökar troligtvis i utbredning. Arten föredrar skogsrika uppland på höjder mellan 200 och 2 000 meter.

Beteende och ekologi

Nordfladdermusen är nattaktiv med en snabb och fladdrande flykt, liknande dvärgfladdermusens. Den jagar främst i skymningen och gryningen, men under vår och höst, särskilt på höga breddgrader där nätterna är korta, kan den även vara dagaktiv. Jakten sker i öppna utrymmen där den fångar flygande nattinsekter, som till exempel nattsvärmare, med hjälp av ekolokalisering. Dess läten ligger kring 30 kilohertz och är därför inte hörbara för människor. Sommartid bildar honorna egna kolonier, ofta i byggnader som under tegelpannor eller på öppna vindar nära taknocken. Dessa kolonier kan omfatta från 10 upp till 80 vuxna honor. Hannarna lever ensamma under sommaren. Kolonierna kan över tid flytta sig avstånd på upp till 450 kilometer.

Parningen sker på senhösten, och honan förvarar hanens spermier över vintern. Hon blir dräktig på våren och föder efter en dräktighet på 50 till 60 dagar. I norra delen av utbredningsområdet föds oftast en unge per kull, medan tvillingar är vanligare i södra trakter. Ungarna blir flygga och självständiga cirka två till tre veckor efter födelsen. Arten övervintrar från november eller december till april. Vinterkolonierna hittas ofta i byggnader eller i naturliga eller konstgjorda underjordiska utrymmen. Under jakten flyger den med en hastighet av 5 till 6 meter per sekund och använder frekvensmodulerade (FM) ljudpulser på cirka 40 till 30 kilohertz för att lokalisera byten och hinder.

Boplatser och relation till människan

Nordfladdermusen är en art som ofta använder byggnader som boplats. Under sommaren kan den bo under takpannor eller på rymliga, öppna vindar. Kolonierna i hus kan bestå av upp till ett femtiotal individer. Denna vana gör att den är en av de fladdermusarter som lättast kan iakttas i bebyggda miljöer. Arten är genetiskt nära besläktad med större brunfladdermus (Eptesicus serotinus), men de kan särskiljas utifrån utseende. Nordfladdermusen är inte rödlistad i Sverige och anses vara en vanlig art. Dess förmåga att utnyttja olika habitat, inklusive mänskliga strukturer, bidrar till dess framgång och troliga ökning i utbredning. Honorna kan vara mycket trogna sina små jaktområden och återvända till samma platser över flera år.

Nordfladdermusen i svensk faunaskydd

Nordfladdermusen är en av Sveriges 19 fladdermusarter och utgör en viktig del av den biologiska mångfalden i kulturlandskapet. Enligt den senaste svenska rödlistan från 2025 är åtta fladdermusarter rödlistade, men nordfladdermusen är inte en av dem. Den är istället klassad som vanlig och livskraftig. Fladdermöss som grupp är särskilt känsliga för förändringar i kulturlandskapet på grund av rationaliseringar inom jord- och skogsbruk. Att bevara mångfalden av djur och växter i detta landskap är en viktig naturvårdsuppgift, där fladdermöss spelar en intressant roll. Nordfladdermusen har hittats vid samtliga inventeringstillfällen på vissa platser, vilket talar för dess närvaro och relativa abundans. Kunskapsläget om fladdermusfaunan i Sverige dokumenteras i Sveriges nationella rapporter till Eurobats.

Jämförelse med andra svenska fladdermusarter

I Sverige finns det 19 olika fladdermusarter, vilket utgör en fjärdedel av landets alla däggdjursarter. Nordfladdermusen är den mest utbredda av dessa. Andra vanliga arter som också använder byggnader inkluderar dvärgpipistrell i södra Sverige och tajgafladdermus i norra Sverige, där den senare ersätter dvärgpipistrellen. Dvärgfladdermusen bildar de största yngelkolonierna i Sverige, med upp till 400 individer. Vattenfladdermusen är vanlig i södra och mellersta Sverige och jagar ofta över vattenytor. Brunlångörad fladdermus bildar små kolonier, oftast under 20 individer, och bor vanligtvis på större vindar eller i kyrkor. Gråskimlig fladdermus bor på landet sommartid men flyttar ofta in till städer på hösten. Större brunfladdermus, som är nära släkt med nordfladdermusen, ynglar ofta i ihåliga träd men kan bilda stora vinterkolonier på över 100 individer i husventiler.

Vanliga frågor om Nordfladdermus

Hur känner man igen en nordfladdermus?

Nordfladdermusen är en medelstor fladdermus med en kroppslängd på 5 till 7 centimeter och en vingbredd på cirka 24 till 28 centimeter. Den har en mörkbrun till svart päls med ljusare, ibland gulaktiga spetsar på huvud och rygg, och en ljusgrå till gulbrun buk. Ett tydligt kännetecken är de korta och avrundade öronen, som bara är 1,3 till 1,8 centimeter långa. Dess flykt är fladdrande, liknande dvärgfladdermusens. Den är den vanligaste fladdermusen i norra Sverige och ofta den som ses kring bebyggelse under sommarmånaderna.

Var i Sverige finns nordfladdermusen?

Nordfladdermusen är Sveriges mest utbredda fladdermusart. Den finns i hela landet, från Skåne i söder ända upp till fjällgränsen i norr, till och med norr om polcirkeln. Den är anpassningsbar och kan påträffas i de flesta miljöer, inklusive skog, kulturlandskap, kuster och i eller nära samhällen. Den är särskilt vanlig att se sommartid i och kring hus, där den gärna bildar kolonier. Arten har påträffats vid samtliga inventeringstillfällen på vissa platser, vilket visar på dess vanlighet.

Vad äter nordfladdermusen och hur jagar den?

Nordfladdermusen är en specialiserad insektsätare som livnär sig uteslutande på flygande nattinsekter som den fångar under flykten. Den jagar med hjälp av ekolokalisering och använder frekvensmodulerade ljudpulser för att lokalisera byten. Exempel på föda är nattsvärmare, som spökfjärilar. Den jagar främst i skymningen och gryningen, men kan under vår- och höstmånaderna även vara aktiv under dagen, särskilt i norra delar av landet där nätterna är korta. Jakten sker i öppna utrymmen där den flyger med en hastighet av 5 till 6 meter per sekund.

Hur stor är en nordfladdermus och hur länge lever den?

Nordfladdermusen har en kroppslängd mellan 5 och 7 centimeter, en vingbredd på 24 till 28 centimeter och väger mellan 8 och 16 gram, där vikten varierar med säsongen. Det är en medelstor fladdermus. När det gäller livslängd kan arten bli relativt gammal för sin storlek. Olika individer har levt upp till 15 år. Denna långa livslängd är typiskt för många fladdermöss och bidrar till artens överlevnad trots en låg reproduktionstakt med ofta bara en unge per år i norra områden.

När och var föder nordfladdermusen sina ungar?

Parningen sker på senhösten, men honan förvarar spermierna över vintern och blir inte dräktig förrän på våren. Dräktigheten varar i 50 till 60 dagar. Honorna bildar egna sommarkolonier, ofta i byggnader som på vindar eller under takpannor, för att föda och uppfostra ungarna. Dessa kolonier kan bestå av 10 till 80 vuxna honor. I norra Sverige föds vanligtvis en unge per kull, medan tvillingar är vanligare i södra delar av utbredningsområdet. Ungarna blir flygga och oberoende ungefär två till tre veckor efter födseln, och kolonierna upplöses vanligen i augusti.

Vilka andra fladdermusarter förväxlas ofta med nordfladdermus och hur skiljer de sig?

Nordfladdermusen är genetiskt mycket nära släkt med större brunfladdermus (Eptesicus serotinus), men de två arterna kan särskiljas genom utseende. Den förväxlas också ibland med gråskimlig fladdermus. Till skillnad från många andra fladdermöss är nordfladdermusen mycket vanlig och utbredd, vilket gör det mer sannolikt att en iakttagen fladdermus i norra eller mellersta Sverige är just en nordfladdermus. Andra vanliga huslevande arter inkluderar dvärgpipistrell i söder och tajgafladdermus i norr, men dessa har ofta annorlunda utseende eller kolonistorlek. Nordfladdermusens korta, runda öron är ett bra särskiljande kännetecken.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.